För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden — vocavi te nomine tuo — jag har kallat dig vid ditt namn.

Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet. Där inne, i själens djup, kallar han och man bör svara: Ecce ego, quia vocasti me — här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår.