Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Smedjan > Nederlag > Kap 3
158

När vår syn är grumlig, när våra ögon förlorar sin skärpa, måste vi vända oss mot ljuset. Och Jesus Kristus har sagt att han är världens ljus och att han kommit för att bota de sjuka.

Därför får dina sjukdomar, dina fall — om Herren tillåter sådana — inte avlägsna dig från Kristus: de må föra dig närmare honom!


159

På grund av mitt elände beklagade jag mig för en vän över att det verkar som om Jesus gick förbi … och lämnade mig ensam.

Jag reagerade omedelbart med smärta, full av förtröstan: det är inte så, min Älskade, det är utan tvivel jag som avlägsnat mig från dig. Aldrig mer!


160

Be om Herrens nåd, för att rena dig med Kärlek … och med ihärdig botgöring.


161

Vänd dig till Jungfru Maria och be henne att — som ett bevis på hennes kärlek till dig — skänka dig, tillsammans med kärlekssmärta, botfärdighet och ånger över dina synder och över de synder som alla män och kvinnor har begått under alla tider.

Och med denna inställning skall du våga tillägga: Du min moder, mitt liv, mitt hopp, för mig med din hand … och om det nu finns någonting i mig som misshagar min Fader Gud, så gör att jag inser det och att vi tillsammans rycker upp det med roten.

Fortsätt utan fruktan: O milda, o nådig, o ljuva Jungfru heliga Maria, be för mig, så att jag genom att göra din Sons älskvärda vilja blir värdig att uppnå och njuta av vår Herre Jesu löften.


162

Du min himmelska moder: gör så att jag kan återvända till min tidigare iver, hängivelse, självförnekelse: med ett ord, till Kärleken.


163

Var inte så slö! Vänta inte till nyår med att fatta föresatser: alla dagar är bra för att fatta goda beslut: Hodie, nunc! — Idag, nu!

Det brukar vara stackars defaitister som inväntar nyåret för att börja … och dessutom, i slutändan, påbörjar de … ingenting!


164

Jag håller med, du har handlat fel av svaghet. Men jag förstår inte varför du inte reagerar med ett upplyst samvete: du får inte göra onda saker och säga — eller tro — att de är heliga, eller att de saknar betydelse.


165

Kom alltid ihåg att de andliga själsförmögenheterna närs av det som sinnena ger dem. Bevaka dem noga!


166

Du förlorar din frid — och är väl medveten om det! — när du ger efter i saker som för dig vilse.

Bestäm dig för att vara konsekvent och ansvarsfull!


167

Det outplånliga minnet av de nådegåvor som Gud visat dig bör alltid vara en kraftig impuls: i synnerhet i stunder av bedrövelse.


168

Det finns bara en dödlig sjukdom, ett enda ödesdigert misstag: att finna sig i ett nederlag, att inte kunna kämpa med Guds barns anda. Om den personliga ansträngningen saknas, förlamas själen och ligger ensam, oförmögen att bära frukt.

Med en sådan feghet tvingar varelsen Herren att uttala de ord som han hörde från den lame vid dammen: Hominem non habeo! — det finns ingen som kan hjälpa mig.

Vilken skam det vore om Jesus inte fann i dig den man, den kvinna, han söker.


169

Asketisk kamp är inte något negativt, och därför avskyvärt, utan ett glatt bejakande. Det är en sport.

En god idrottsman kämpar inte för att vinna en enda seger på första försöket. Han förbereder sig, tränar under lång tid, med förtröstan och sinnesro: han försöker flera gånger och även om han till en början inte segrar, fortsätter han ihärdigt, tills han tar sig över hindret.


170

Jag förväntar mig allt från dig, min Jesus: omvänd mig!


171

När denne präst, vår vän, undertecknade med ”syndaren”, skrev han så övertygad om att det var sant.

Min Gud, rena även mig!


172

Om du har gjort ett misstag, stort eller litet, skynda tillbaka till Gud!

Lyssna till psalmens ord: cor contritum et humiliatum, Deus, non despicies — Herren kommer aldrig att förakta eller vara likgiltig inför ett ödmjukt och förkrossat hjärta.


173

Upprepa i ditt huvud och i din själ: Herre, hur många gånger har jag inte fallit och du har rest mig upp, och efter att ha förlåtit mig har du tryckt mig mot ditt hjärta!

Fundera över det … och skilj dig aldrig någonsin mer från Honom.


174

Du känner dig som en stackars lakej som husbonden har tagit av livréet — du är ju bara en syndare! — och du känner den nakenhet som våra första föräldrar upplevde.

Du borde gråta ständigt. Och det stämmer ju, du har gråtit mycket och du har lidit mycket. Ändå är du mycket lycklig. Du skulle inte vilja vara i någon annans ställe. Sedan många år tillbaka förlorar du inte din gaudium cum pace — din fridfulla glädje. Du tackar Gud för den och skulle vilja avslöja lyckans hemlighet för alla.

Ja: det är förståeligt att man många gånger har sagt — även om du inte bryr dig om ”vad folk säger” — att du är en ”fridens man”.


175

Vissa gör bara det som ligger inom räckhåll för stackars skapade varelser att göra, och förlorar tid. Det är bokstavligen Petrus erfarenhet som upprepas: Praeceptor, per totam noctem laborantes nihil cepimus! — Mästare, vi har arbetat hela natten, men inte fångat något.

Om de arbetar på egen hand, utan enhet med Kyrkan, utan Kyrkan, vilken effektivitet kan deras apostolat då ha? Ingen!

De måste bli övertygade om att de, på egen hand, ingenting kan utföra. Du bör hjälpa dem att lyssna till resten av berättelsen ur Evangeliet: in verbo autem tuo laxabo rete — med förtröstan på ditt ord skall jag kasta nätet. Då blir fångsten rik och effektiv.

Vad vackert det är att rätta till, när man av någon anledning har utövat apostolat på egen hand.


176

Du skriver, och jag återger det: ”Domine, tu scis quia amo te! — Herre, du vet att jag har dig kär! Jesus, hur ofta har jag inte upprepat, om och om igen, som en sötsur litania, dessa Kefas ord: för jag vet att jag älskar dig, men är så föga självsäker att jag inte vågar säga det till dig klart och tydligt. Det finns så många förnekelser i mitt ondskefulla liv! Tu scis, Domine! — Du vet att jag har dig kär! Må mina handlingar, Jesus, aldrig motsäga dessa mitt hjärtas impulser.”

Insistera i denna din bön, som Han helt säkert kommer att höra.


177

Upprepa förtröstansfullt: Herre, om mina tårar hade varit ånger! …

Be honom ödmjukt att ge dig den smärta du önskar.


178

Så mycket nedrigt det finns i mitt uppträdande, och så otrogen jag är mot nåden!

Moder, du syndarnas tillflykt, be för mig: så att jag aldrig mer blir till ett hinder för Guds arbete i min själ.


179

Du har varit så nära Kristus i så många år och … är en sådan syndare!

Rör inte det nära umgänget med Jesus dig till tårar?


180

Jag saknar inte den sanna glädjen, tvärtom … Och ändå, inför vetskapen om min egen uselhet, är det så självklart att i likhet med den helige Paulus utbrista: ”Jag arma människa!”

Så växer ivern efter att radikalt riva ned den barriär som det egna jaget reser.


181

Bli varken skrämd eller modstulen då du upptäcker att du felar … och vilka fel!

Kämpa för att rycka upp dem med roten. Och medan du kämpar, så var övertygad om att det är bra att du känner all denna svaghet, för annars skulle du bli högmodig: och högmodet gör att man avlägsnar sig från Gud.


182

Häpna inför Guds godhet, för Kristus vill leva i dig … även när du uppfattar hela tyngden av ditt stackars elände, av ditt stackars kött, av din uselhet, av den stackars lera du är gjord av.

Ja, och var även då medveten om Guds kallelse: Jesus Kristus, som är Gud, som är människa, förstår mig och väntar på mig för att han är min Broder och min Vän.


183

Du lever glad, mycket lycklig, även om du ibland känner ett sting av nedstämdhet och till och med nästan oavbrutet kan uppleva en verklig, kvardröjande sorgsenhet. Denna glädje och denna beklämning kan samexistera, var och en i sin männi­ska: den förra i den nya människan, den senare i den gamla.


184

Ödmjukheten är en frukt av att man känner Gud och av att man känner sig själv.


185

Herre, jag ber dig om en present: Kärlek … en kärlek som gör mig ren. Och om ännu en present: självkännedom, så att jag fylls med ödmjukhet.


186

Heliga är de som kämpar ända till slutet av sitt liv: de som alltid reser sig varje gång som de har snubblat, efter varje fall, för att modigt fortsätta vägen fram med ödmjukhet, med kärlek, med hopp.


187

Om dina fel gör dig ödmjukare, om de får dig att med större kraft söka efter stöd från Guds hjälpsamma hand, är de en väg mot heligheten; felix culpa — saliga skuld! sjunger Kyrkan.


188

Bönen — även min! — är allsmäktig.


189

Ödmjukheten får varje människa att inte tappa modet på grund av sina misstag.

Sann ödmjukhet gör … att man ber om förlåtelse!


190

Om jag vore spetälsk, skulle min mor omfamna mig. Utan rädsla eller tvekan skulle hon kyssa mina sår.

Nå, och den heliga Jungfrun? Då vi känner att vi är spetälska, att vi är täckta av sår, skall vi ropa: Moder! Och vår Moders beskydd är som en kyss på såren, som gör att vi tillfrisknar.


191

I botens sakrament förlåter Jesus oss.

I det tilldelas vi Kristi förtjänster: av kärlek till oss hänger han på korset, med armarna utsträckta och fastnaglad vid träpålen av sin kärlek till oss — snarare än av spikarna.


192

Min son, om du någon gång faller, så gå snabbt till bikt och andlig vägledning: visa såret! så att du botas på djupet, så att varje risk för infektion avlägsnas, även om det gör lika ont som ett kirurgiskt ingrepp.


193

Uppriktighet är oumbärlig för att man skall kunna förena sig mer med Gud.

Mitt barn, om det inom dig finns en ”padda”, så spotta ut den! Säg först, som jag alltid råder dig, det som du skulle vilja att man inte visste. Vad bra man mår efter att ha fått ur sig allt i bikten!


194

Nam, et si ambulavero in medio umbrae mortis, non timebo mala — om jag än vandrar i dödsskuggans dal, kommer jag inte att frukta. Varken mitt elände eller fiendens frestelser kan oroa mig, quoniam tu mecum es — för Herren är med mig.


195

Då jag just nu betraktade mitt elände, Jesus, sade jag till dig: Låt dig luras av din son, liksom dessa goda fäder, snälla pappor, som i sina barns händer lägger de presenter de själva vill få av dem … eftersom de vet mycket väl att barnen inte har någonting att ge dem.

Och vilken glädje känner väl inte både far och son, trots att de båda känner till hemligheten!


196

Jesus, min Kärlek, tänk att jag åter skulle kunna förolämpa dig! … Tuus sum ego … salvum me fac!, jag är din: rädda mig!


197

Du, som ser att du saknar så många dygder, talanger, möjligheter … har du inte lust att ropa som Bartimaios, den blinde: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig?

Vilken vacker bönesuck, som du kan upprepa många gånger: Herre, ha förbarmande över mig!

Han kommer att höra dig och hjälpa dig.


198

Främja i din själ ivern att gottgöra, så att du varje dag blir mera ångerfull.


199

Om du är trogen kan du till slut kalla dig segrare.

I ditt liv kommer du inte att uppleva nederlag, även om du förlorar några skärmytslingar. Det finns inga misslyckanden — var så säker — om du handlar med rätta avsikter och längtar efter att göra Guds vilja.

Då kommer du, såväl med som utan framgång, alltid att triumfera, för du kommer att ha gjort arbetet med kärlek.


200

Jag är säker på att han har hört din ödmjuka och brinnande bön: Min Gud! jag bryr mig inte om ”vad folk säger”: förlåt mig mitt usla liv, låt mig bli helig! … Men bara för Din skull.


201

I en kristens liv bör ”allt” vara för Gud: även de personliga svagheterna — när de korrigerats! Herren förstår och förlåter.


202

Jesus, vad har jag gjort för att förtjäna att du skall älska mig så högt? Jag har förolämpat dig … och älskat dig.

Att älska dig: det är vad mitt liv skall gå ut på.


203

Alla denna tröst från min Herre, kan den inte vara till för att jag alltid skall vara uppmärksam på honom, tjäna honom i små saker och därigenom vara honom till nytta i stora saker?

En föresats: att glädja den gode Jesus i vardagslivets minsta detaljer.


204

Man bör älska Gud, för hjärtat är till för att älska. Hjärtat kommer därför att hämnas … och bli ett tillhåll för maskar om vi inte vänder det till Gud, till Jungfrun, vår moder, till människorna … med en ren tillgivenhet.


205

Säg till Herren, med hela din själs krafter: Trots allt mitt elände är jag tokig av kärlek! Jag är berusad av kärlek!


206

Bedrövad av så många fall, kommer jag hädanefter — med Guds hjälp — alltid att vara på Korset.


207

Vad köttet förlorat, skall köttet betala: var frikostig med botgöring.


208

Åkalla Herren, och be honom om den botgöringsanda som utmärker den som övervinner sig själv dagligen, som tyst och självuppoffrande erbjuder honom denna beständiga självövervinnelse.


209

Upprepa i din personliga bön följande, när du känner köttets svaghet: Herre, ge mig ett kors för denna min stackars kropp, som blir trött och gör uppror!


210

Vad rätt den där prästen resonerade när han predikade så här: ”Jesus har förlåtit mig alla mina många synder — en sådan generositet! — trots min otacksamhet. Och om Maria från Magdala blev förlåten många synder, för att hon älskade mycket, så har han förlåtit mig ännu mer, och vilken stor kärleksskuld har jag då inte!”

Jesus, jag vill älska dig bortom allt förnuft, heroiskt! Herre, med din nåd kommer jag inte att överge dig, även om jag måste dö för dig.


211

Lasaros uppstod därför att han hörde Guds röst: och genast ville han ta sig ur sitt tillstånd. Om han inte hade ”velat” röra sig, hade han dött på nytt.

En uppriktig föresats: att alltid tro på Gud, att alltid hoppas på Gud, att alltid älska Gud … som aldrig överger oss, även om vi är i upplösningstillstånd som Lasaros.


212

Beundra denna tröstande paradox som kännetecknar de kristnas tillvaro: vår egen eländighet är vad som får oss att ta vår tillflykt till Gud, att ”bli gudomliggjorda”, och med Honom förmår vi allt.


213

När du fallit, eller när du känner dig tyngd under bördan av din bristfällighet, så upprepa följande med säkert hopp: Herre, se, jag är sjuk; Herre, kom och bota mig, du som av kärlek dog för mig på korset.

Jag upprepar: ha förtröstan, fortsätt ihärdigt att åkalla hans älskvärda hjärta. Han kommer att återge dig hälsan, som han gjorde för de spetälska i evangeliet.


214

Uppfyll dig med förtröstan på Gud och hys, ständigt mer för var dag, en djup längtan efter att aldrig fly från honom.


215

Obefläckade Jungfru, moder, överge mig inte! Se hur mitt stackars hjärta fylls av tårar. Jag vill inte förolämpa min Gud!

Jag vet redan, och tror att jag aldrig kommer att glömma, att jag inte är värd någonting: vad min litenhet, min ensamhet, tynger mig! Men … jag är inte ensam: du, ljuva Fru, och min Fader Gud, ni lämnar mig inte.

Inför mitt kötts uppror och djävulska resonemang mot min tro, älskar jag Jesus och tror: jag älskar och jag tror.


[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Nästa