Återuppstå

Du känner att du behöver omvända dig: Han begär mer av dig … och du ger honom mindre och mindre för var dag som går!

För var och en av oss var det verkligen, som för Lasaros, ett veni foras — kom ut — som satte oss i rörelse.

Vad sorgligt det är att se sådana som fortfarande är döda och som inte känner kraften av Guds barmhärtighet!

Förnya din heliga glädje, för mittemot männi­skan som sönderfaller utan Kristus, reser sig männi­skan som har återuppstått med Honom.

Jordisk tillgivenhet, även när den inte är smutsigt och rått begär, rymmer vanligtvis en del egoism.

Därför bör du alltid, utan att förakta sådan till­givenhet — som kan vara mycket helig — rätta till dina avsikter.

Sök inte medlidande: ofta är det ett tecken på högmod eller fåfänga.

När du talar om de teologala dygderna, tron, hoppet och kärleken, så tänk på att det är dygder som man framför allt skall leva, snarare än teoretisera kring.

Finns det något i ditt liv som inte stämmer överens med din värdighet som kristen och som får dig att inte vilja rena dig?

Rannsaka dig och ändra dig.

Betrakta uppmärksamt ditt handlande. Du kommer att se att du är full av fel som skadar dig och kanske även dem som finns i din närhet.

Minns, min son, att bakterier inte är mindre farliga än vilddjur. Och du odlar dessa fel, dessa misstag — som man odlar bakterier i ett laboratorium — genom din brist på ödmjukhet, din brist på bön, din brist på pliktuppfyllelse, din brist på självinsikt … Och sedan sprids sjukdomen i din omgivning från dessa smittohärdar.

Du behöver en bra daglig samvetsrannsakan som får dig att fatta konkreta föresatser om bättring, för att få dig att känna verklig smärta över dina brister, underlåtelser och synder.

Gud den allsmäktige, allrådande och allvise, skulle välja sin moder.

Vad hade du gjort, om du hade kunnat välja? Jag tror att du och jag skulle ha valt den vi har och fyllt henne med nådegåvor. Det gjorde Gud. Därför kommer Maria omedelbart efter den heliga Treenigheten.

Teologerna argumenterar logiskt för att förklara varför hon fick denna nådens fullhet, varför hon inte kunde vara underkastad satan: det var tillbörligt och rätt, Gud kunde göra det och därför gjorde han det också. Detta är det stora beviset. Detta är det tydligaste beviset på att Gud skänkte sin moder alla privilegier från första ögonblicket. Och sådan är hon: skön, ren och obefläckad till kropp och själ!

Du väntar på segern, på stridens slut … och den kommer inte.

Tacka Gud, som om du redan hade uppnått ditt mål, och erbjud honom din otålighet: vir fidelis loquetur victoriam — den trogne kommer att sjunga i segerns glädje.

Det finns tillfällen då du — berövad den där föreningen med Herren som gav dig ständig bön, även när du sov — verkar göra motstånd mot Guds vilja.

Det är svaghet, du vet det väl: älska Korset; bristen på så många saker som världen anser vara nödvändiga; det som hindrar dig från att börja eller … fortsätta längs vägen; din egen litenhet eller din andliga obetydlighet.

Uppoffra — med en handlingskraftig vilja — det som tillhör dig och de dina: mänskligt sett är det inte lite; med övernaturligt ljus är det ingenting.

Det har hänt att någon sagt till mig: "Fader, jag är torr och kall; när jag ber eller uppfyller något annat som tillhör min plan i fromhetslivet, känns det som om jag spelar teater …"

Jag svarar vår vän, och dig — om du befinner dig i samma situation: Utmärkt min son! Spela teater! Herren är din åskådare! Fadern, Sonen, den helige Ande; den heliga Treenigheten betraktar oss just i de stunder då vi "spelar teater".

Att handla så inför Gud, av kärlek, för att glädja honom, när det känns motigt att leva är vackert! Att vara Guds gycklare! Så underbar en sådan recitation av Kärlek är, med offer, utan någon personlig tillfredsställelse, för att glädja vår Herre!

Detta är verkligen att leva av Kärlek.

Ett hjärta som på ett oordnat sätt älskar världsliga ting är som fjättrat med en kedja eller med en "tunn tråd" som hindrar det från att flyga till Gud.

"Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning …": det är skrämmande att se hur någon kan överge ett gudomligt åtagande för ett flyktigt bländverk!

En ljum apostel, där har du människornas store fiende.

Ett uppenbart bevis på ljumhet är bristen på övernaturlig "envishet", på styrka att hålla ut i arbetet, så att man inte ger upp innan "sista stenen" lagts på plats.

Det finns hårda men ädla hjärtan som smälter som brons och fäller tårar av kärlek och gottgörelse när de kommer nära värmen från Jesu Kristi hjärta. De antänds!

De ljumma däremot har ett hjärta av lera, av eländigt kött … som brister. De är stoft. Det är sorgligt att se sådana.

Säg tillsammans med mig: vår Jesus, håll ljumheten långt borta från oss! Ljumma, nej!

All godhet, all fägring, allt majestät, all skönhet, all nåd smyckar vår Moder. — Uppfylls du inte av kärlek av att ha en sådan Moder?

Vi är förälskade i Kärleken. Därför vill Herren inte att vi skall vara torra, stela som livlösa föremål: han vill att vi skall vara impregnerade av hans kärlek!

Låt se om du förstår denna skenbara motsägelse. Då denne man fyllde trettio år skrev han i sin dagbok: "Jag är inte längre ung". Och när han fyllt fyrtio antecknade han: "Jag kommer att förbli ung tills jag blir åttio; dör jag dessförinnan kommer jag att anse att jag dött i förtid".

Trots åren kände han sig alltid ung, tack vare den mogna ungdom som Kärleken ger.

Så väl jag förstår den där frågan som en själ som var förälskad i Gud ställde: "Har jag gjort någon grimas av motvilja, har jag gjort någonting som kunde såra dig, Herre, min Älskade?"

Be din Fader Gud att han skänker oss detta ständiga behov att älska.

Har du sett med vilken tillgivenhet, med vilken förtroende, Kristi vänner behandlade honom? Helt naturligt förebrår Lasaros systrar honom för hans frånvaro: Vi hade ju skickat bud till dig! Om du hade varit här! …

Säg lugnt och förtröstansfullt till honom: lär mig att umgås med dig med samma vänskapliga kärlek som Marta, Maria och Lasaros, som de första tolv umgicks med dig, även om de till en början kanske följde dig av skäl som inte var särskilt övernaturliga.

Vad jag tycker om att betrakta Johannes som lutar sitt huvud mot Kristi bröst! Det är som att kärleksfullt ge upp sitt förstånd, även om det kostar, för att sätta det i brand med Jesu Hjärtas eld.

Gud älskar mig … Och Aposteln Johannes skriver: "Vi älskar Gud därför att han först älskade oss". Inte nog med detta: Jesus vänder sig till var och en av oss, trots våra obestridliga brister, och frågar oss som han frågade Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" …

Då är det rätta stunden att svara: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär!" och tillägga i ödmjukhet: hjälp mig att älska dig mer, öka min kärlek!

"Kärleken består i gärningar, inte blott i vackra ord"⁴ Handling, handling! En föresats: jag skall fortsätta att säga till dig att jag älskar dig, många gånger — hur många gånger har jag inte sagt det idag! Men med din nåd kommer det framför allt att vara mitt handlande, små vardagliga detaljer som — med ordlös vältalighet — kommer att ropa till dig och visa dig min Kärlek.

Vi människor förmår inte ägna Jesus samma tillgivna uppmärksamhet som vissa stackars, oborstade men kristna, människor dagligen ägnar någon olycklig varelse — makan, sonen, vännen — en lika mycket stackare, som de själva.

Denna verklighet borde få oss att reagera.

Guds Kärlek är så tilldragande och så suggestiv att det inte finns några gränser för hur mycket den kan växa i en kristens liv.

Du får inte uppträda som ett upproriskt barn eller som en galning.

Du skall vara en kraftfull person, ett Guds barn: lugn i ditt yrkesarbete och i dina relationer, medveten om Herrens närvaro så att du bemödar dig om att uppnå fullkomlighet i de minsta detaljerna.

Om man skipar rättvisa rakt av kan människor känna sig sårade.

Handla därför alltid av kärlek till Gud, för då kommer kärleken till nästan att läggas som en balsam till rättvisan; och kärleken till Gud rengör och renar jordisk kärlek.

När Gud är inblandad blir allting övernaturligt.

Älska Herren lidelsefullt. Älska honom vansinnigt, för om det finns kärlek — då! — vågar jag påstå att man inte ens behöver fatta några konkreta föresatser. Mina föräldrar — tänk på dina — behövde inte fatta föresatsen att älska mig, och vilken enorm mängd ömhetsbetygelser visade de mig inte varje dag!

Med samma mänskliga hjärta kan och bör vi älska Gud.

Kärleken innebär offer; och offer av kärlek ger glädje.

Svara dig själv: Hur många gånger om dagen ber din vilja dig att vända ditt hjärta till Gud, för att ge honom dina känslor och dina handlingar?

Det är en bra måttstock för att mäta din kärleks intensitet och kvalitet.

Min son, var övertygad om att Gud har rätt att säga till oss: Tänker du på mig? Lever du i min närvaro? Söker du mig som ditt stöd? Söker du mig som ljus för ditt liv, som rustning … som allt?

Förnya därför denna föresats: I tider som världsliga människor kallar goda, skall jag ropa: Herre! I tider som kallas dåliga, skall jag upprepa: Herre!

Förlora aldrig känslan för det övernaturliga. Även om du ser dina egna brister, dina onda böjelser — den lera du är gjord av — i all deras råa skamlighet, så räknar Gud med dig.

Lev som människorna omkring dig, naturligt, men gör varje ögonblick under dagen övernaturligt.

Man måste ha ett rent hjärta, vara hängiven det som rör Gud samt älska människorna, utan fördomar, för att kunna döma med rätt avsikt.

Tänk på det!

Jag hörde några bekanta tala om sina radioapparater. Nästan utan att lägga märke till det själv, förde jag över samtalet till det övernaturliga planet: vi är jordade, alldeles för fast anslutna till jorden, och vi har glömt bort det inre livets antenn …

Detta är orsaken till att så få människor umgås med Gud: må vi aldrig sakna antennen till det övernaturliga.

Ägnar jag mer uppmärksamhet åt småsaker och trivialiteter som jag inte behöver tacka för något, som jag inte förväntar mig någonting av, än åt Gud? Vem är jag tillsammans med när jag inte är tillsammans med Gud?

Säg till honom: Herre, jag vill inte någonting annat än det du vill. Ge mig inte ens det som jag ber dig om dessa dagar, om det skulle avlägsna mig en millimeter från din vilja.

Hemligheten bakom din effektivitet har sina rötter i din fromhet, din uppriktiga fromhet: då kommer du att tillbringa hela din dag tillsammans med Honom.

En föresats: att ägna mig, om möjligt utan avbrott, åt att odla vänskapen med den helige Ande och åt att kärleksfullt och följsamt umgås med honom. — Veni Sancte Spiritus …! — Kom Helige Ande, ta din boning i min själ.

Upprepa av hela ditt hjärta och med ständigt mera kärlek, ännu mer när du är nära Tabernaklet eller när du har Herren i ditt bröst: — non est qui se abscondat a calore ejus — må jag inte fly från dig, må din Andes eld uppfylla mig.

Ure igne Sancti Spiritus! — bränn mig med din Andes eld! ropar du. Och du tillägger: Min stackars själ måste börja flyga så snart som möjligt … och inte sluta flyga innan den vilar i Honom!

Jag tycker dina önskningar är mycket bra. Jag kommer att be mycket för dig till Tröstaren; jag kommer att åkalla honom ständigt att han må ta plats i ditt väsens centrum, leda alla dina handlingar, ord, tankar och önskningar och ge dem en övernaturlig mening.

Då du firade Korsets upphöjelses högtid, bönföll du Herren, av hela din själ, att han skulle ge dig nåden att "upphöja" det heliga Korset i dina själsförmögenheter och i dina sinnen … Du bad om att få ett nytt liv! Ett sigill för att ge fasthet och äkthet åt din sändning … att hela du skall vara på Korset!

Vi får se, vi får se.

Självtukten skall vara lika konstant som hjärtats slag: då kommer vi att vara herrar över oss själva och leva i Jesu Kristi kärlek till andra människor.

Att älska Korset är att kunna försaka sig med glädje av kärlek till Kristus, trots att det är ansträngande och för att det är ansträngande … du saknar inte erfarenhet av att de båda är förenliga.

Kristen glädje är inte fysiologisk: dess grund är övernaturlig och står över sjukdom och motgångar.

Glädje är inte ljudet av pukor och trumpeter, stoj och glam vid en folklig fest.

Verklig glädje är något inom oss: något som gör oss lugna, som gör att vi svämmar över av fröjd, även om ansiktet ibland fortfarande är allvarligt.

Jag skrev följande till dig: Även om jag vet att det är vanligt att man säger så, känner jag en viss olust då jag hör folk tala om motgångar som beror på det egna högmodet och kalla dem kors. Dessa bördor är inte Korset, det verkliga Korset, för de är inte Kristi Kors.

Kämpa därför mot dessa påhittade motgångar som inte har någonting att göra med Kristi sigill: lösgör dig från alla förklädnader av ditt eget jag!

Även de dagar då det verkar som om man förlorar tid genom de tusen små vardagliga detaljernas prosa, har man mer än tillräckligt mycket poesi för att känna sig som om man vore på Korset: på ett Kors utan skådespel.

Fäst inte ditt hjärta vid något förgängligt: efterlikna Kristus, som gjorde sig fattig för oss och inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud.

Be honom att hjälpa dig att — mitt i världen — verkligen lösgöra dig från allt, utan något förbehåll.

Ett tydligt tecken på att man har lösgjort sig från allt är att man — verkligen — inte anser någonting som sitt eget.

Den som uppriktigt lever av tron vet att världsliga tillgångar är medel och använder dem generöst, heroiskt.

Den uppståndne, förhärligade Kristus har avklätt sig allt jordiskt för att vi, hans bröder människorna, skall tänka igenom vad vi måste lösgöra oss från.

Man måste älska den heliga Jungfrun: vi kommer aldrig att älska henne tillräckligt!

Älska henne mycket! — Du får inte tycka att det räcker med att sätta upp bilder på henne, hälsa dem och säga bönesuckar: mitt i ett liv kännetecknat av själsstyrka skall du kunna erbjuda henne någon liten uppoffring varje dag för att visa henne din kärlek och den kärlek som vi vill att hela mänskligheten skall visa henne.

Detta utgör ett verkligt kristet liv: hängivelse och kärlek — kärlek till Gud och, genom honom, till nästan — allt grundat på offer.

Jesus, jag lägger mig förtröstansfullt i dina armar, med huvudet tryckt mot ditt kärleksfulla bröst och hjärtat förenat med ditt hjärta; jag vill i allting vad du vill.

Idag, då omgivningen är full av olydnad, skvaller, intriger och svek bör vi mer än någonsin älska lydnaden, uppriktigheten, lojaliteten, enkelheten; allt detta med en övernaturlig syn, som kommer att göra oss mer mänskliga.

Du säger ja, att du är fast besluten att följa Kristus.

Då måste du gå i Guds takt; inte i din egen!

Undrar du vilken grunden är för vår trohet?

Jag skulle säga i stora drag att dess grund är kärleken till Gud som besegrar alla hinder: egoism, högmod, trötthet, otålighet …

En man som älskar trampar på sig själv; han är medveten om att även om han älskar av all sin själ, så förmår han inte älska tillräckligt.

Någon sade till mig — och jag citerar, för det är mycket vackert — att en älskvärd aragonisk nunna sade så här i sin tacksamhet över Guds faderliga godhet: "Vad ’finurlig’⁵ han är! Han tar hand om allt".

Även du — som alla Guds barn — behöver personlig bön: intimitet, direkt umgänge med vår Herre — en dialog på tu man hand, ansikte mot ansikte — utan att gömma dig i anonymiteten.

Den första förutsättningen för bönen är uthållighet, den andra är ödmjukhet.

Var heligt envis, förtröstansfull. Tänk på att Herren, när vi ber honom om någonting viktigt kanske vill att vi skall be i många år. Insistera! … men insistera med ständigt större förtröstan.

Var uthållig i bönen, som Mästaren råder. Denna utgångspunkt är ursprunget till din frid, din glädje, ditt inre lugn och därför även till att du kan vara övernaturligt och mänskligt effektiv.

På en plats där man talade och lyssnade på musik, vällde bönen upp i din själ med en oförklarlig känsla av tröst. Till slut sade du: Jesus, jag vill inte ha tröst, jag vill ha dig.

Ditt liv skall vara en ständig bön, en fort­löpande dialog med Herren: inför det som är trevligt och det som är otrevligt, inför det enkla och det svåra, inför det vardagliga och det extraordinära …

Under alla omständigheter skall du i ditt sinne omedelbart återuppta ditt samtal med din Fader Gud och söka honom i din själs centrum.

Att samla sig till bön, till meditation, är så enkelt …! Jesus låter oss inte vänta, han kräver inte att man sitter i väntrum: det är han som väntar.

Det räcker med att du säger till honom: Herre, jag vill be, jag vill umgås med dig! Då är du redan i hans närvaro och talar med honom.

Och som om det inte vore nog, så är han inte snål med tiden: han låter dig välja som det behagar dig. Och inte bara under tio minuter eller en kvart. Nej! Din bön kan pågå i timmar, hela dagen! Och han är den han är: den Allsmäktige, den Allvise.

I det inre livet, som i mänsklig kärlek, är det nödvändigt att vara uthållig.

Ja, du måste meditera många gånger över samma sak och insistera tills du upptäcker något nytt i det välbekanta.

Hur kan det komma sig att jag inte insett detta så klart tidigare? kommer du förundrat att fråga dig själv. Helt enkelt för att vi ibland är som stenar som vattnet rinner av från, utan att en enda droppe sugs upp.

Därför är det nödvändigt att återgå till att begrunda samma saker — som inte är desamma! — för att låta oss indränkas i Guds välsignelser.

I det heliga mässoffret tar prästen vår Guds kropp och kalken med hans blod och höjer dem över jordens alla ting och säger per Ipsum, et cum Ipso et in Ipso — genom min Kärlek, med min Kärlek. i min Kärlek!

Förena dig med denna gest. Mer än så: införliva denna verklighet i ditt liv.

Evangelisten berättar att när Jesus utfört sitt under och folket vill kröna honom till konung, då gömmer han sig.

Herre, du som låter oss ta del av eukaristins underverk: vi ber dig att inte gömma dig, att leva med oss, att vi få se dig, röra vid dig, känna dig och ständigt vilja vara nära dig; må du vara Konung i våra liv och i våra arbeten.

Umgås med de tre Personerna, Gud Fader, Gud Son, Gud Helig Ande. Och vägen till den heliga Treenigheten går genom Maria.

Den som inte ständigt överlåter sig åt Jesus Kristus har inte en levande tro.

Varje kristen bör söka Kristus och umgås med honom för att kunna älska honom ständigt mer. — Det är som med förlovningstiden: umgänget är nödvändigt, för om två personer inte umgås kan de inte lära älska varandra. Och vårt liv består av Kärlek.

Betrakta i lugn och ro Mästarens heliga vrede då han ser att man i templet i Jerusalem vanhelgar det som tillhör hans Fader.

Vilken lärdom, för att du aldrig må förbli likgiltig eller feg när människor inte behandlar det som tillhör Gud med respekt!

Förälska dig i Jesu Kristi heliga mänskliga natur.

Är du inte glad över att han har velat bli som vi? Var tacksam mot Jesus för denna hans oändliga godhet!

Det är redan Advent. Vilken utmärkt tid för att förnya längtan, väntan, den ivriga åstundan efter Kristi ankomst, efter att han dagligen skall komma till din själ i eukaristin! — Ecce veniet! — se, han kommer, uppmuntrar Kyrkan oss.

Jul. — Man sjunger "O kom låt oss tillbedja …" — Låt oss gå, ty Han är född.

Och efter att ha betraktat hur Maria och Josef vårdar Barnet vågar jag ge dig rådet: se på honom igen, se på honom utan uppehåll.

Även om det tynger oss — och jag ber Gud att han må öka denna vår smärta — saknar inte du och jag del i Kristi död, för människornas synder var de hammarslag som naglade fast honom på träpålen.

Den helige Josef: man kan inte älska Jesus och Maria utan att älska denne helige patriark.

Se så många skäl det finns att vörda den helige Josef och dra lärdom av hans liv: han var en man stark i tron … Han försörjde sin familj — Jesus och Maria — med sitt ansträngande arbete … Han vakade över den heliga Jungfruns, sin bruds, renhet … och han respekterade — han älskade! — Guds frihet, som inte bara utvalde Jungfrun till att vara moder, utan även honom till att vara den heliga Marias brudgum.

Du helige Josef, vår fader och herre, du kyske, rene man, som förtjänat att hålla Jesusbarnet i dina armar, att tvätta det och omfamna det: lär oss att umgås med vår Gud, att vara rena, värdiga att vara andra Kristusar.

Och hjälp oss att, liksom Kristus bana de gudomliga, dolda och ljusa vägarna och visa dem och säga till människorna att de i denna värld ständigt kan ha en utomordentlig andlig genomslagskraft.

Älska mycket den helige Josef, älska honom av hela din själ, för han är den person som, tillsammans med Jesus, har älskat den heliga Jungfrun mest och den som har umgåtts mest med Gud: han är den som älskat Honom mest, efter vår moder.

Han förtjänar din tillgivenhet och det är till nytta för dig att umgås med honom, för han är en det inre livets lärare och förmår mycket inför Herren och Guds moder.

Jungfrun. Vem kan vara en bättre lärare i hur man älskar Gud än denna Drottning, denna Fru, denna Moder, som har de närmaste band till den heliga Treenigheten: Gud Faders dotter, Gud Sonens moder, Gud den helige Andes brud — och som samtidigt är vår moder?

Be personligen om hennes förbön.

Du kommer att bli helig om du lever av kärlek, om du kan göra saker som gläder andra och inte förolämpar Gud, även om det kostar på för dig.

Den helige Paulus ger oss ett underbart recept på kärlek till nästan: alter alterius onera portate et sic adimplebitis legem Christi — bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

Uppfylls den i ditt liv?

Vår Herre Jesus älskade oss människor så mycket att han blev kött, antog vår natur och levde i daglig samvaro med fattiga och rika, med rättfärdiga och syndare, unga och gamla, hedningar och judar.

Han förde ständigt en dialog med alla: med dem som tyckte om honom och med dem som bara sökte efter ett tillfälle att förvränga hans ord för att döma honom.

Se till att du uppträder som Herren.

Kärleken till människorna, för Guds skull, gör att vi älskar alla, förstår, ursäktar, förlåter …

Vi bör ha en kärlek som överskyler det mänskliga eländets många tillkortakommanden. Vi bör ha en stark och varm kärlek, veritatem facientes in caritate, så att vi kan försvara sanningen utan att såra.

När jag talar med dig om det "goda exemplet", menar jag, att också säga till dig, att du bör förstå, och urskulda och fylla världen med frid och kärlek.

Fråga dig ofta: Anstränger jag mig för att bli mer finkänslig i min kärlek till dem jag lever tillsammans med?

När jag predikar att man skall göra sig till en matta så att andra kan ha något mjukt att gå på, vill jag inte bara säga en vacker fras: det bör vara en verklighet!

Det är svårt, liksom heligheten är svår; men det är lätt, för — jag insisterar — heligheten ligger inom räckhåll för alla.

Mitt ibland så mycken egoism, så mycken likgiltighet — var och en sköter bara sitt! — minns jag de kraftiga, robusta åsnorna i trä som travade fram på skrivbordet … En av dem hade förlorat ett ben. Men den fortsatte framåt, för den lutade sig mot de övriga.

Då vi katoliker försvarar och bevarar sanningen, utan eftergifter, bör vi anstränga oss för att skapa en atmosfär av kärlek och av gemenskap som dränker allt hat och allt agg.

Hos en kristen, ett Guds barn, är vänskap och kärlek till nästan en och samma sak: gudomligt ljus som ger värme.

Den broderliga tillrättavisningen — som har sina rötter i evangeliet — är bevis på övernaturlig tillgivenhet och förtroende.

Var tacksam när du får en tillrättavisning och underlåt inte att tillrättavisa dem du lever tillsammans med.

När du tillrättavisar, för att det är nödvändigt och du vill göra din plikt, måste du räkna med att det kan såra andra och att du själv kan bli sårad.

Men du får inte ta den omständigheten som ursäkt för att avstå.

Ställ dig mycket nära din moder, Jungfru Maria. — Du bör alltid vara förenad med Gud: sök föreningen med honom vid hans välsignade moders sida.

Hör på noga: att vara i världen och känna samhörighet med världen är inte liktydigt med att vara världslig.

Du bör verka som brinnande kol, som tänder eld var det än befinner sig; eller försök åtminstone höja den andliga temperaturen hos dem som vistas i din närhet, och få dem att leva ett intensivt kristet liv.

Gud vill att hans verk, anförtrodda åt människor, skall drivas framåt med bön och självtukt.

Grunden för vår verksamhet som medborgare — som katolska medborgare — är ett intensivt inre liv: att faktiskt och verkligt vara män och kvinnor som gör sin dag till en oavbruten dialog med Gud.

När du är tillsammans med en person bör du se en själ: en själ att hjälpa, att förstå, att leva tillsammans med och att rädda.

Du envisas med att gå ensam, på egen hand, och göra din egen vilja, du låter dig ledas uteslutande av ditt eget omdöme … och du ser det ju själv, resultatet är "ofruktbarhet".

Min son, om du inte ger upp ditt omdöme, om du är högmodig, om du ägnar dig åt "ditt" apostolat, kommer du att arbeta hela natten — hela ditt liv kommer att vara en enda lång natt! — och vid den slutliga gryningen kommer du att stå där med tomma nät.

Att tänka på Kristi död blir en uppmaning för oss att betrakta vår vardagliga verksamhet med fullständig uppriktighet och att ta den tro vi bekänner oss till på allvar.

Det skall vara ett tillfälle för att tränga djupare in i Guds kärleks djup och därigenom kunna visa den — i ord och handling — för våra medmänniskor.

Se till att det i din mun som kristen — för det är vad du är och alltid bör vara — alltid finns det "tvingande", övernaturliga ord som berör, uppfordrar och är ett uttryck för din hängivna inställning till livet.

Det gömmer sig stor bekvämlighet — och ibland stor brist på ansvar — hos dem som innehar auktoritet, när de flyr från smärtan att tillrättavisa, med ursäkten att de undviker att andra får lida.

De besparar sig kanske obehag i detta livet … men de sätter sin eviga lycksalighet på spel — sin egen och andras — genom sina underlåtelser som är verkliga synder.

Ett helgon är för många en "obekväm" person. Men det betyder inte att en helig person måste vara outhärdlig.

Ett helgons iver får aldrig vara bitter, hans tillrättavisning aldrig sårande, och hans exempel får aldrig vara som en arrogant, moralisk örfil i ansiktet på en annan människa.

Den där unge prästen brukade vända sig till Jesus med apostlarnas ord: edissere nobis parabolam — förklara liknelsen för oss. Och han tillade: Mästare, ingjut din läras klarhet i våra själar, så att vi aldrig saknar den i våra liv och gärningar … och så att vi kan föra den vidare till andra.

Säg det till Herren du också.

Var alltid så modig — ödmjuk, i Guds tjänst — att du förklarar trons sanningar som de är, utan eftergifter eller tvetydigheter.

En katolik kan inte ha någon annan attityd än att "alltid" försvara påvens auktoritet, och att "alltid" vara följsamt besluten att rätta sina åsikter efter vad Kyrkans läroämbete säger.

För mycket länge sedan frågade en person mig, indiskret, om vi som har valt den prästerliga karriären har rätt till pension när vi uppnått en viss ålder … Eftersom jag inte gav något svar, insisterade han med sin opassande fråga.

Då kom jag på ett svar som jag inte tror man kan invända någonting mot: prästämbetet — sade jag — är inte en karriär, det är ett apostolat!

Det är så jag upplever det. Och jag ville sätta det på pränt i dessa anteckningar för att vi — med Herrens hjälp — aldrig må glömma skillnaden.

Att ha en katolsk anda innebär att våra axlar skall känna tyngden av omsorgen om hela Kyrkan, inte bara om en eller annan del av den; och det kräver att vår bön sträcker sig från nord till syd, från öst till väst, i en generös förbön.

Då kommer du att förstå vår väns utrop — hans bönesuck — inför så många människors bristande kärlek gentemot vår heliga Moder: "Det gör mig ont om Kyrkan!"

"Till allt annat kommer det som trycker mig varje dag: mina bekymmer för alla församlingarna", skrev den helige Paulus; och denna Apostelns suck påminner alla kristna — även dig! — om ansvaret för att inför Jesu Kristi bruds, den heliga Kyrkans, fötter lägga ned allt det vi är och det vi kan, att älska henne i största trohet, även om det kostar oss vår egendom, vår heder eller vårt liv.

Bli inte rädd — och reagera, i den mån du kan göra det — inför den tystnadens sammansvärjning genom vilken man vill lägga munkavle på Kyrkan. Vissa tillåter henne inte att göra sin röst hörd; andra tillåter inte att man beaktar det exempel som ges av personer som förkunnar den med sina gärningar; andra suddar ut minsta spår av god troslära … och väldigt många står över huvud taget inte ut med den.

Jag upprepar, bli inte rädd, men tröttna inte heller på din roll som är att vara en högtalare för läroämbetets undervisning.

Bli mer "romersk" för var dag som går, älska den välsignade ställning som är en prydnad för den enda och sanna Kyrkans barn, eftersom Jesus Kristus själv har velat det.

Vördnad för Jungfru Maria upptänder i kristna själar en övernaturlig längtan efter att handla som domestici Dei — som medlemmar i Guds familj.