Kamp

Att vara utvald av Gud innebär — och kräver! — personlig helighet.

Om du svarar ja när Herren kallar dig, så kommer ditt liv — ditt stackars liv! — att lämna ett djupt och brett, ett lysande och fruktbart, ett djupt, evigt och gudomligt spår i mänsklighetens historia.

Du skall dagligen vara medveten om skyldigheten att vara helig. — Helig! vilket inte innebär att man gör konstigheter: det är att kämpa i det inre livet och att heroiskt utföra sin plikt, ända till slutet.

Heligheten består inte i att utföra stora uppgifter. — Den består i att kämpa för att livet inte skall slockna på det övernaturliga planet: låta sig förbrännas tills ingenting är kvar, tjäna Gud på den sista platsen … eller den första: på den plats dit Herren kallar dig.

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskade oss: han bevisade det med sina verk, med hela sitt liv. — Och du då?

Om du älskar Herren måste du "med nödvändighet" känna själarnas välsignade tyngd, för att föra dem till Gud.

För den som vill leva av Kärleken med stort K, är en genomsnittlig nivå bra lite, det är snålhet, ett tarvligt beräknande.

Det här är receptet för din väg som kristen: att be, göra bot, arbeta outtröttligt, uppfylla plikterna kärleksfullt.

Min Gud, lär mig att älska! — Min Gud, lär mig att be!

Vi bör be Gud om tro, hopp och kärlek, med ödmjukhet, med en uthållig bön, med ett hederligt uppförande och rena vanor.

Du sade till mig att du inte visste hur du skulle återgälda mig för den heliga iver som uppfyllde din själ.

Jag skyndade mig att svara: Det är inte jag som ger dig ivern: det är den helige Ande som skänker dig den.

Älska honom, umgås med honom. Då kommer du att älska honom mer och bättre och vara tacksam gentemot honom för att han bor i din själ så att du kan ha ett inre liv.

Kämpa så att det heliga mässoffret verkligen blir ditt inre livs mittpunkt och rot, och hela dagen blir en gudstjänst — en förlängning av den mässa du deltagit i och en förberedelse inför nästa — som tar sig uttryck i bönesuckar och besök hos det Allraheligaste, i att du uppoffrar ditt yrkesarbete och ditt familjeliv …

Se till att tacka Jesus i eukaristin genom att lovsjunga vår Fru, den rena, obefläckade Jungfrun, hon som födde Herren till världen.

Och våga, med ett barns djärvhet, säga till Jesus: min ljuva älskade, välsignad vare din moder som födde dig till världen!

Du kommer helt säkert att behaga honom, och han kommer att ingjuta ännu mera kärlek i din själ.

Evangelisten Lukas berättar att Jesus bad … hurdan lär inte Jesu bön ha varit!

Betänk i lugn och ro denna sanning: lärjungarna umgås med Jesus Kristus och under deras samtal lär Herren dem — även i handling — hur de skall be och vilket underverk Guds barmhärtighet åstadkommer: att vi är Guds barn och att vi kan vända oss till honom som ett barn som talar med sin far.

Då du börjar en ny dag för att arbeta sida vid sida med Kristus och hjälpa så många människor som söker honom, skall du vara övertygad om att det bara finns en väg: att ta sin tillflykt till Herren.

Det är bara i bön och genom bön som vi lär oss tjäna våra medmänniskor!

Bön — kom ihåg det — består inte i att hålla vackra tal eller i att formulera vältaliga eller tröstande meningar …

Bön är ibland att titta på en bild av Herren eller hans Moder; ibland att begära något, med ord; ibland är det att uppoffra goda handlingar, resultatet av troheten …

Som en soldat på vakt, så skall även vi stå vid Guds, vår Herres, dörr: även detta är bön. Eller som en hund, som lägger sig vid sin husbondes fötter.

Skäms inte för att säga till honom: Herre, här står jag som en trogen hund; eller ännu bättre, som en åsna, som inte sparkar den som den tycker om.

Vi bör alla vara ipse Christus — Kristus själv. Det ålägger oss den helige Paulus i Guds namn: induimini Dominum Iesum Christum — ikläd er Jesus Kristus.

Var och en av oss — du! — skall se efter hur vi tar på oss den klädnad som Aposteln talar om; var och en av oss bör personligen föra en obruten dialog med Herren.

Din bön får inte bara vara ord: den bör omsättas i handling och få praktiska konsekvenser.

Att be är vägen för att sätta stopp för alla våra lidanden.

Jag skall ge dig ett råd som jag inte tröttnar på att upprepa för människor jag möter: var vansinnigt förälskad i Guds moder, som är vår moder.

Hjältemod, helighet och djärvhet kräver en ständig andlig förberedelse. Du kan ge andra bara det du själv har; och för att ge dem Gud måste du umgås med honom, leva hans liv, tjäna honom.

Jag kommer aldrig att sluta upprepa det, så att det ristas in djupt i din själ: fromhet, fromhet, fromhet! Ty om du brister i kärleken till nästan, beror det på brist på inre liv: inte på din dåliga karaktär.

Om du är ett gott Guds barn, så kommer din första och sista tanke varje dag att ägnas åt honom, på samma sätt som ett litet barn behöver sina föräldrars närvaro när det skall gå upp och när det skall lägga sig.

Du bör vara uthållig och krävande i dina fromhetsnormer, även när du är trött eller då de verkar torra. Härda ut! Dessa stunder är som de höga, rödmålade pålar som används som riktmärken längs vägar i bergstrakter då det snöar, och som alltid visar var den säkra vägen finns.

Ansträng dig för att i varje ögonblick fullfölja det Gud ber dig om: se till att vilja älska honom med gärningar. Med små gärningar, men utan att utelämna en enda.

Det inre livet stärks genom att man kämpar i sina dagliga fromhetsövningar som man bör uppfylla — mer än så, bör leva — kärleksfullt, för Guds barns väg är en väg av Kärlek.

Sök Gud i djupet av ditt obesudlade, rena hjärta; sök honom i djupet av din själ då du är honom trogen, och förlora aldrig denna förtrolighet! Och om du ibland inte vet hur du skall tala med honom eller vad du skall säga, eller inte vågar söka Jesus inom dig, vänd dig då till Maria, tota pulchra — den alltigenom rena, underbara — för att anförtro henne: Min Fru, vår moder, Herren ville att du skulle vårda Gud med dina händer: lär mig — lär oss alla — att umgås med din Son!

Inskärp hos människorna den heroism som gör att man utför vardagens små saker med fulländning, som om världens frälsning berodde på var och en av dessa gärningar.

Genom ditt fromhetsliv lär du dig utöva de kristna dygder som bör utmärka dig som Guds barn, som kristen.

Och tillsammans med dessa dygder kommer du även att tillägna dig hela den skala av andliga värderingar som verkar vara små men är stora; ädelstenar som glimmar, som vi bör plocka upp längs vägen för att lägga ned dem vid Guds tron, i människornas tjänst: enkelhet, glädje, lojalitet, frid, små försakelser, obemärkta tjänster, trogen pliktuppfyllelse, vänlighet …

Skaffa dig inga andra skyldigheter än … att verka för Guds ära, hans Kärlek, hans apostolat.

Herren har tydligt låtit dig se din väg som kristen mitt i världen. Och ändå så försäkrar du mig om att du många gånger med avund har tänkt — du har sagt mig att det i grund och botten är bekvämlighet — hur du skulle känna dig lycklig av att vara okänd, av att arbeta utan att någon vet om det, i ett avlägset hörn … Gud och du!

Förutom idén att missionera i Japan, dyker nu tanken på detta dolda och försakade liv upp hos dig … Men om du efter att ha befriat dig från andra heliga och naturliga skyldigheter skulle försöka "gömma dig" i någon orden eller kongregation utan att vara kallad till det, skulle du inte vara lycklig. Du skulle sakna frid, för du skulle ha gjort din vilja, inte Guds.

Då skulle din "kallelse" ha ett annat namn: avhopp, inte en följd av gudomlig inspiration utan av rent mänsklig rädsla inför den annalkande kampen. Och det … kan det inte bli tal om!

Mot ett oklanderligt liv, mot den heliga renheten, reser sig en stor svårighet som vi alla är utsatta för: risken att man blir bekväm i det andliga livet eller yrkeslivet: risken — även för dem som Gud har kallat till äktenskapet — att man känner sig som en egoistisk, inbiten ungkarl, som en kärlekslös person.

Angrip denna svårighet vid roten, utan några som helst eftergifter.

För att besegra sinnligheten — för vi kommer alltid att bära med oss den åsna som vår kropp är — bör du generöst, varje dag, tukta dig genom små — och ibland stora — uppoffringar; och du bör vara medveten om Guds närvaro, han upphör aldrig att betrakta dig.

Din kyskhet får inte inskränka sig till att undvika fall, tillfällen … den får inte under några omständigheter vara ett kallt och beräknande förnekande.

Har du insett att kyskheten är en dygd och att den som sådan måste växa och fullkomnas?

Det räcker därför inte med att du är avhållsam enligt ditt stånd. Du ska vara kysk, med en heroisk dygd.

Bonus odor Christi, Kristi väldoft, märks även i ett rent liv, i kyskheten — enligt vars och ens stånd, jag upprepar det — i den heliga renheten, som är ett glatt bejakande, helgjuten och samtidigt finkänslig, hänsynsfull, som gör att man till och med undviker att säga opassande ord som inte kan behaga Gud.

Vänj dig vid att tacka skyddsänglarna på förhand … så att de känner en ännu större skyldighet mot dig.

Man borde kunna beteckna varje kristen med det ord som var bruklig i fornkyrkan: "Gudsbärare".

Handla så att man med rätta kan tala om dig med den hedervärda benämningen.

Tänk på vad som skulle hända om vi kristna inte ville leva som sådana … och korrigera ditt handlande!

Se Herren bakom varje företeelse, bakom varje omständighet, så kommer du att ur varje händelse kunna dra allt större kärlek till Gud och en önskan att bättre besvara honom, för han väntar alltid på oss och ger oss möjligheten att ständigt förverkliga den föresats som vi har fattat: Serviam! Jag kommer att tjäna dig!

Förnya varje dag en verkningsfull önskan att utplåna dig, att förneka dig själv, att glömma dig själv, att vandra in novitate sensus, med ett nytt liv, genom att byta vårt elände mot all Guds dolda och eviga storhet.

Herre! Låt mig tillhöra dig så mycket att inte ens den heligaste tillgivenheten kommer in i mitt hjärta annat än genom ditt sårade hjärta.

Se till att vara hänsynsfull, väluppfostrad. Var inte oborstad!

Var alltid hänsynsfull, vilket inte är detsamma som att vara tillgjord.

Kärleken uppnår allt. Utan kärlek kan man ingenting göra.

Kärlek, alltså! Den är hemligheten med ditt liv… Älska! Lid med glädje. Stärk din själ. Gör din vilja manlig. Förankra din hängivelse i Guds vilja, så kommer du därigenom att bli verkningsfull.

Var enkel och from som ett barn, och kraftfull och stark som en ledare.

Den frid som för glädje med sig kan världen inte ge.

Människorna sluter ständigt fred, men är ändå alltid invecklade i krig, för de har glömt rådet att kämpa inuti sig själva, att vända sig till Gud för att få hjälp, för att han må segra och frid må råda i det egna jaget, i det egna hemmet, i samhället och i världen.

Om vi handlar så, kommer glädjen att tillhöra dig och mig, för den tillhör segrare: och med Guds nåd — han förlorar inga slag — kommer vi att kunna kalla oss segrare, om vi är ödmjuka.

Ditt liv och ditt arbete får inte vara negativa, de får inte vara "antinågot". De är — de bör vara! — bejakande, optimism, ungdom, glädje och frid.

Det finns två punkter av grundläggande betydelse för ett folks liv: lagarna om äktenskapet och lagarna om skolväsendet. Där måste Guds barn stå fasta, kämpa väl och ädelt, av kärlek till alla männi­skor.

Glädjen är en kristen tillgång som vi behåller i den mån vi kämpar, för den är en följd av friden. Fred uppnår man genom att segra i krig, och människans liv på jorden — läser vi i den heliga Skrift — är en krigstjänst.

Vårt gudomliga krig är en underbar sådd av fred.

Den som slutar kämpa skadar Kyrkan, sitt övernaturliga företag, sina bröder och alla människor.

Rannsaka dig: kan du inte lägga ned större iver i din andliga strid av kärlek till Gud? Jag ber för dig … och för alla. Gör detsamma du också.

Jesus, säg mig om det finns någonting i mig som du inte tycker om, så rycker vi upp det med roten.

Det finns en fiende till det inre livet som är liten och dum, men tyvärr mycket effektiv: försummandet av samvetsrannsakan.

I kristen askes motsvarar samvetsrannsakan ett behov av kärlek och av finkänslighet.

Om någonting inte överensstämmer med Guds anda, så lämna det omedelbart!

Tänk på Apostlarna: de var ingenting värda, men i Herrens namn gör de under. Bara Judas, som kanske också gjorde under, gick vilse för att han frivilligt tog avstånd från Kristus, för att han inte gjorde slut, våldsamt och modigt, med det som inte överensstämde med Guds anda.

Min Gud, när kommer jag väl att omvända mig?

Vänta inte med att bli ett helgon tills du blir gammal: det vore ett stort misstag! Börja nu, på allvar, glatt, genom dina skyldigheter, ditt arbete, din vardag …

Vänta inte med att bli ett helgon tills du blir gammal, för det vore inte bara ett stort misstag — jag insisterar på det: du vet inte ens om du alls kommer att bli gammal.

Be Herren om att ge dig den känslighet som du behöver för att inse den förlåtliga syndens ondska, för att se den som en verklig och radikal fiende till din själ, och för att med Guds nåd undvika den.

Med sinnesro och utan skrupler bör du tänka på ditt liv, be om förlåtelse och fatta en fast, konkret och bestämd föresats att bättra dig på den ena eller den andra punkten: i den där detaljen som går dig emot, och i den där som du vanligtvis inte utför som du borde, och är medveten om det.

Uppfyll dig med goda önskningar, det är något heligt som Gud berömmer. Men låt dig inte nöjas med det! Du bör vara en människa — man, kvinna — som ägnar sig åt verkliga handlingar. För att förverkliga dessa goda önskningar måste du fatta klara och precisa föresatser.

Och därefter min son, börja kämpa för att med Guds hjälp sätta dem i verket.

Vad skall jag göra för att min kärlek till Herren skall bestå, för att den skall öka? frågar du mig ivrigt.

Min son, lämna undan för undan den gamla människan, även genom att med nöje ge upp saker som i sig visserligen är goda, men som hindrar dig från att lösgöra dig från ditt jag … Säg till Herren, med gärningar, ständigt: "Här är jag, beredd att göra vadhelst du vill".

Helig! Ett Guds barn bör överdriva i dygderna, om det är möjligt att överdriva i sådana … för hans medmänniskor ser sig själva i honom som i en spegel, och bara om han siktar mycket högt kommer andra att kunna hålla sig kvar på en genomsnittlig nivå.

Skäms inte över att upptäcka att du i hjärtat har fomes peccati — den böjelse mot det onda som kommer att följa med dig hela livet, för ingen går fri från den bördan.

Skäms inte, för Herren som är allsmäktig och barmhärtig, har gett oss alla lämpliga medel för att besegra denna böjelse: Sakramenten, fromhetslivet, helgat arbete.

Använd dig ihärdigt av dessa medel och var beredd att börja och börja om utan att tappa modet.

Herre, befria mig från mig själv!

En apostel som inte ber dagligen och metodiskt faller med nödvändighet offer för ljumheten … och upphör att vara en apostel.

Herre, gör så att jag från och med nu blir en annan: inte längre "jag" utan "den" som du vill att jag skall vara.

Låt mig inte neka dig något som du ber mig om. Lät mig kunna be. Låt mig kunna lida. Låt mig inte bekymra mig om någonting annat än din ära. Må jag ständigt känna din närvaro.

Låt mig älska Fadern. Låt mig längta efter dig, min Jesus, i en ständig kommunion. Låt den helige Ande upptända mig.

Meus es tu — du är min, har Herren låtit dig förstå.

Att denne Gud, som är all skönhet och all vishet, all storhet och all godhet, säger dig att du är hans! … och att du inte kan besvara honom!

Du kan inte förvånas om du i ditt liv känner den där tyngden som den helige Paulus talar om: "Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft."

Dra dig då till minnes att du tillhör Kristus och vänd dig till Guds moder, som är din moder: de kommer inte att överge dig.

Ta emot de råd du får i din andliga vägledning som om de kom från Jesus Kristus själv.

Du har bett om ett råd för att segra i dina dagliga slag, och jag har svarat: då du öppnar din själ, så berätta först det som du skulle vilja att man inte visste om. Så blir djävulen alltid besegrad.

Öppna din själ lika enkelt som tydligt, på vid gavel, så att Guds Kärleks sol lyser upp dess allra avlägsnaste skrymsle.

Om den stumme demonen — som Evangeliet talar om — tar plats i själen, förstör den allt. Om man däremot omedelbart kastar ut den slutar allt väl, man fortskrider lyckligt, allt fungerar.

En fast föresats: "vild uppriktighet" i den andliga vägledningen, finkänsligt väluppfostrat … och må den uppriktigheten vara omedelbar.

Älska och sök hjälp från den som leder din själ. I den andliga vägledningen skall du blotta ditt hjärta helt och hållet — också ruttenheten om det skulle vara ruttet! — ärligt, med en önskan att bli botad. Annars kommer denna ruttenhet aldrig att försvinna.

Om du vänder dig till någon som bara kan rena såret ytligt … är du feg, för i grund och botten vill du dölja sanningen till skada för dig själv.

Var aldrig rädd för att säga sanningen, men glöm inte att det ibland är bättre att tiga av kärlek till nästan. Men tig aldrig av slöhet, bekvämlighet eller feghet.

Världen lever av lögnen; men för tjugo århundraden sedan kom Sanningen till människorna.

Man bör säga sanningen! Och det skall vi som Guds barn ägna oss åt. När människorna vänjer sig vid att säga och höra sanningen, kommer det att finnas mer förståelse i denna vår värld.

Det skulle vara en falsk kärlek, en djävulsk, förljugen kärlek, att ge efter i trosfrågor. Fortes in fide — var starka i tron, fasta, som den helige Petrus kräver.

Det är inte fanatism, utan helt enkelt att leva ut sin tro: det innebär inte alls brist på kärlek. Vi kan ge vika i mindre viktiga frågor, men i trosfrågor får man inte ge vika: vi får inte skänka bort oljan i våra lampor, för sedan kommer Brudgummen och finner dem släckta.

Ödmjukhet och lydnad är oumbärliga villkor för att ta emot god troslära.

Ta emot påvens ord och anslut dig till dem på ett religiöst, ödmjukt, innerligt och effektivt sätt: för dem vidare till andra!

Älska och vörda påven, be och gör uppoffringar — med större tillgivenhet för var dag — för honom, som är Kyrkans grundsten. Genom århundradena, till tidens slut, fortsätter han bland människorna det arbete att helga och styra som Jesus anförtrodde åt Petrus.

Din största kärlek, din största uppskattning, din djupaste vördnad, din eftergivnaste lydnad, din största tillgivenhet bör även omfatta Kristi ställföreträdare på jorden, påven.

Vi katoliker skall tänka på att i kärlekens och auktoritetens hierarki kommer den helige Fadern efter Gud och vår Moder, den heliga Jungfrun.

Må du genom att dagligen betrakta den tunga börda som ligger på påvens och biskoparnas axlar komma att vörda dem, tycka om dem med sann tillgivenhet, hjälpa dem med din bön.

Gör din kärlek till Jungfru Maria mer levande, mer övernaturlig.

Vänd dig inte till Maria bara för att be om saker. Vänd dig till henne även för att ge! För att ge henne tillgivenhet; för att ge henne kärlek till hennes gudomlige Son; för att visa henne din tillgivenhet i handling genom att tjäna dina medmänniskor, som också är hennes barn.

Jesus är föredömet, låt oss efterlikna honom!

Låt oss efterlikna honom genom att tjäna den heliga Kyrkan och alla människor.

Då du betraktar Inkarnationens ögonblick, så förstärk i din själ beslutet att vara "ödmjuk i handling". Tänk på att Han sänkte sig och antog vår arma natur.

Därför skall du varje dag, med Guds nåd, reagera — omedelbart — genom att acceptera — genom att bejaka — de förödmjukelser som Herren har förberett åt dig.

Lev ditt liv som kristen naturligt! Jag insisterar: gör Kristus känd genom ditt uppträdande, som en normal spegel återger en bild, utan att förvanska den eller göra karikatyrer. Om du är normal, som en sådan spegel, kommer du att återspegla Kristi liv och visa det för andra.

Om du är fåfäng, om du bara bekymrar dig om din personliga bekvämlighet, om du låter din omgivnings och hela världens existens kretsa kring dig själv, har du inte rätt att kalla dig kristen eller att anse dig vara en Kristi lärjunge: för han utstakade gränsen för sina krav så att de innebär att man för var och en skall ge et animam suam, ända till sin själ, hela livet.

Se till att "intellektets ödmjukhet" blir ett axiom för dig.

Tänk på det i lugn och ro och … är det inte sant att man inte förstår hur det kan finnas "intellektuellt högmodiga"? Den helige kyrkoläraren förklarade det väl: "Det är en avskyvärd oordning att människan, som ser Gud bli ett barn, icke desto mindre själv vill fortsätta framstå som stor på jorden."

När du har någon vid din sida — vem han än må vara — så sök, utan att göra konstigheter, efter ett sätt att smitta honom med din glädje över att vara och leva som ett Guds barn.

Det uppdrag att tjäna som den gudomlige Mästaren gav oss är stort och vackert. Därför överensstämmer denna goda anda — en stor värdighet! — fullkomligt med den kärlek till friheten som bör genomsyra de kristnas arbete.

Du får inte brista i barmhärtighet gentemot någon. Och om du tycker att en viss person inte är värd din barmhärtighet, så bör du tänka att du inte heller förtjänar någonting.

Du förtjänar inte att ha skapats, eller att vara kristen, eller att vara Guds barn, eller att tillhöra din familj …

Försumma inte bruket av broderliga tillrättavisningar, som är ett tydligt bevis på den övernaturliga dygden kärlek till nästan. Det är svårt: det är bekvämare att hålla sig borta. Bekvämare ja, men inte övernaturligt.

Och för dessa underlåtelser kommer du att få avlägga räkenskap för inför Gud.

När du måste göra en broderlig tillrättavisning, skall den vara full av finkänslighet — kärlek till nästan! — till form och i sak, för i det ögonblicket är du Guds redskap.

Om du kan tycka om dina medmänniskor och sprider denna tillgivenhet — Kristi ömma, finkänsliga kärlek — till alla, så kommer ni att stödja varandra: och den som är på väg att falla kommer att känna sig stödd — och manad — av denna broderliga styrka till att vara Gud trogen.

Främja din anda av självtukt i detaljer av kärlek till nästan, och ansträng dig för att göra vägen till helighet mitt i världen angenäm för alla: ett leende kan ibland vara det bästa uttrycket för botgöringsandan.

Se till att du dagligen och generöst bemödar dig, glatt och diskret, om att tjäna dina medmänniskor och göra deras liv behagligt.

Att handla så visar verkligen Jesu Kristi kärlek.

Du bör se till att det "goda humör" — den glädje — som är en frukt av ett inre liv finns där du befinner dig.

Bemöda dig om att ägna dig åt en mycket intressant form av självtukt: att inte låta dina samtal kretsa kring dig själv.

Ett bra sätt att göra samvetsrannsakan:

Har jag idag såsom gottgörelse tagit emot de motgångar som kommit till mig ur Guds hand? Dem som mina kamrater orsakat mig genom sin karaktär? Dem som mitt eget elände ställer till med?

Har jag lyckats att såsom gottgörelse göra ett offer till Herren av själva den smärta som jag känner av att — så många gånger! — ha förolämpat honom? Har jag erbjudit honom skammen av min inre rodnad och förödmjukelse då jag betraktat hur lite framsteg jag gör på dygdens väg?

Visst skall du ha uppoffringar som du brukar utföra som en vana, men låt dem inte bli en fix idé!

De måste inte nödvändigtvis inskränka sig till att alltid vara desamma: det som måste vara konstant, vanligt, invant — utan rutin — är andan av självtukt.

Du vill gå i Kristi fotspår, ikläda dig hans klädnad, identifiera dig med Jesus: se då till att göra din tro handlingskraftig och offervillig, ägna dig åt att tjäna, gör dig kvitt allt som stör.

Heligheten är lika flexibel som smidiga muskler. Den som vill bli helig kan, medan han gör något som innebär självtukt, uppföra sig så att han kan underlåta — om det inte förolämpar Gud — något annat som är lika ansträngande och tacka Gud för den bekvämligheten. Om vi kristna skulle agera annorlunda, skulle vi riskera att bli stela, livlösa, som trasdockor.

Heligheten är inte stel som kartong: den kan le, ge vika, vänta. Heligheten är liv: övernaturligt liv.

Moder, lämna mig inte! Gör så att jag söker din Son; gör så att jag finner din son; gör så att jag älskar din Son … av allt mitt väsen! Påminn dig, Jungfru Maria, påminn dig.

Detta kapitel på ett annat språk