Fruktbarhet

Besvara Guds kärlek genom att vara trogen, mycket trogen! Och, som en konsekvens av denna trohet, förmedla till andra den Kärlek du har fått, så att även de kan åtnjuta mötet med Gud.

Jesus, min Herre: låt mig känna din nåd och följa den för att tömma mitt hjärta … så att du kan fylla det, Du, min Vän, min Broder, min Konung, min Gud, min Kärlek!

Om du inte — med din bön, ditt offer, dina handlingar — visar en ständig apostolisk iver, är det ett uppenbart tecken på att du inte är lycklig och bör öka din trohet.

Den som är lycklig, den som har fått ta emot det goda, vill ge det till andra.

När du verkligen trampar på ditt eget jag och lever för din nästa, då kommer du att vara ett användbart redskap i Guds händer.

Han har kallat — han kallar — sina lärjungar och befaller dem: ut eatis! — gå och sök upp alla.

Bestäm dig för att sätta världen i brand — det kan du — med en ren kärlek, för att göra hela mänskligheten lycklig och verkligen föra den närmare Gud.

In modico fidelis! — trogen i det lilla … Ditt arbete, min son, är inte bara att frälsa själar, utan att helga dem dag efter dag, genom att ge varje ögonblick — även dem till synes helt betydelselösa — en vibration av evigheten.

Man kan inte skilja troslärans frö från fromhetens frö.

Bara om du är from, kan ditt arbete med att så troslärans frö undvika de mikrober som gör arbetet ineffektivt.

Liksom det väldiga maskineriet i dussintals fabriker stannar utan kraft när den elektriska strömmen bryts, upphör även apostolatet att vara fruktbart utan bön och självtukt, som beveker Kristi allraheligaste hjärta.

Om du är trogen nådens impulser kommer du att ge goda frukter: varaktiga frukter till Guds ära.

Att vara helig leder till resultat, även om den helige varken vidrör eller ser helighetens verkan.

Rätt avsikt består i att "endast och i allt" söka Guds ära.

Apostolatet — ett uppenbart tecken på ett andligt liv — innebär att man under dagens lopp ständigt höjer sig med nya vingslag för att göra varje detalj övernaturlig — vare sig den är stor eller liten — genom den kärlek till Gud som man lägger ned i allt.

Som bokmärke i de böcker han läste använde han alltid en pappersremsa med följande motto, skrivet med stora bokstäver och energisk handstil: Ure igne Sancti Spiritus! — man skulle kunna säga att han hade graverat, snarare än skrivit det: Bränn med den helige Andes eld!

O kristen, jag vill lämna denna gudomliga eld inristad i din själ, antänd i din mun och brinnande i dina handlingar.

Försök att vara ett barn som med helig oförskämdhet "vet" att dess Fader Gud alltid ger det vad som är bäst.

Ett sådant barn blir inte bedrövat när det saknar till och med det till synes nödvändigaste, och fyllt av frid säger det: Jag har alltid den helige Ande kvar, som bor i mig.

Se till att dagligen be för detta böneämne: att alla vi katoliker må vara trogna, att vi bestämmer oss för att kämpa för att bli heliga.

Det är självklart! Vad skall vi annars önska dem vi älskar, dem som är förenade med oss genom trons starka band?

När man säger mig att det finns personer som har hängivit sig till Gud och som inte längre ivrigt strävar efter helighet, tror jag att det — om det nu ligger någon sanning i det som sägs — kommer att leda till deras livs stora misslyckande.

Qui sunt isti, qui ut nubes volant, et quasi colombae ad fenestras suas? — Vilka är dessa som kommer farande lika moln, lika duvor som flyger till sitt duvslag? frågar profeten. Och en författare kommenterar: "Molnen härstammar från havet och från floderna, och efter ett ha kretsat eller förflyttats en längre eller kortare sträcka återvänder de på nytt till sin källa".

Och jag tillägger: så skall även du vara: ett moln som befruktar världen och får den att leva ett kristet liv … Dessa gudomliga vatten kommer att väta — indränka — jordens innersta skrymslen, och istället för att grumlas, kommer de att filtreras då de sjunker genom all orenhet, och springa fram som de klaraste källor som sedan kommer att bli till bäckar och väldiga floder som kommer att stilla mänsklighetens törst. Därefter kan du dra dig tillbaka till din tillflyktsort, till ditt oändliga hav, till din Gud, medveten om att det ständigt kommer att mogna ännu fler frukter tack vare ditt apostolats övernaturliga bevattning, med Guds vattens fruktbarhet, som kommer att räcka till tidens slut.

Barn: bär fram till Honom även dina medmänniskors bekymmer och sorger.

Sorger? Motgångar av ett eller annat skäl? … Inser du inte att din Fader Gud vill det …? Och han är god … och han älskar dig — bara dig! — mer än all världens mödrar tillsammans kan älska sina barn?

Rannsaka uppriktigt ditt sätt att följa Mästaren. Tänk efter om du har hängivit dig på ett officiellt och torrt sätt, med en tro som inte är medryckande; om det varken finns ödmjukhet, offer eller gärningar under loppet av din dag; om du bara har en fasad att visa upp och du inte är uppmärksam på minsta detalj i varje ögonblick … kort sagt, om du saknar Kärlek.

Om det är så, kan du inte vara förvånad över att du saknar genomslagskraft. Reagera omedelbart, hand i hand med Jungfru Maria!

När du har något behov, när du möter en motgång — stor eller liten —, åkalla då din skyddsängel, så att han löser problemet tillsammans med Jesus eller gör dig den tjänst du behöver vid just det tillfället.

Gud finns längst inne i centrum av din själ, och min själ, och i alla människors själar i nådens tillstånd. Och inte för inte är han där, utan för att vi skall ha mer salt, få mycket ljus och för att vi skall kunna sprida dessa Guds gåvor, var och en från sin plats.

Och hur skall vi kunna ge vidare dessa Guds gåvor? Med ödmjukhet, fromhet och i nära förening med vår moder Kyrkan.

Minns du vinstocken och grenarna? Hur fruktbar är inte den gren som sitter kvar på vinstocken! Vilka ymniga vindruvsklasar! Och hur steril är inte den gren som skiljs från vinstocken, den vissnar och dör!

Jesus, låt mitt stackars hjärta fyllas av din Kärleks ocean med vågor som renar och sköljer bort allt mitt elände … Ös av ditt hjärtas kristallklara och brännande vatten i mitt hjärta, tills det — när min längtan efter att älska dig stillats — inte längre förmår rymma mer tillgivenhet från den gudomliga elden och brister — dör av Kärlek! — och denna din Kärlek bryter fram som livgivande, oemotståndliga och fruktbara kaskader i andras hjärtan, därför att de vid kontakten med detta vatten börjar slå med trons och kärlekens slag.

Lev dig in i den heliga mässan.

Den där kommentaren som en förälskad präst uttalade kan hjälpa dig: Är det möjligt, min Gud, att delta i den heliga mässan och inte vara helig?

Och han fortsatte: jag skall uppfylla den gamla föresatsen att varje dag försätta mig i såret i min Herres sida.

Fatta mod.

Du kan göra så mycket gott och så mycket ont!

Gott, om du är ödmjuk och förmår ge dig själv med glädje och offervilja; gott för dig och för dina medmänniskor som är dina bröder, för Kyrkan, vår goda moder.

Och så mycket ont, om du låter dig ledas av ditt högmod.

Likforma dig inte med småborgerligheten, för — om du blir småborgerlig — blir du ett hinder, du omvandlar dig till barlast för apostolatet, och framförallt blir du en orsak till smärta för Kristi hjärta!

Avstå inte från att utöva ett apostolat, överge inte heller din ansträngning att arbeta på bästa möjliga sätt, försumma inte ditt fromhetsliv.

Resten kommer Herren att göra.

Ibland måste man göra med människor som med glöden i eldstaden: man tar en eldgaffel och rör om för att ta bort det glödande slagget, som visserligen är det som lyser mest men som samtidigt är anledningen till att elden av kärlek till Gud slocknar.

Vi skall gå till Jesus, till tabernaklet, för att lära känna honom, för att införliva hans lära, för att ge denna näring vidare till andra människor.

När du har Herren i ditt bröst och njuter av hans kärleks berusning, lova honom då att du skall anstränga dig för att ändra ditt livs inriktning i allt som är nödvändigt för att du skall kunna föra honom till de folkmassor som inte känner honom, som saknar ideal; som olyckligtvis lever som djur.

"Där barmhärtighet och kärlek finns, där är Gud", sjunger man i den liturgiska hymnen. Och så här kommenterade en viss person: "Denna broderliga kärlek är något stort och underbart, som inte enbart ger tröst — nödvändig många gånger — utan även ger visshet om att Gud är nära och visar sig i kärleken från dem som är omkring oss och i vår kärlek till dem."

Undfly allt skådespel! Må endast Gud känna till ditt liv, för heligheten förblir obemärkt, även om den är verkningsfull.

Se till att hjälpa utan att det märks, så att du inte blir lovordad för det, så att ingen ser dig … så att du genom att gå obemärkt förbi, lik salt, ger smak åt de miljöer du vistas i; och bidrar till att allt blir — genom ditt kristna sinne — naturligt, älskvärt och gott.

För att vår värld skall följa en kristen bana — den enda som är mödan värd — måste vi leva i lojal vänskap med våra medmänniskor, grundad på en lojal vänskap med Gud.

Du har ofta hört mig tala om apostolatet ad fidem.

Jag har inte ändrat uppfattning: vilket underbart arbetsfält som väntar på oss i hela världen, med dem som inte känner den sanna tron och icke desto mindre är ädla, generösa och glada!

Jag får ofta lust att skrika högt för att tala om för många män och kvinnor att de på kontor och i affärer, på tidningsredaktioner och talarstolar, i skolor och verkstäder, i gruvor och på fälten, i skydd av sitt inre liv och de heligas gemenskap, skall föra med sig Gud till alla miljöer enligt Apostelns lära: "Ära Gud med ert liv och bär honom alltid med er".

Vi som bär med oss Kristi sanning i hjärtat bör lägga denna sanning i våra medmänniskors hjärtan, huvuden och liv. Motsatsen vore bekvämlighet och dålig taktik.

Tänk på det igen: bad Kristus dig om tillstånd innan han trädde in i din själ? Han lämnade dig friheten att följa honom, men det var han som sökte upp dig, för att han ville det.

Genom att tjäna kan vi förbereda en större triumf för Herren än vid hans intåg i Jerusalem… För scenerna med Judas kommer inte att upprepas, inte heller den i örtagården på Olivberget, inte heller den mörka natten … Vi kommer att sätta världen i brand genom de eldslågor Han förde med sig till världen …! Och Sanningens ljus — vår Jesus — skall upplysa människornas förstånd på en dag utan slut.

Bli inte rädd! Du, som kristen, har rätten och skyldigheten att i människornas själar framkalla den hälsosamma kris som får dem att leva i Guds närvaro.

Be för hela världen, för människor av alla raser och alla språk och av alla trosuppfattningar; för de människor som har en vag idé om vad religion är och för dem som inte känner tron.

Och denna iver efter själar, som är ett säkert och tydligt bevis på att vi älskar Jesus, skall göra att Jesus kommer.

Vad deras ögon lyste då de hörde talas om arbete för själar i avlägsna länder! De gav intrycket att de var redo att hoppa över oceanen i ett enda språng. Världen är nämligen mycket liten, när kärleken är stor.

Ingen själ — ingen! — får lämna dig likgiltig.

En Kristi lärjunge kommer aldrig att resonera så här: "Jag försöker vara god, och de andra, om de vill … får gärna hamna i helvetet".

Att tänka så är inte mänskligt och det är varken förenligt med kärleken till Gud eller med den kärlek som vi är skyldiga nästan.

När en kristen förstår och lever den katolska andan, när han känner angelägenheten att förkunna det glada budskapet om frälsning för alla människor, vet han — som Aposteln lär — att han bör "bli allt för alla, för att rädda alla".

Du bör älska människorna, dina bröder, ända till det yttersta, så att du inte ens tycker att deras brister — såvida de inte förolämpar Gud — är några brister. Om du endast älskar de goda egenskaper som du ser i andra — om du inte förmår förstå, ursäkta, förlåta — är du en egoist.

Du får inte förstöra dina bröders själar genom din lättja eller ditt dåliga exempel.

Du är ansvarig — trots dina sämre böjelser! — för dina närmastes kristna liv, för allas andliga effektivitet, för deras helighet!

Fysiskt långt borta, men ändå mycket nära alla: mycket nära alla! … upprepade du lyckligt.

Du var glad, tack vare den gemenskap av kärlek som jag hade talat med dig om och som du oförtröttligt bör hålla vid liv.

Du frågar vad du skulle kunna göra för din vän, för att han inte skall känna sig ensam.

Jag svarar som jag alltid brukar, för vi förfogar över ett underbart vapen som innebär lösningen på allt: bönen. För det första, be. Och därefter, gör för honom vad du skulle vilja att man gjorde för dig under liknande omständigheter.

Utan att förödmjuka honom bör du hjälpa honom så, att det som verkar vara svårt blir lätt för honom.

Sätt dig alltid in i din nästas situation: då kommer du att se på problemen och frågorna med sinnesfrid, du kommer inte att bli upprörd, du kommer att förstå, ursäkta, tillrättavisa när det behövs och på det sätt som behövs, och du kommer att fylla världen med kärlek.

Man kan inte ge vika i trosfrågor: men glöm inte att man, för att säga sanningen, inte behöver behandla någon illa.

Om det är för din nästas väl, så skall du inte tiga, men tala älskvärt, var aldrig obalanserad eller arg.

Det är inte möjligt att kommentera händelser eller läror utan att hänföra sig till personer … som du inte skall döma: qui judicat Dominus est — det är Gud som dömer.

Oroa dig alltså inte om du någon gång stöter på en samtalspartner som inte har ett rätt bildat samvete och — av illvilja eller av brist på omdöme — tar dina ord för skvaller.

Vissa stackare störs av det goda du gör, som om någonting gott skulle upphöra att vara det om det inte genomförs eller kontrolleras av dem själva …

Ta inte denna oförståelse som förevändning för att slappna av vid utförandet av din uppgift. Ansträng dig för att arbeta mer hängivet, nu: när du inte applåderas på jorden, kommer ditt arbete att välkomnas desto mer i himlen.

Ibland går femtio procent av verksamheten förlorad på grund av inre tvister, som har sin grund i bristen på kärlek till nästan, och på lögner och skvaller om varandra. Dessutom kan ytterligare tjugofem procent av verksamheten gå förlorad genom att man uppför byggnader som inte behövs för apostolatet. Skvaller skall aldrig tillåtas och tid skall inte förspillas på att bygga en mängd hus; fria från dessa brister, kommer folk att vara apostlar till hundra procent.

Be för prästerna, för dem som finns nu och för dem som kommer, att de verkligen må älska sina bröder människorna mer och mer för varje dag, utan åtskillnad, och att de i sin tur må kunna bli älskade av dessa.

Tänk på prästerna i hela världen och hjälp mig att be att deras apostolat blir fruktbart.

Du präst, min broder, tala alltid om Gud, för om du tillhör honom kommer dina samtal aldrig att vara uttråkande.

Förkunnelsen, förkunnelsen om den korsfäste Kristus, är Guds ord.

Prästerna bör förbereda sig så väl som möjligt innan de utövar en så gudomlig tjänst i sin strävan efter själarnas frälsning.

Lekmännen bör lyssna med särskild respekt.

Jag blev glad av att höra vad man sade om denne präst: "Han predikar med hela sin själ … och med hela sin kropp".

Be så här, du apostoliska människa: Herre, gör så att jag förstår att sporra människorna och i alla tända eldar av Kärlek, som skall vara den enda drivkraften i våra verksamheter.

Vi katoliker bör gå genom livet som apostlar: med Guds ljus, med Guds salt. Utan rädsla, naturligt, men med ett sådant inre liv, med en sådan förening med Herren, att vi kan utstråla ljus, att vi kan undvika förruttnelse och mörker, att vi kan sprida den kristna lärans fridfullhet och effektivitet.

Såningsmannen gick ut för att så, för att sprida ut utsädet i världens alla vägkorsningar … Vilket välsignat arbete vi har att utföra! Vi skall se till att Guds ord slår rot, gror och ger frukt under alla omständigheter, i alla platser och alla tider.

Dominus dabit benignitatem suam et terra nostra dabit fructum suum — Herren skall ge oss sin välsignelse, och vårt land skall ge sin gröda.

Ja, denna välsignelse är ursprunget till all god frukt, det nödvändiga klimatet för att vi i vår värld skall kunna frambringa helgon, män och kvinnor som tillhör Gud.

Dominus dabit benignitatem — Herren skall ge sin välsignelse. Men tänk noga på att han strax därefter påpekar att han förväntar sig vår frukt — din, min — och inte en förkrympt, undermålig frukt till följd av att vi inte har förmått hänge oss: han förväntar sig frukt i överflöd, för han överöser oss med välsignelser.

Du såg din kallelse som dessa kapslar som innesluter fröna. Sedan kommer tiden för expansion, och fröna skall slå rot på många ställen samtidigt.

I den stora mängden människor — alla själar intresserar oss — skall du vara jäsmedel så att du, med hjälp av Guds nåd och genom att besvara den, överallt kan verka som en surdeg, som ger kvalitet,

smak och volym och så att Kristi bröd därefter skall kunna bli näring för andra själar.

Jesu ovänner — och vissa som kallar sig hans vänner — iklädda den mänskliga vetenskapens rustning och med maktens svärd i handen, skrattar åt oss kristna på samma sätt som filistén skrattade åt David och föraktade honom.

Även nu kommer hatets, falskhetens, översitteriets, gudlöshetens och likgiltighetens Goliat att falla till marken … Och då, när dessa falska ideologier har sårats av den kristna andans till synes svaga vapen — bön, sonande, gärningar — kommer vi att klä av honom hans falska lärors rustning, för att klä våra bröder människorna med den sanna lärdomen: den kristna kulturen och den kristna trosutövningen.

I kampanjerna mot Kyrkan konspirerar många organisationer — ibland arm i arm med sådana som kallas goda — som påverkar folket genom tidningar, broschyrer, satir, förtal och muntlig propaganda. Sedan för de folket dit de vill: till själva helvetet. De strävar efter att göra folket till en formlös massa, som om människan inte hade en själ … och de väcker medlidande.

Men eftersom människorna har en själ, bör man slita dem ur klorna på dessa ondskans organisationer och sätta dem i Guds tjänst.

En mycket stor andel av de personer som ofta tar emot sakramenten läser dåliga tidningar …

Med lugn och kärlek till Gud bör vi be och förmedla troskunskap, så att de slutar läsa sådant djävulskt pappersavfall som de påstår — därför att de skäms — att deras familjemedlemmar köper, även om det kanske är de själva som gör det.

Försvara sanningen med kärlek och fasthet, när det handlar om sådant som rör Gud. Handla med helig oförskämdhet och påtala de fel du hör. Ibland är de bara små försåtligheter, ibland förhatliga påståenden eller skamlös okunskap, men vanligtvis är de bara uttryck för vanmakten hos de människor som inte kan tåla att Guds ord bär frukt.

I stunder av allmän förvirring, då du åkallar Herren för de själar som dock är hans, förefaller det som om han inte hörde dig, som om han slog dövörat till för dina rop. Ibland tänker du till och med att ditt apostoliska arbete är förgäves.

Oroa dig inte! Fortsätt arbeta med samma glädje, med samma entusiasm, med samma iver. Låt mig upprepa: när man arbetar för Gud är ingenting fruktlöst.

Min son: alla denna världs hav tillhör oss, och där det är svårast att fiska är det även som mest nödvändigt.

Genom din kristna lära, genom ditt helgjutna liv och ditt väl utförda arbete skall du, när du utövar ditt yrke och då du uppfyller plikterna i din tjänst, ge ett gott exempel för människorna i din omgivning: för dina släktingar, dina vänner, dina arbetskamrater, dina grannar, dina elever … Du får inte vara en slarver.

Genom ditt umgänge med Kristus är du skyldig att bära frukt.

Frukt som stillar människornas hunger då de närmar sig dig, i arbetet, i vardagslivet, i familjen …

Genom att glatt och generöst göra din plikt, kommer du även att få rikligt med nåd från Herren för andra själar.

Ansträng dig för att föra ut ditt kristna sinne i världen så att det kan finnas många vänner till Korset.

Utöver sin rikliga och verkningsfulla nåd, har Herren gett dig huvudet, händerna och de intellektuella förmågorna för att du skall få dina talenter att bli fruktbärande.

Gud vill göra ständiga underverk — uppväcka döda, låta döva höra, blinda se, lama gå — genom ditt helgade yrkesarbete, som omvandlas till ett brännoffer som behagar Gud och är fruktbart för själarna.

Den dag som du inte försöker få andra att närma sig Gud — du, som alltid skall vara ett brinnande kol — kommer du att förvandlas till ett föraktligt kolstycke, eller en liten hög aska som sprids för minsta vindpust.

Du bör föra med dig eld, vara något som bränner, som brinner, som antänder eldar av kärlek till Gud, av trohet, av apostolat.

Åkalla den heliga Jungfrun, upphör inte att be henne om att hon alltid skall visa sig vara din moder — monstra te esse Matrem! — och att hon, med sin Sons nåd, skall utverka för dig den goda troslärans klarhet i ditt förstånd samt kärlek och renhet i ditt hjärta, så att du lär dig gå till Gud och för med dig många själar till honom.

Detta kapitel på ett annat språk