Du kan!

Jag vill varna dig för en svårighet som kanske kan dyka upp: frestelsen att tröttna, att tappa modet.

Har du inte i färskt minne ett liv — ditt — utan riktning, utan mål, utan charm, som Guds ljus och din hängivelse har gett stadga och fyllt av glädje?

Var inte så dum att du byter ut det senare livet mot det förra.

Om du märker att det finns något som du inte kan klara av, oavsett vilket skälet är, så överlämna dig till Honom och säg: Herre, jag förtröstar på dig, jag överlämnar mig till dig, men hjälp min svaghet!

Och upprepa för honom, full av förtröstan: Se Jesus, vilken smutsig trasa jag är. Mitt livs erfarenheter är så sorgliga, jag förtjänar inte att vara din son. Säg det till honom … och säg det till honom många gånger.

Du kommer inte att behöva vänta länge förrän du hör hans röst: Ne timeas! — Frukta inte; eller till och med: Surge et ambula! — Res dig upp och gå!

Du förklarade för mig, fortfarande tveksam: Vad tydligt de perioder märks då Herren begär mer av mig!

Det enda jag kom på att påminna dig om var detta: "Du försäkrade mig om att du inte vill någonting annat än identifiera dig med Honom, varför gör du motstånd?"

Må du kunna uppfylla den föresats du har fattat: "Att dö bort från mig själv lite grand varje dag".

Glädje, övernaturlig och mänsklig optimism, är förenliga med fysisk trötthet, smärta, tårar — för vi har ett hjärta — och med svårigheter i vårt inre liv eller vår apostoliska uppgift.

Han, perfectus Deus, perfectus Homo — fullkomlig Gud och fullkomlig människa — som åtnjöt all himmelens lycka, ville erfara utmattning och trötthet, tårar och smärta … för att vi skulle förstå att vi måste vara mycket mänskliga för att vara övernaturliga.

Jesus ber dig om att du skall be … Du inser det tydligt.

Och ändå vilken brist på gensvar! Allting känns mycket krävande: du är som ett barn som är alltför lättjefullt för att lära sig gå. Men i ditt fall är det inte bara lättja. Det är även rädsla, brist på generositet.

Upprepa ofta: Jesus, om det någon gång tränger in tvivel i min själ som gör att jag tvekar mellan att göra vad du ber mig om och att följa andra ädla ambitioner, så säger jag dig redan nu att jag föredrar din väg, kosta vad det kosta vill. Lämna mig inte!

Sök föreningen med Gud och uppfyll dig med hopp — en trygg dygd som ger säkerhet! — för Jesus kommer att upplysa dig med sin barmhärtighets ljus, även i den mörkaste natt.

Så här gick tankarna i din bön: "Mina brister tynger mig, men de överväldigar mig inte för jag är en Guds son. Att gottgöra. Att älska … Och — tillade du — jag vill använda mig av min svaghet som den helige Paulus, övertygad om att Herren inte överger dem som förtröstar på honom".

Fortsätt så, försäkrade jag dig, för — med Guds nåd — kommer du att lyckas, och du kommer att övervinna dina brister och din småaktighet.

Vilket ögonblick som helst är gynnsamt för att fatta en verkningsfull föresats, för att säga "jag tror", för att säga "jag hoppas", för att säga "jag älskar".

Lär dig att prisa Fadern och Sonen och den helige Ande. Lär dig att hysa en särskild vördnad för den heliga Treenigheten: Jag tror på Gud Fader, jag tror på Gud Sonen, jag tror på Gud den helige Ande. Jag hoppas på Gud Fader, jag hoppas på Gud Sonen, jag hoppas på Gud den helige Ande. Jag älskar Gud Fader, jag älskar Gud Sonen, jag älskar Gud den helige Ande. Jag tror på, hoppas på och älskar den heliga Treenigheten.

Denna andaktsövning är nödvändig som en övernaturlig övning för själen, och tar sig uttryck i hjärtats rörelser, även om den inte alltid kläs i ord.

Systemet, metoden, förfarandet, det enda sättet för att leva — ett överflödande liv som ger rik övernaturlig frukt — är att följa den helige Andes råd som vi kan läsa i Apostlagärningarna: omnes erant perseverantes unanimiter in oratione — alla höll ihop under ständig bön.

Utan bön kan man ingenting göra!

Min Herre Jesus har ett hjärta som är känsligare än alla goda människors hjärtan tillsammans. Om en god (genomsnittligt god) människa visste att en viss person tyckte om henne utan att förvänta sig någonting i gengäld eller någon belöning (personen älskar för kärlekens skull); och om hon även visste att denna person bara önskar att hon inte skall motsätta sig att bli älskad, om så bara på avstånd …, så kommer hon inte att dröja med att besvara en så osjälvisk kärlek.

Om den Älskade är så mäktig att han förmår allt, är jag säker på att han, förutom att ge sig inför sin skapade varelses kärlek (trots denna stackars själs brister), så kommer han att ge den älskande den övernaturliga skönhet, vishet och makt som behövs för att Jesu ögon inte skall befläckas då de riktas mot det stackars hjärta som tillber honom.

Barn, älska: älska och hoppas.

Om du med möda sår Kärlek, kommer du även att skörda Kärlek.

Barn: brinner du inte av längtan efter att få alla att älska Honom?

Jesus som barn. Jesus som ung man. Jag tycker om att se dig så, Herre, för då vågar jag mer. Jag tycker om att se dig liten, försvarslös, för att kunna inbilla mig att du behöver mig.

Varje gång jag går in i kapellet säger jag till Herren — jag är barn på nytt — att jag tycker mer om honom än någon annan.

Så underbart verkningsfull den heliga eukaristin är i handlingarna — och dessförinnan i själen — hos de människor som tar emot den ofta och fromt.

Om de där människorna blev så entusiastiska och hyllade dig för en brödbit — även om undret med mångfaldigandet av brödet är mycket stort — vad borde inte vi då göra för alla de gåvor som du har skänkt oss, och i synnerhet för att du ger dig åt oss utan förbehåll i eukaristin?

Snälla barn: se hur jordiska älskande kysser blommor, brev eller andra saker som påminner dem om den de älskar!…

Och du, skulle du någonsin kunna glömma att du alltid har … Honom vid din sida? — Skulle du kunna glömma … att du kan äta Honom?

Titta ofta in i kapellet för att säga till Jesus: … jag överlämnar mig i dina armar.

Lämna det du har vid hans fötter: din bristfällighet!

Då kommer du, trots det röra som du släpar på, aldrig att förlora friden.

Be tryggt med psalmisten: "Herre, du är min tillflykt och min starkhet, jag förtröstar på dig!"

Jag garanterar att han kommer att skydda dig mot "middagstidens demon" — i frestelserna och … i fallen! — när åldern och dygderna borde vara mogna, då du borde veta utantill att bara Han är styrkan.

Tror du att man i detta liv är tacksam för en tjänst som gjorts motvilligt? Självklart inte. Man säger rentav att det hade varit bättre om den inte utförts alls.

Och du anser att du kan tjäna Gud med en sur min? Nej! Du bör tjäna honom med glädje, trots dina brister, som vi kommer att ta bort med Guds hjälp.

Du överfalls av tvivel, av elegant klädda frestelser.

Jag tycker om att höra dig tala om det: det märks att djävulen anser dig vara en fiende och att Guds nåd inte lämnar dig försvarslös. Fortsätt kämpa!

De flesta som har personliga problem "har dem" på grund av att de egoistiskt tänker på sig själva.

Det förefaller vara lugnt. Men Guds fiende sover inte …

Även Jesu hjärta vakar! Detta är mitt hopp.

Heligheten består i att kämpa, i att veta att vi har brister och i att heroiskt försöka undvika dem.

Heligheten — jag insisterar — består i att övervinna dessa brister …, men vi kommer att dö med brister: och om det inte var så — det har jag redan tidigare sagt till dig — skulle vi bli högmodiga.

Tack Herre, för då du tillåter frestelser ger du oss även din nåds skönhet och styrka, så att vi kan segra! Tack Herre för frestelserna, som du tillåter för att vi skall vara ödmjuka!

Herre, överge mig inte: Ser du inte vilken bottenlös avgrund ditt stackars barn skulle hamna i?

Min Moder: även jag är din son.

Man kan inte leva ett rent liv utan Guds hjälp. Gud vill att vi skall vara ödmjuka, han vill att vi skall be honom om hjälp genom vår Moder och hans Moder.

Du måste säga till Jungfrun, i denna stund, i ditt hjärtas ensamhet, utan ljudet av ord: Moder, ibland gör mitt stackars hjärta uppror … Men om du hjälper mig … Och hon kommer att hjälpa dig att bevara det rent och fortsätta på den väg som Gud har kallat dig till: Jungfrun kommer alltid att underlätta för dig att göra Guds vilja.

För att bevara den heliga renheten, ett obefläckat liv, måste du älska och utöva den dagliga självtukten.

När du känner det stackars köttets uppror, som ibland anfaller våldsamt, så kyss krucifixet, kyss det — många gånger! — med en handlingskraftig vilja, även om du tycker att du gör det utan kärlek.

Ställ dig varje dag framför Herren och säg sakta till honom, som den där mannen i nöd i evangeliet, med all den iver som finns i ditt hjärta: Domine, ut videam! — Herre, gör så att jag kan se! Gör så att jag kan se vad du önskar av mig och så att jag kämpar för att vara dig trogen.

Min Gud, vad lätt det är att härda ut, då man vet att du är den gode Herden och vi — du och jag — är får i din jord!

För vi vet bestämt att den gode Herden ger hela sitt liv för vart och ett av sina får.

Idag när du bad befästes du i din föresats att bli helig. Jag förstår dig när du för att konkretisera tillägger: Jag vet att jag kommer att uppnå det: inte för att jag är säker på mig själv, Jesus, utan för att … jag är säker på Dig.

Du själv kommer inte att kunna göra någonting nyttigt om du inte räknar med nåden, för du kommer att ha skurit av den väg som förbinder dig med Gud.

Med nåden däremot, förmår du allt.

Vill du lära av Kristus och ta hans liv som exempel? Slå upp det heliga evangeliet och lyssna till Guds dialog med människorna …, med dig.

Jesus är väl medveten om vad som är lämpligt … och jag älskar och kommer alltid att älska hans vilja. Han är den som styr "handdockorna" och han kommer alltid att ge mig vad jag ber om, om det är ett medel för att uppnå vårt mål, trots dessa gudlösa människor som anstränger sig för att resa hinder i vägen.

Sann tro känner man igen på ödmjukheten.

Dicebat enim intra se — den stackars kvinnan sade inom sig — si tetigero tantum vestimentum ejus, salva ero — får jag bara röra vid hans kläder så blir jag hjälpt.

Hur stor var inte hennes ödmjukhet, en frukt av och ett tecken på hennes tro!

Om Gud sänder dig en börda, kommer han även att ge dig kraft att bära den.

Åkalla den helige Ande i din samvetsrannsakan, för att lära känna Gud bättre och för att känna dig själv bättre, så att du därigenom kan omvända dig varje dag.

Andlig vägledning. Motsätt dig inte att man med övernaturlig anda och helig fräckhet rör om i din själ för att fastställa i hur stor utsträckning du kan — och vill! — ge Gud ära.

Quomodo fiet istud quoniam virum non cognosco? — Hur skall detta ske, jag har ju aldrig haft någon man? Detta är Marias fråga till ängeln, och återspeglar hennes uppriktiga hjärta.

Då jag betraktar Jungfru Maria befästs jag i övertygelsen om en tydlig regel: för att ha frid och leva i frid, måste vi vara mycket uppriktiga mot Gud, mot dem som ger oss andlig vägledning och mot oss själva.

Ett oförståndigt barn gråter och stampar med fötterna i marken när hans kärleksfulla mor sticker en nål i hans finger för att ta bort en sticka som satt sig i det … Ett förståndigt barn ser däremot, kanske med ögonen fulla av tårar — för köttet är svagt — med tacksamhet på sin goda mor som får honom att lida lite för att undvika en större skada.

Jesus, gör mig till ett förståndigt barn.

Barn, stackars åsna: även om Herren med Kärlek har renat dina svarta axlar, ständigt vana vid gödsel, och lagt på dig ett seldon av satin med strålande juveler, så glöm inte — stackars åsna! — att du av egen förskyllan kan kasta den vackra bördan till marken … men att du själv inte kan sätta på dig den igen.

Hämta styrka ur det gudomliga barnaskapet. Gud är en Fader — din Fader! — som är full av ömhet, av oändlig kärlek.

Kalla honom Fader, många gånger, och säg till honom — på tu man hand — att du älskar honom, att du älskar honom väldigt mycket: att du känner dig stolt och stark av att vara hans barn.

Glädjen är en oundviklig konsekvens av det gudomliga barnaskapet, av att vi vet att vi är föremål för en alldeles särskild kärlek från Gud, vår Fader, som tar emot oss, hjälper oss och förlåter oss.

Glöm aldrig att även om det ibland verkar som om allting rasar samman, så rasar ingenting alls, för Gud förlorar inga slag.

Det största beviset på tacksamhet gentemot Gud är att med hänförelse älska vår ställning som hans barn.

Du känner dig som en fattig stackare som plötsligt upptäcker att han är kungens son! Det är därför som bara en sak i världen numera bekymrar dig, nämligen äran — hela äran — som tillkommer Gud din Fader.

Kära barn, säg till honom: Jesus, då jag vet att jag älskar dig och att du älskar mig bryr jag mig inte om någonting annat: allt är bra.

Jag har bett vår Fru om mycket, försäkrade du mig. Och du rättade dig själv: Jag uttrycker mig dåligt, jag menar att jag har lagt fram många saker för vår Fru.

"Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft". Med Honom är ett fiasko inte möjligt, och av den övertygelsen föds det "heliga mervärdeskomplex" som gör att vi tar oss an uppgifter med segraranda, för Gud ger oss sin kraft.

Målaren stod framför duken, ivrig att överträffa sig själv, och utbrast: Herre, jag vill för din skull måla trettioåtta hjärtan, trettioåtta änglar som ständigt brister av kärlek till dig: trettioåtta underverk broderade på din himmel, trettioåtta solar i din mantel, trettioåtta eldar, trettioåtta kärlekar, trettioåtta dårskaper, trettioåtta glädjeämnen …

Men sedan erkände han ödmjukt: detta är i fantasin och i min önskan. I verkligheten är där trettioåtta inte särskilt lyckade figurer som snarare plågar synen än inger tillfredsställelse.

Vi kan inte göra anspråk på att änglarna skall lyda oss … Men vi är helt och fullt säkra på att de heliga änglarna alltid hör oss.

Låt dig ledas av Gud. Han kommer att föra dig längs "sin väg" och använda sig av otaliga motgångar … och kanske rentav av din slöhet för att det skall synas att det är han som utför din uppgift.

Be honom utan att vara rädd, insistera. Kom ihåg den där scenen som skildras i evangeliet om hur bröden mångfaldigas. Se hur storsint han besvarar Apostlarna: Hur många bröd har ni? Fem? … Vad vill ni att jag skall ge er? … och han ger dem sex, hundra, tusentals … Varför då?

För att Kristus ser våra behov med gudomlig vishet, och hans allmakt förmår mer och når längre än våra önskningar.

Herren ser längre än vårt stackars förnuft och är oändligt mycket generösare!

När man arbetar för Gud bör man ha "mervärdeskomplex", det har jag påmint dig om.

Men, frågade du mig, är inte det ett uttryck för högmod? — Nej! Det är en konsekvens av ödmjukheten, av den ödmjukhet som får mig att säga: Herre, du är den du är. Jag är ingenting alls. Du äger all fullkomlighet: makten, styrkan, kärleken, äran, visheten, herraväldet, värdigheten … Om jag förenar mig med dig, som en son låter sig omslutas av sin fars starka armar eller lägger sig i sin mors ljuva famn, kommer jag att känna värmen av din gudom, jag kommer att känna ljuset av din vishet, jag kommer att känna din styrka i mitt blod.

Om du befinner dig i Guds närvaro, ovanför den öronbedövande stormen, kommer solen ständigt att skina i dina ögon; och under de stormiga och förödande vågorna kommer lugn och fridfullhet att råda i din själ.

För ett Guds barn skall varje dag vara ett tillfälle till förnyelse, med förvissningen om att det med nådens hjälp kommer att nå fram till vägens slut, som är Kärleken.

Om du alltså börjar och börjar om igen, så är du på rätt väg. Om du är fast besluten att segra, om du kämpar, så kommer du med Guds hjälp att segra! Det finns ingen svårighet som du inte kan övervinna!

Ta dig till Betlehem, närma dig barnet, vagga det, säg många innerliga saker till det, tryck det mot ditt hjärta …

Jag talar inte om barnsligheter: jag talar om kärlek! Och kärleken tar sig uttryck i gärningar: i din själs innersta kan du mycket väl omfamna det.

Låt oss påminna Jesus om att vi är barn. Och barn, små och enkla barn, måste anstränga sig mycket för att ta sig uppför ett trappsteg! Barnet står där och det verkar som om det bara slösar tid. Till sist har det tagit sig upp för trappsteget. Och så ett trappsteg till. Med händer och fötter, ja med hela kroppen skjuter det på och når en ny triumf: ännu ett trappsteg. Och så är det dags att börja om igen. Vilka ansträngningar! Nu är det bara en liten ansträngning kvar … men, då snubblar barnet och aj! … så bär det av nedför! Blåslaget och gråtande med stora tårar börjar det stackars barnet på nytt sin väg uppåt.

Så är det med oss, Jesus, när vi är ensamma. Ta oss i dina tillgivna armar, som en stor och god Vän till det enkla barnet. Lämna oss inte innan vi är uppe; och då — o, då — kommer vi att kunna besvara din barmhärtiga Kärlek, med barnslig djärvhet, och säga dig, ljuve Herre, att förutom Maria och Josef, finns det inte och kommer inte att finnas någon dödlig — och det har funnits en hel del galningar — som älskar dig som jag älskar dig.

Jag har rått dig till att inte skämmas över att göra små barnsligheter: så länge som du inte gör dessa små handlingar av rutin, kommer de inte att vara fruktlösa.

Ett exempel: låt oss anta att en människa som följer det andliga barnaskapets väg varje kväll då det är dags att sova, känner sig manad att lägga och stoppa om en madonna i trä.

Förnuftet gör uppror mot en sådan handling, för den förefaller vara uppenbart onödig. Men en liten själ, som rörs av nåden, ser mycket väl att ett barn skulle handla så, av kärlek.

Den manliga viljan, som alla de som är barn i anden har, gör då uppror och tvingar förnuftet att ge upp … Och om den där barnsliga människan varje dag fortsätter att stoppa om madonnan, så gör hon även varje dag en liten barnslighet som är fruktbar i Guds ögon.

När du helt uppriktigt är ett barn och går längs barnaskapets väg — om Herren för dig längs den vägen — kommer du att vara oslagbar.

Ett litet barns förtröstansfulla bön: Herre, jag skulle vilja ha en sådan botfärdighet som de som behagat dig mest har haft.

Barn, du kommer inte längre att vara barn om någon eller något kommer mellan Gud och dig.

Jag bör inte be Jesus om någonting: jag skall begränsa mig till att glädja honom i allt och berätta om saker som om han inte kände till dem, på samma sätt som ett litet barn gör med sin far.

Barn, säg till Jesus: Jag nöjer mig med ingenting mindre än Dig.

Hur många barnsliga saker säger du inte till Herren i din bön, sprungna ur det andliga barnaskapet! Med förtröstan hos ett barn som talar med sin store Vän, vars kärlek barnet är säkert på, säger du förtroligt till honom: Må jag bara leva för din ära.

Du minns och erkänner lojalt att du gör allt dåligt: detta, Jesus, — tillägger du — kan inte vara en överraskning för dig. Det är omöjligt att jag skulle kunna göra någonting rätt. Hjälp mig du, gör det du i mitt ställe, så kommer du att se att det lyckas.

Sedan fortsätter du djärvt, utan att avvika från sanningen: Indränk mig, berusa mig med din Ande, så kommer jag att göra din vilja. Jag vill göra den. Om jag inte gör den … är det för att du inte hjälper mig. Men du hjälper mig ju!

Du bör uppleva en angelägen nödvändighet att se dig själv liten, i avsaknad av allt, svag. Då kommer du att överlämna dig i vår himmelska moders famn med bönesuckar, med tillgivna blickar, med Mariaandakter … som är rotade i den barnaskapets anda som är din.

Hon kommer att beskydda dig.

Fortsätt längs din väg, oavsett vad som händer; härda ut, glatt och optimistiskt, för Herren är mån om att undanröja hindren.

Hör noga på: jag är säker på att du kommer att bli helig om du kämpar!

När Herren kallade de första apostlarna, befann de sig i en gammal båt och med trasiga nät, som de höll på att laga. Herren sade till dem att de skulle följa honom; statim — genast — relictis omnibus — lämnade de allt — allt! — och följde honom …

Ibland händer det att vi — som vill efterlikna dem — inte lyckas lämna allt, utan fortsätter att vara fästa vid någonting i våra hjärtan, ett fel i våra liv, som vi inte vill göra upp med och offra till Herren.

Kommer du att rannsaka ditt hjärta på djupet? Det skall inte finnas kvar någonting i det som inte är Hans; annars älskar vi honom inte på riktigt, varken du eller jag.

Tala uppriktigt och ständigt om för Herren att du önskar att bli helig och verka apostoliskt … och då kommer din själs arma kärl inte att gå sönder; och även om det skulle gå sönder, så kommer det att kunna lagas och få ny skönhet och fortsätta att tjäna för din egen helighet och för apostolatet.

Din bön skall vara Guds barns, inte hycklarnas, som får höra Jesus säga: "Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig skall komma in i himmelriket".

Din bön, de gånger du ropar "Herre! Herre!" bör åtföljas, på tusen olika sätt under dagen, av en önskan och en faktisk ansträngning att göra Guds vilja.

Barn, säg till honom: O Jesus, jag vill inte att djävulen skall få makt över själarna.

Om du har utvalts, kallats av Guds kärlek, för att följa honom, är du skyldig att besvara honom … och du har en minst lika viktig skyldighet att leda dina bröder människorna, att bidra till deras helighet och till att de går längs rätt väg.

Fatta mod! … även när vandringen blir svår. Blir du inte glad av att troheten mot dina åtaganden som kristen till stor del beror på dig själv?

Känn dig uppfylld av glädje och förnya frivilligt ditt åtagande: Herre, jag vill det också, men räkna med min litenhet!

Gud rycker inte upp dig ur din miljö, tar dig inte ut ur världen, från din ställning, från dina mänskliga ädla ambitioner eller från ditt yrkesarbete … men just där vill han att du skall vara helig!

Med pannan tryckt mot marken och i Guds närvaro, betrakta (för det är verkligen så) att du är någonting smutsigare och mer föraktligt än det skräp som sopas ihop från marken.

Och trots allt har Herren utvalt dig.

När skall du bestämma dig …!

Många i din omgivning lever ett liv i försakelse av rent mänskliga skäl. Dessa stackars människor tänker inte på att de är Guds barn och det kanske bara är av högmod som de uppför sig som de gör, för att synas, för att i framtiden uppnå ett bekvämare liv: de avstår från allt!

Och du, som känner den ljuva tyngden av Kyrkan, av de dina, av dina kollegor och vänner, skäl som det är väl värt att uppoffra sig för, vad gör du? Med vilken ansvarskänsla handlar du?

Herre! Varför har du uppsökt just mig — som inte är någonting alls — när det finns så många heliga, visa, rika och ansedda människor?

Du har rätt … just därför, var Honom tacksam i handling och med kärlek.

Jesus, må alla i din heliga Kyrka härda ut längs vägen och följa sin kristna kallelse som de vise männen följde stjärnan och försmådde Herodes råd … för sådana kommer det inte att fattas dem.

Låt oss be Jesus Kristus att frukten av hans återlösning må växa rikligt i människorna: ännu mer, ännu ymnigare, ännu rikligare, i gudomligt överflöd!

Och må han därför göra oss till goda barn till hans välsignade Moder.

Vill du veta en hemlighet för att bli lycklig? Ge dig själv och tjäna dina medmänniskor, utan att förvänta dig att de skall vara tacksamma för det.

Om du handlar — lever och arbetar — inför Gud, av kärlek och för att tjäna, med ett prästerligt sinnelag även om du inte är präst, kommer alla dina gärningar att få en äkta övernaturlig innebörd som håller hela ditt liv förenat med all nåds källa.

Inför den oändliga panorama av själar som väntar på oss, inför detta dyrbara och fruktansvärda ansvar, kanske du tänker samma sak som jag ibland tänker: skall allt detta anförtros mig, mig som är så lite värd?

Då bör vi slå upp Evangeliet och se hur Jesus botar den som var född blind: med lera som han gjorde av stoft från marken och saliv. Och detta är de ögondroppar som ger ljus åt blinda ögon!

Detta är du och jag. Med insikt om vår svaghet, om vårt obefintliga värde, men — med Guds hjälp och vår goda vilja — är vi ögondroppar, för att upplysa, för att dela med oss av vår styrka till andra och till oss själva.

En apostolisk människa sade till honom: Jesus, du vet vad som behöver göras … jag arbetar inte för min egen räkning …

Om du framhärdar i bönen med "personlig uthållighet" kommer Gud vår Herre att ge dig de medel du behöver för att vara effektivare och för att utsträcka hans rike i världen.

Men det är nödvändigt att du förblir trogen: be, be, be … Tycker du att det är så du handlar?

Herren vill att hans barn skall gå längs alla världens hederliga vägar och så förståelsens, förlåtelsens, samlevnadens, kärlekens och fridens frön.

Vad gör du?

Återlösningen sker fortfarande i detta nu … och du är — du bör vara! — medåterlösare.

Att vara kristen i världen innebär inte att isolera sig, tvärtom! Det innebär att älska alla människor och önska att sätta dem i brand med Guds kärleks eld.

Min Fru, Guds moder och min moder, inte ens i drömmen skulle jag kunna önska mig att du upphörde att vara hela skapelsens härskarinna och kejsarinna.

Detta kapitel på ett annat språk