Den Heliga Jungfrun, Orsak Till Vår Glädje

Assumpta est Maria in coelum, gaudent angeli. Gud har upptagit Maria, till kropp och själ, i himlen. Änglarna och människorna gläds. Varför känner vi i dag denna innerliga glädje, med hjärtat som nästan verkar vilja hoppa ur bröstet och själen översvämmad av frid? Det är för att vi firar vår moders förhärligande och det är naturligt att vi som är hennes barn på ett alldeles särskilt sätt gläds åt att se hur den heliga Treenigheten ärar henne.

Kristus, hennes helige Son, vår bror, gav oss henne till att vara vår moder på Kalvarieberget, då han sade till den helige Johannes: Där är din mor. Och vi tog emot henne tillsammans med den älskade lärjungen i den stunden av oerhörd bedrövelse. Den heliga Maria tog oss till sig i smärtan, då den gamla profetian gick i uppfyllelse: genom din egen själ skall det gå ett svärd. Vi är alla hennes barn, hon är hela mänsklighetens moder. Och nu firar mänskligheten minnet av hennes obeskrivliga upptagning i himlen: Maria tas upp i himlen, dotter till Gud Fader, moder till Gud Son, Gud den helige Andes brud. Större än henne är endast Gud.

Kärlekens mysterium

Detta är ett kärlekens mysterium. Det mänskliga förståndet förmår inte förstå det. Endast tron lyckas förklara hur en skapad varelse kan ha upphöjts till en så stor värdighet, till att stå i centrum för Treenighetens kärlek och behag. Vi vet att det är en gudomlig hemlighet. Men eftersom det rör sig om vår moder, vill vi gärna veta mer – om man kan säga så – än om andra av trons sanningar.

Hur hade vi handlat, om vi hade kunnat välja vår mor? Jag tror att vi hade valt den vi har, och fyllt henne med alla tänkbara nådegåvor. Just det gjorde Kristus: eftersom han är allsmäktig, allvis och kärleken själv, förverkligade hans makt allt det han ville.

Hör här hur de kristna sedan länge förklarat det på detta sätt: Det var passande – skriver den helige Johannes från Damaskus – att hon, som i förlossningen hade behållit sin jungfrulighet intakt, skulle behålla sin kropp utan förgängelse efter döden. Det var passande att hon, som i sitt liv hade burit Skaparen som gjort sig till ett barn, skulle leva i Guds boningar. Det var passande att Guds brud skulle träda in i det himmelska huset. Det var passande att hon, som hade sett sin Son på korset, och då i sitt hjärta erfor det lidande som hon hade befriats från under förlossningen, skulle betrakta honom sittande på Faderns högra sida. Det var passande att Guds moder skulle besitta det som hör till hennes Son och att hon av alla människor skulle hedras som Guds moder och tjänarinna.

Teologerna har ofta formulerat ett liknande argument, avsett att på något sätt omfatta innebörden av all denna nåd som Maria har iklätts och som kulminerar med upptagningen i himlen. De säger: Det var passande, Gud kunde göra det, därför gjorde han det också. Det är den tydligaste förklaringen till varför Herren beviljade sin moder, från det första ögonblicket av hennes obefläckade avlelse, alla hennes privilegier. Hon var fri från Satans makt, hon är vacker – tota pulchra! – fläckfri, ren till själ och kropp.

Det tysta offrets mysterium

Men lägg märke till att även om Gud ville upphöja sin moder, så besparades Maria under sitt jordeliv varken lidande, trötthet i sitt arbete eller trons halvdunkel. Den kvinna av folket som en dag utbrast i en lovprisning av Jesus med orden Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat besvarar Herren med orden: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Det var en eloge av hans moder, av hennes fiat, av det uppriktiga, hängivna må det ske som uppfylldes till sina yttersta konsekvenser, som inte tog sig uttryck i spektakulära gester utan i vardagens gömda och tysta offer.

Då vi mediterar över dessa sanningar förstår vi Guds logik lite bättre. Vi inser att vårt livs övernaturliga värde inte beror på om vi förverkligar de stordåd som vi ibland fantiserar om, utan på att vi troget accepterar Guds vilja, att vi generöst gör oss redo att ta emot varje dags små offer.

För att vara gudomliga, för att bli gudomliggjorda, måste vi börja med att vara mycket mänskliga och leva vårt liv som vanliga människor inför Gud och helga det som kan förefalla litet. Så levde Maria. Hon som är full av nåd, som är föremål för Guds behag, hon som står över änglarna och helgonen levde ett normalt liv. Maria är en skapad varelse som vi, med ett hjärta som vårt, som känner lycka och glädje, lidande och tårar. Innan Gabriel meddelade henne Guds vilja, visste vår Fru inte att hon hade utvalts av evighet till att vara Messias moder. Hon anser sig vara ringa: därför erkänner hon senare, med djup ödmjukhet, att den Mäktige har gjort stora ting med henne.

Marias renhet, ödmjukhet och generositet står i kontrast till vårt elände, till vår egoism. Det är rimligt att vi efter att ha insett detta känner oss manade att efterlikna henne. Vi är Guds skapelser, som hon, och det räcker med att vi anstränger oss för att vara trogna för att Herren skall göra stora ting även med oss. Vår ringhet kommer inte att vara ett hinder: för Gud väljer det som är värt lite, för att hans kärleks kraft skall glänsa mera.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.

Bönens skola

Herren har säkert låtit er upptäcka många andra aspekter av den heliga Jungfruns trogna sätt att uppfylla Guds vilja, och alla är de så starka att de blir exempel för oss att följa: hennes renhet, hennes ödmjukhet, hennes själsstyrka, hennes trohet … Jag skulle vilja tala om en av dessa aspekter som omfattar alla andra, eftersom den är en förutsättning för framsteg på det andliga planet, nämligen bönelivet.

För att dra nytta av den nåd som vår moder erbjuder oss i dag, och för att i varje stund lyda den helige Andes, vår själs herdes ingivelser, måste vi ha gjort ett allvarligt menat åtagande att umgås med Gud. Vi kan inte gömma oss i anonymiteten. Om det inre livet inte är ett personligt möte med Gud, finns det helt enkelt inte. Det är inte kristet att vara ytligt. Att tillåta slentrian i vårt asketiska handlande är liktydigt med att underteckna en kontemplativ själs dödsattest. Gud söker oss en och en, och vi måste besvara honom en och en: Här är jag, du ropade på mig.

Vi vet alla att bön är att tala med Gud. Någon kanske frågar: tala om vad? Vad skall man tala om, om inte sådant som rör Gud och om sådant som fyller vår vardag? Om Jesu födelse, om hans vandring i denna värld, om hans liv i det fördolda och om hans förkunnelse, om hans mirakler, hans återlösande lidande, kors och uppståndelse. Och i den Treenige och ende Gudens närvaro, med den heliga Maria som förmedlerska och med den helige Josef, vår fader och herre – som jag älskar och vördar så mycket – som försvarare, kommer vi att tala om vårt dagliga arbete, om familjen, om vänskapsförhållanden, om stora projekt och små anekdoter.

Föremålet för min bön är föremålet för mitt liv. Jag gör så. Och då jag ser min egen situation, faller det sig naturligt att jag fattar den bestämda och fasta föresatsen att ändra mig, att bli bättre, att vara mer följsam gentemot Guds kärlek. En uppriktig och konkret föresats. Och vi kan heller inte annat än – angeläget och med förtröstan – be den helige Ande att inte överge oss, för du Herre är min styrka.

Vi är vanliga kristna. Vi arbetar i mycket olika yrken. Hela vår verksamhet går i vanliga hjulspår. Allt sker i en förutsägbar takt. Alla dagar känns likadana, till och med långtråkiga … Nåväl, detta liv, som verkar så vanligt, har ett gudomligt värde, det intresserar Gud, för Kristus vill inkarneras i våra göromål, ge våra obetydligaste handlingar liv inifrån.

Denna tanke är en övernaturlig verklighet, tydlig, entydig. Den är inte ett övervägande som är avsett att ge tröst, att stödja dem bland oss som inte lyckas skriva in sina namn i historiens gyllene bok. Kristus intresserar sig för det arbete som vi har att utföra – en gång och tusen gånger – på kontoret, i fabriken, i verkstaden, i skolan, på fältet, vare sig det är kroppsarbete eller intellektuellt arbete. Han intresserar sig även för det fördolda offer som det innebär att inte vräka det egna dåliga humörets galla över omgivningen.

Återvänd till dessa överväganden i er bön, använd dem som tillfällen för att säga till Jesus att ni tillber honom, så kommer ni att vara kontemplativa mitt i världen, mitt i gatans larm: överallt. Detta är den första lektionen i den skola där vi lär oss umgås med Jesus Kristus. Maria är den bästa lärarinnan i denna skola, för Jungfrun upprätthöll ständigt denna attityd fylld av tro och övernaturlig syn i förhållande till det som skedde i hennes närhet: hon bevarade allt detta i sitt hjärta.

Låt oss i dag be den heliga Maria att göra oss kontemplativa, att hon må lära oss känna igen Herren som ständigt knackar på vårt hjärtas dörr. Låt oss be henne: Du vår moder, du har tagit ner Jesus till jorden, och han avslöjar Guds, vår Faders, kärlek till oss. Hjälp oss att känna igen honom mitt i vardagens jäkt. Rör så vid vårt förstånd och vår vilja, att vi förmår lyssna till Guds röst och nådens impulser.

Apostlarnas lärarinna

Men tänk inte bara på er själva: förstora era hjärtan tills de omfamnar hela mänskligheten. Tänk framför allt på dem som finns i er närmaste omgivning – släktingar, vänner, kollegor – och tänk på hur ni kan få dem att känna en djupare vänskap med vår Herre. Om det rör sig om rättskaffens och hederliga personer, som förmår att vanemässigt vara nära Gud, så anbefall dem konkret åt vår Fru. Och be även för alla de människor som ni inte känner personligen, för alla färdas vi i samma båt.

Var lojala och generösa. Vi utgör delar i samma kropp, Kristi mystiska kropp, den heliga Kyrkan, till vilken många är kallade som uppriktigt söker sanningen. Därför har vi en allvarlig skyldighet att för våra medmänniskor uppenbara Kristi kärleks väsen, dess värde och djup. En kristen kan inte vara egoist: om han vore det skulle han svika sin egen kallelse. Det är inte likt Kristus att nöja sig med att upprätthålla den egna själsfriden – en falsk frid – och inte bry sig om andras väl. Om vi har accepterat det mänskliga livets verkliga innebörd – som tron uppenbarar för oss – kan vi inte förbli lugna, övertygade om att vi själva handlar väl, om vi inte praktiskt och konkret försöker få andra att närma sig Gud.

Det finns ett verkligt hinder för apostolatet: falsk hänsyn, rädslan för att beröra andliga samtalsämnen, eftersom man misstänker att ett sådant samtal inte kommer att anses vara passande i vissa miljöer, för att det finns en risk för att såra någons känslor. Hur ofta är inte detta resonemang ett sätt att maskera egoism! Det är inte fråga om att såra någon, utan om raka motsatsen: om att tjäna. Även om vi personligen är ovärdiga, gör Guds nåd oss till redskap som kan vara till nytta för andra och meddela dem det glada budskapet att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Är det rätt att på detta sätt lägga sig i andras liv? Det är nödvändigt. Kristus har lagt sig i våra liv, utan att be om vårt tillstånd. Så handlade han även med de första lärjungarna. När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Var och en behåller sin frihet, den falska friheten, att säga nej till Gud, som den unge mannen som dignade under sina rikedomar och som den helige Lukas berättar om. Men Herren och vi – som lyder hans ord: gå ut och förkunna – har rätten och skyldigheten att tala om Gud, detta stora mänskliga ämne, för längtan efter Gud är det djupaste som väller upp ur människans hjärta.

O heliga Maria, Regina apostolorum, du drottning över alla dem som längtar efter att sprida kunskap om din Sons kärlek, du som förstår vårt elände så väl, be om förlåtelse för våra liv: för det i oss som hade kunnat vara eld men har blivit aska, för det ljus som upphört att upplysa, för det salt som förlorat sin sälta. Du Guds moder, vars bön är allsmäktig: utverka förlåtelse för oss och samtidigt styrka för att vi verkligen skall leva av hopp och kärlek, för att vi skall kunna föra tron på Kristus till andra.

Ett enda recept: personlig helighet

Den bästa vägen för att aldrig förlora den apostoliska djärvheten, längtan efter att effektivt tjäna alla människor, är helt enkelt ett fullständigt liv av tro, hopp och kärlek, kort sagt, helighet. Jag finner inget annat recept än detta: personlig helighet.

I dag firar vi, förenade med hela Kyrkan, Guds moders, dotters och bruds triumf. Och på samma sätt som vi gladdes under påsktiden över Herrens uppståndelse på tredje dagen efter hans död, gläds vi nu åt att Maria, efter att ha åtföljt Jesus från Betlehem ända till korset, står vid honom till kropp och själ, förhärligad för evigt. Detta är den hemlighetsfulla frälsningsordningen. Det var nödvändigt att vår Fru, som på ett fullständigt sätt blev delaktig i vårt frälsningsverk, skulle följa sin Son på nära håll: i fattigdomen i Betlehem, i det fördolda vanliga arbetet i Nasaret, i uppenbarandet av hans gudom i Kana i Galileen, i förnedringen i hans gudomliga lidande och offer på korset och i den eviga saligheten i paradiset.

Allt detta påverkar oss direkt, för denna övernaturliga vandring måste även bli vår väg. Maria visar oss att denna väg är framkomlig, att den är säker. Hon har gått före oss i Kristi efterföljd och vår moders förhärligande gör det möjligt för oss att hysa ett fast hopp om vår egen frälsning. Det är därför vi kallar henne spes nostra och causa nostrae laetitiae, vårt hopp och orsak till vår glädje.

Vi får aldrig sluta hoppas på att bli heliga, att acceptera Guds uppmaningar, att hålla ut ända till slutet. Gud som har påbörjat sitt helgelseverk i oss kommer att slutföra det. För om Herren är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Denna högtid är en uppmaning till oss att vara glada. Det fasta hoppet om vår personliga helgelse är en gåva från Gud, men människan kan inte förbli passiv. Minns Kristi ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Förstår ni? Korset varje dag. Nulla dies sine cruce!, ingen dag utan kors: ingen dag, utan att vi tar på oss Herrens kors, utan att vi accepterar hans ok. Därför har jag heller inte undvikit att påminna er om att uppståndelsens glädje är en konsekvens av korsets smärta.

Men var inte rädda, Herren själv har sagt oss: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Kom – tillägger den helige Johannes Chrysostomos – inte för att avlägga räkenskap, utan för att befrias från era synder. Kom, för jag behöver inte den ära ni kan ge mig: jag behöver er frälsning … Var inte rädda då ni hör mig tala om ett ok, för det är skonsamt. Var inte rädda om jag talar om en börda, för den är lätt.

Vår personliga helgelses väg går dagligen via korset: det är inte en olycklig väg, för Kristus själv hjälper oss och med honom kan man inte vara sorgsen. In laetitia, nulla dies sine cruce!, tycker jag om att upprepa: med själen uppfylld av glädje, ingen dag utan kors.

Kristen glädje

Låt oss återuppta det ämne som Kyrkan föreslår för oss: Maria har tagits upp i himlen till kropp och själ och änglarna jublar! Jag tänker även på hur hennes kyske make, den helige Josef, som väntade på henne i paradiset måste ha jublat. Men låt oss återvända till jorden. Tron bekräftar för oss att här nere, i detta liv, är vi på resande fot, stadda på vandring. Vi kommer inte att undgå offer, smärta eller försakelser. Trots det måste glädjen alltid vara som en kontrapunkt under vandringen.

Tjäna Herren med glädje: det finns inget annat sätt att tjäna honom. Gud älskar en glad givare, den som hänger sig helt och hållet i ett glatt offer, för det finns inte något skäl att vara sorgsen.

Ni kanske anser att denna optimism verkar överdriven, för alla människor erfar brister och misslyckanden, lidande, trötthet, otacksamhet, kanske hat. Hur skulle vi kristna, som är lika våra medmänniskor, kunna undgå dessa erfarenheter som ständigt är som en del av vår mänskliga natur?

Det vore naivt att förneka att smärta och modlöshet, sorg och ensamhet, ofta möter oss under denna vår jordevandring. Genom tron vet vi emellertid med säkerhet att detta inte är en följd av slumpen, att en människa inte är ödesbestämd till att under sin vandring utplåna sin längtan efter lycka. Tron lär oss att allt har en gudomlig innebörd och hör till själva den kallelse som för oss mot Fadershuset. Denna övernaturliga syn på den kristnes jordeliv förenklar inte människolivets komplexa natur, men garanterar människan att denna komplexitet kan genomströmmas av Guds kärlek, genom den starka och oförstörbara länk som förenar jordelivet med det slutliga livet i Fäderneslandet.

Vår Frus Upptagnings högtid ställer oss inför den verklighet som detta glädjerika hopp utgör. Vi är fortfarande pilgrimer, men vår moder har gått före oss och visar oss redan slutmålet för vår vandring: hon upprepar för oss att det är möjligt att nå fram och att vi, om vi är trogna, kommer att nå ändå fram. Den heliga Jungfrun är nämligen inte bara ett exempel för oss: hon är de kristnas hjälp. Och inför vår bön – Monstra te esse Matrem – varken kan eller vill hon förneka oss sin moderliga hjälp.

Glädjen är ett kristet värde. Den förmörkas endast när man förolämpar Gud: synden är nämligen en följd av egoismen, och egoism ger upphov till sorg. Men även i sådana tillfällen finns lite glädje kvar under vår själs aska, för vi vet bestämt att Gud och hans moder aldrig glömmer oss människor. Om vi ångrar oss, om det ur vår själ tränger fram en akt av smärta, om vi renar oss i botens heliga sakrament, kommer Gud oss till mötes och förlåter oss. Och då finns ingen sorg längre: det är fullt riktigt att hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.

Dessa ord rymmer det underbara slutet på liknelsen om den förlorade sonen, som vi aldrig tröttnar på att meditera över: Se, Fadern går dig till mötes, han kommer att luta sig mot din axel, ge dig en kyss som tecken på kärlek och ömhet. Han kommer att se till att man ger dig en dräkt, en ring och skor. Du fruktar fortfarande att du kommer att förebrås, men han återger dig din värdighet. Du fruktar ett straff, och han ger dig en kyss. Du fruktar hans ilska och han förbereder en fest för dig.

Guds kärlek är omätbar. Om han handlar så mot den som förolämpat honom, vad skall han då inte göra för att hedra sin obefläckade moder, Virgo fidelis, den heliga, ständigt trogna Jungfrun?

Om Guds kärlek visar sig vara så stor när ett människohjärta – som ofta sviker – rymmer så lite, vad skall den då inte vara i Marias hjärta, som aldrig ens i det minsta motsatte sig Guds vilja?

Se hur denna högtids liturgi i mänskliga termer återger det omöjliga i att förstå Herrens oändliga barmhärtighet. Den sjunger, snarare än förklarar; den skakar om fantasin, så att var och en kan lägga sin entusiasm i lovsången, för våra ord kommer till korta: Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Konungen åtrår din skönhet. I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning.

Liturgin avslutas med några av Marias ord, i vilka den största ödmjukhet förenas med den största ära: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Cor Mariae Dulcissimum, iter para tutum. O Marias ljuva hjärta, skänk styrka och trygghet åt vår vandring på jorden: var du själv vår väg, för du känner de stigar och genvägar som säkert, genom din kärlek, för fram till Jesu Kristi kärlek.

Detta kapitel på ett annat språk