Evighet

Ett Guds barn fruktar varken livet eller döden, ty grunden för dess andliga liv är insikten om att vara ett Guds barn: Gud är min Fader, tänker barnet, och han är upphovet till allt gott, han är Godheten själv.

Men handlar du och jag verkligen som Guds barn?

Det fyllde mig av glädje att se att du förstod vad jag menade då jag sade: "Du och jag bör handla och leva och dö som förälskade, då kommer vi att ’leva’ så i all evighet".

Herren segrar alltid. Om du är hans redskap, kommer även du att segra, för du kommer att utkämpa Guds strider.

Heligheten består just i detta: att kämpa för att vara trogna medan man lever och att med glädje acceptera Guds vilja i vår dödsstund.

När du tar emot Herren i eukaristin, tacka honom då av all din själ för att han i sin godhet har velat vara tillsammans med dig.

Har du inte tagit dig tid för att begrunda att det gick århundraden och åter århundraden innan Messias kom? Patriarkerna och profeterna bad tillsammans med hela Israels folk: jorden törstar, kom Herre!

Om ändå din kärleks väntan vore likadan!

Trots dem som förnekar Gud, är jorden även i dessa tider mycket nära himlen.

Du skrev: Simile est regnum caelorum — himmelriket är som en skatt … Denna passage ur det heliga Evangeliet har slagit rot i min själ. Jag hade läst det så många gånger utan att förstå dess djupa innebörd, dess gudomliga smak.

Allt … allt bör en klok man sälja för att vinna skatten, härlighetens värdefulla pärla!

Börja samtala med den heliga Maria och anförtro dig henne: O du, vår Fru, för att leva det ideal som Gud har lagt i mitt hjärta behöver jag flyga … mycket högt, mycket högt!

Det räcker inte med att du lösgör dig, med Guds hjälp, från denna världs ting, medveten om att de är stoft. Och mer än så: även om du skulle lägga hela universum i en hög under dina fötter för att nå närmare himlen … så räcker det inte!

Du behöver flyga, utan att stödja dig på någonting härnere, uppmärksam på Andens röst och hans vind. Men, säger du till mig, mina vingar är nedfläckade sedan åratal av smutsig, kladdig lera …

Och jag insisterade: vänd dig till Jungfrun. Vår Fru, upprepa det för henne, jag lyckas knappt lyfta från marken! Jorden drar mig till sig som vore den en förbannad magnet!

Vår Fru, du kan göra så att min själ lyfts iväg i den slutgiltiga och förhärligade flykt vars slutmål är Guds hjärta.

Förtrösta, hon lyssnar på dig.

Tänk vad den rökelse som man bränner till Gud vår Herres ära behagar honom. Tänk även på vad lite världsliga ting är värda, som knappt hinner börja innan de tar slut. Däremot väntar en stor Kärlek på dig i himlen: utan svek, utan bedrägeri. All kärlek, all skönhet, all storhet, all kunskap …! Och du kommer inte att tröttna: du kommer att mättas utan att bli mätt.

Ett övernaturligt perspektiv! Lugn! Frid! Se så på saker och ting, på personer och händelser … från evighetens perspektiv.

Då, vilket hinder som än blockerar din väg, även om det mänskligt sett är överväldigande — när du väl lyfter blicken mot himlen, ser du hur obetydligt det är!

Om vi är nära Kristus och följer i hans fotspår, bör vi av hela vårt hjärta älska fattigdomen, försakelser och lösgöra oss från all jordisk egendom.

I det andliga livet måste man ofta kunna förlora, ur jordiskt perspektiv, för att vinna himlen. På det sättet segrar man alltid.

Människorna ljuger när de säger "för alltid" i jordiska ärenden. Det är bara evighetens "för alltid" som är sann, fullständigt sann.

Så skall du leva, med en tro som får dig att känna en smak som av honung, himmelens sötma, då du tänker på den evighet som verkligen är för alltid!

Om det inte fanns något annat liv än detta, skulle livet vara ett grymt skämt: hyckleri, ondska, egoism, svek.

Fortsätt framåt, med glädje, ansträngning, även om du är så obetydlig, ingenting alls!

Är du med Honom kommer ingen i världen att kunna hejda dig. Tänk dessutom på att allt är gott för dem som älskar Gud: i denna värld kan man finna en lösning på allt, utom på döden: och för oss är döden Livet.

För att rädda människorna dör du, Herre, på korset; och ändå dömer du en människa till en kvalfylld evighet av smärta för en enda dödssynds skull: tänk vad synden förolämpar dig och vad jag bör hata den!

Den heliga Teresa av Avila intygar att "den som inte ber behöver ingen djävul för att bli frestad; däremot blir den som ägnar sig åt bönen, om så bara en kvart om dagen, nödvändigtvis räddad" … eftersom dialogen med Herren — som alltid är ljuv, även i stunder av andlig tröghet och torka — avslöjar vad som verkligen betyder något och ger livet dess rätta dimension.

Var en bönens människa.

"Du är alltså en kung …" — Ja, Kristus är Konungen, som inte bara beviljar dig audiens närhelst du önskar. I en Kärlekens dårskap överger han rentav sitt underbara palats i himlen — du vet vad jag menar — dit du ännu inte kan komma, och väntar på dig i tabernaklet.

Tycker du inte att det är absurt att inte skynda till honom oftare för att tala förtroligt med honom?

Jag blir ständigt mer övertygad om att himlens lycka är till för dem som förmår vara lyckliga på jorden.

Jag ser som i middagssolens klarhet formeln, hemligheten för att bli lycklig på jorden och i evigheten: inte bara rätta sig efter Guds vilja, utan ansluta sig till den, identifiera sig med den, — kort sagt — med en positiv viljehandling vilja den gudomliga viljan.

Detta är den ofelbara hemligheten — jag insisterar — för att vinna glädje och frid.

Hur många gånger kommer du inte att se dig översvämmad, berusad av Guds nåd: vilken synd det vore om du inte motsvarade den!

När du utsätts för frestelser, öva dig då i hoppets dygd och säg: För att vila och njuta har jag en hel evighet som väntar på mig, men nu skall jag, full av tro, förtjäna min vila genom att arbeta och min glädje genom att lida … Hur kommer väl inte Kärleken att vara i himlen?!

Eller ännu bättre, öva dig i Kärleken genom att reagera så här: Jag vill glädja min Gud, min Älskade, genom att göra hans vilja i allt … som om det varken funnes någon belöning eller något straff: bara för att glädja honom.

När du oroas av tanken — ibland kommer den som en blixt, ibland som en smutsig och irriterande fluga som man jagar bort och som genast kommer tillbaka — att du inte har rätta avsikter, gör då alltid, omedelbart, en motsatt viljeyttring … och fortsätt att arbeta i lugn och ro, för Honom och med Honom.

Upprepa sakta under tiden, även om du tycker att det bara är en läpparnas bekännelse: Herre, jag önskar mig ingenting för egen del. Allt är för din ära och av kärlek till dig.

Det är sak samma om jag är här eller i Kina, säger du till mig.

Se då till att vara där du uppfyller Guds heliga vilja.

Det beror även på dig att många inte måste förblir i mörker, utan kan gå längs vägar som för till det eviga livet.

Vänj dig vid att anförtro varje person du umgås med åt hans skyddsängel, så att denne kan hjälpa honom att vara god, trogen och glad, så att han i sinom tid kan få tas emot i en kärleksfull omfamning av Gud Fader, Gud Son, Gud Helig Ande och av Jungfru Maria.

Likt vetekornen behöver vi dö för att ge frukt.

Du och jag vill, med Guds nåd, öppna en djup och lysande plogfåra. Därför måste vi lämna den ynkliga djuriska människan och ge oss ut på andens fält och ge en övernaturlig innebörd åt alla mänskliga verksamheter, och samtidigt åt de människor som ägnar sig åt dem.

Jesus, gör så att min tankspriddhet får motsatt verkan: gör så att jag i stället för att tänka på världen när jag talar med dig, tänker på dig när jag ägnar mig åt jordiska ting.

Du blev lite skrämd när du såg så mycket ljus … så mycket att du fann det svårt att titta och till och med att kunna se.

Blunda inför ditt uppenbara elände. Vänd din själs blick mot tron, hoppet, kärleken och fortsätt

framåt, låt dig ledas av Honom, genom den person som vägleder din själ.

Var generös! Be inte Jesus om tröst i något enda fall!

Varför? frågade du mig. Därför, svarade jag, att du vet mycket väl att även om det verkar som om vår Gud är avlägsen, vistas han i din själs centrum och ger en gudomlig innebörd åt hela ditt liv.

Jag berättade för dig att till och med odöpta personer med rörelse har sagt följande till mig: "Det är sant, jag förstår att heliga människor måste vara lyckliga, för de ser på det som händer med en syn som når bortom jordiska ting, de ser med evighetens ögon".

Må du aldrig sakna detta perspektiv! — tillade jag därefter — så att du handlar i överensstämmelse med den förkärlek som den heliga Treenigheten har visat dig.

Jag försäkrar dig att om vi som är Guds barn vill, så kommer vi att ge ett kraftigt bidrag till att upplysa människornas arbete och liv med den gudomliga — eviga! — utstrålning som Herren har velat lägga in i våra själar.

Men "den som säger att han förblir i Jesus måste själv gå samma väg som han gick", säger evangelisten Johannes: det är en väg som alltid leder till härligheten och som alltid går genom offer.

Vilken besvikelse för dem som såg den falske apostelns ljus och ville komma ut ur sitt mörker genom att närma sig hans sken! De sprang för att nå fram. De kanske lämnade bitar av sitt eget skinn efter sig längs vägen … I sin iver efter att nå ljuset lämnade kanske några efter sig också bitar av själen … Och så nådde de fram till den falske aposteln: kyla och mörker. Kyla och mörker som till slut kommer att fylla de brutna hjärtana på dem som för en tid trodde på det idealet.

Ett ont verk har den falske aposteln gjort: dessa besvikna människor, som kom för att byta ut sitt kött mot en brinnande eld, mot kärlekens underbara rubin, återvänder till det land de kom från … de återvänder med ett slocknat hjärta, med ett hjärta som inte är ett hjärta … utan ett stycke is insvept i det mörker som till slut skall fördunkla deras förstånd.

Paradoxernas falske apostel, detta är ditt verk: för du bär Kristus på din tunga, men inte i dina handlingar; för du drar människor till dig med ett ljus som du själv saknar; för du har inte kärlekens värme och låtsas bry dig om främlingar samtidigt som du överger dina egna; för du är en lögnare och lögnen är djävulens dotter … Därför arbetar du för djävulen, förvirrar dem som följer husets Herre, och även om du ofta segrar här nere, så ve dig! Ve dig på den nära förestående dag då vår vän döden kommer och du möter vreden hos den Domare som du aldrig lyckats lura! Paradoxer, nej Herre, aldrig paradoxer.

Detta är den säkra vägen: genom förödmjukelsen ända till Korset; från Korset med Kristus till Faderns odödliga härlighet.

Vad glad jag blev av dagens läsning! Genom den helige Paulus avslöjar den helige Ande odödlighetens och härlighetens hemlighet. Alla vi människor vill leva vidare.

Vi skulle vilja föreviga de ögonblick i våra liv som vi anser vara lyckliga. Vi skulle vilja ära minnet av oss … Vi skulle vilja att våra ideal var odödliga. I stunder som verkar lyckliga, när någonting tröstar oss i vår nöd, säger och önskar vi alla, helt naturligt, att det skall förbli så för alltid, för alltid …

Vad klipsk djävulen är! Så väl han kände människans hjärta! Ni kommer att bli som Gud, sade han till våra första föräldrar. Det var ett grymt bedrägeri. I Filipperbrevet som vi läst ur, lär oss den helige Paulus en gudomlig hemlighet för att uppnå odödligheten och härligheten: Jesus avstod från allt och antog en tjänares gestalt … Han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden …

För att förenas med Kristus i hans härlighet, i den slutliga triumfen, är det nödvändigt att dessförinnan delta i hans offer, att identifiera sig med honom, som dog på Golgata.

Låt dig inte distraheras, ge inte fantasin fria tyglar: lev i ditt inre, så kommer du att vara närmare Gud.

Hjälp mig att upprepa, i all förtrolighet, för den ene, den andre … för alla: en troende som syndar kommer nödvändigtvis att vara olycklig och eländig, även om han vinner allt det goda som denna värld har att erbjuda.

Det är sant att det skäl som bör få oss att hata all synd, inte bara svår synd, det skäl som borde beveka alla, är övernaturligt: Gud avskyr synden med hela sin oändlighet, med ett yttersta, evigt och nödvändigt hat, eftersom den är ett ont som motsätter sig det oändliga goda … Men det första påståendet som jag nämnde kan leda till att vi förstår det sistnämnda skälet.

Du kommer att uppnå samma grad av helighet, som du uppnår av självtukt för Kärlekens skull.

En våg av våldsam förföljelse hade brutit ut. En viss präst bad så här: "Jesus, må varje helgerån genom eldsvåda öka min eld av kärlek och gottgörelse".

Då du betraktar det apostoliska arbetets skönhet, storhet och effektivitet, hävdar du att du får ont i huvudet av tanken på hur mycket som kvarstår att göra — så många människor väntar! —, och att du känner dig lycklig då du erbjuder dig själv till Jesus för att vara hans slav. Du längtar efter kors, smärta, Kärlek och själar. Utan att vilja det, sträcker du med en spontan rörelse — som är Kärlek — ut armarna och öppnar händerna för att Han må nagla fast dig vid sitt välsignade Kors: för att du må vara hans slav — serviam! — vilket är att härska.

Jag blev rörd av den brinnande bön som steg upp från dina läppar: "Min Gud, jag önskar bara finna behag inför dina ögon; allt övrigt betyder ingenting för mig. Min obefläckade Moder, gör så att jag må ledas uteslutande av Kärleken".

Be av hela ditt hjärta om att få dö, dö tusen gånger, hellre än att förolämpa Gud.

Men gör det inte på grund av straffet för synden — som vi så väl förtjänar — utan för att Jesus har varit och är så god mot dig.

Min Gud, när kommer jag att älska dig för din egen skull? Även om det i själva verket är så, Herre, att den som önskar den eviga belöningen önskar dig, som ger dig själv som belöning.

Smaka och se att Herren är god, ber psalm­isten.

Den andliga erövringen, eftersom den är Kärlek, måste utgöras — i stort som i smått — av längtan efter det Oändliga, efter evigheten.

Jesus, jag vill inte tänka på hur "morgondagen" kommer att bli, för jag vill inte sätta upp några gränser för din generositet.

Ta till dig den där vännens tankar, som skrev så här: "Jag betraktade hur god Gud har varit mot mig och full av inre glädje hade jag kunnat ropa ’Fader, Fader!’ högt på gatan, så att hela världen kunnat få reda på att jag kände mig tacksam som en son gentemot sin far. Och även om jag inte ropade, skulle jag vända mig till honom med det ordet — Fader! — många gånger med låg röst, säker på att det skulle glädja honom.

Jag söker ingenting annat, jag vill bara vara honom till lags och ära honom: allt för Honom. Om jag söker min frälsning, min helgelse, så är det för att jag vet att han vill det. Om jag i mitt liv som kristen känner iver efter själar är det för att jag vet att han känner samma iver. Jag säger det verkligen: jag vill aldrig tänka på belöningen. Jag önskar mig ingen belöning: allt av kärlek!"

Vad den sjuka kvinna som jag gav själavård älskade Guds vilja! I sin långvariga, smärtsamma och komplicerade sjukdom (inte en enda kroppsdel var frisk) såg hon Jesu välsignelse och förkärlek: och även om hon i sin ödmjukhet hävdade att hon förtjänade straff, var inte den fruktansvärda smärta som hon kände i hela sin kropp ett straff, utan barmhärtighet.

Vi talade om döden. Och om himlen. Och om vad hon skulle säga till Jesus och till vår Fru … och om hur hon därifrån skulle "arbeta" mer än här nere … Hon ville dö när Gud så önskade … men — utbrast hon fylld av glädje — om det ändå vore just idag! Hon betraktade döden med glädjen hos den som vet att hon, när hon dör, går till sin Fader.

Var inte rädd för döden. Den är din vän!

Se till att vänja dig vid denna verklighet, föreställ dig ofta din grav och se, lukta och känn på din ruttna kropp, en vecka efter din död.

Minns det i synnerhet då ditt kötts häftiga böjelser oroar dig.

Då han öppnade sin själ för mig, sade han: "De här dagarna har jag föreställt mig döden som vila, trots mina svåra brott. Och jag tänkte så här: om man skulle säga till mig ’det är dags att dö’, med vilken glädje skulle jag då inte svara ’det är dags att Leva’".

Att dö är någonting gott. Hur kan man vara troende och samtidigt rädd för döden? … Men det vore fegt av dig att vilja dö så länge som Herren vill behålla dig på jorden. Att leva, leva och lida och arbeta av Kärlek: det är din uppgift.

Tänk, åtminstone en gång om dagen, på din dödsstund, för att i det ljuset bedöma varje dags händelser.

Jag försäkrar dig om att du kommer att få en bra upplevelse av den frid som denna betraktelse medför.

Du blev mycket allvarlig då du hörde mig säga: Jag tar villigt emot döden när Han vill, som Han vill och där Han vill. Och samtidigt tycker jag att det vore "bekvämt" att dö snart, för vi bör vilja arbeta många år för Honom och, för hans skull, i tjänst för de andra.

Dö? … Så bekvämt! upprepar jag.

Säg, i likhet med den helige biskopen, gammal och sjuk: non recuso laborem⁹: Herre, så länge som jag kan vara till nytta för dig vägrar jag inte att leva och arbeta för dig.

Försök att inte vilja göra någonting för att samla förtjänster, eller av rädsla för lidandet i skärselden: ansträng dig för att göra allt, i minsta detalj, från och med nu och i all framtid, för att glädja Jesus.

Önska innerligt att vår goda och oundvikliga broder döden, då han kommer för att göra dig tjänsten att ta dig till Gud, inte må finna dig bunden vid någonting på jorden!

Om du längtar efter att ha liv, evigt liv och evig lycka, kan du inte lämna vår heliga moder Kyrkans båt. Se här: om du lämnar båten kommer du att hamna i havets vågor, du kommer att möta döden, drunkna i oceanen; du kommer inte längre att vara tillsammans med Kristus, du kommer att förlora hans vänskap, som du fritt valde då du insåg att han erbjöd dig den.

Jesus kom till världen för att lida … och för att andra skulle kunna undvika lidande, även lidande här på jorden.

Det finns ingen större värdighet än att veta att man tjänar: att frivilligt göra sig till allas tjänare!

Det är så man vinner de stora hedersbetygelserna, i världen och i himlen.

Inför smärta och förföljelse sade en människa med sinne för det övernaturliga så här: "Jag föredrar att ’få mig en omgång’ här nere framför att få den i skärselden."

Om jag älskar kommer det inte att finnas något helvete för mig.

Vad underbart det är att leva av Gud! Vad underbart det är att inte önska någonting annat än hans ära!

Om du verkligen vill uppnå evigt liv och evig härlighet, måste du lära dig att i många fall bortse från dina personliga ädla ambitioner.

Låt inte ditt "jag" bestå av din hälsa, ditt namn, din karriär, ditt arbete, av varje steg du tar … Vad obehagligt detta är! Det verkar som om du har glömt att "du" inte äger någonting, allt tillhör Honom.

När du under dagens lopp — kanske utan anledning — känner dig förödmjukad, när du tänker att du borde få gehör för din åsikt, när du känner att ditt "jag" ständigt dyker upp och muttrar mitt, mitt, mitt … då kan du vara övertygad om att du håller på att slå ihjäl tiden och att du är i behov av att man "slår ihjäl" din egoism.

Jag råder dig att inte söka beröm för egen del, inte ens när du skulle förtjäna det: det är bättre att passera obemärkt, så att det vackraste och ädlaste i vår verksamhet, i vårt liv, förblir gömt … Vad stort det är att göra sig liten! Deo omnis gloria! — all ära åt Gud.

I stunder av förtvivlan sade denna människa till Herren: "Jesus, vad hade jag kunnat ge dig förutom min heder, jag ägde ju ingenting annat? Om jag hade haft en förmögenhet, hade jag skänkt dig den. Om jag hade haft några dygder, hade jag gett ett gott exempel för att tjäna dig. Jag hade bara min heder, och den gav jag dig. Välsignad vare du! Det syns tydligt att den är i gott förvar i dina händer!"

Lera är mitt ursprung, och jord är arvet från hela min ätt.

Vem utom Gud förtjänar att prisas?

När du känner att stoltheten bubblar upp inom dig — högmodet! — och får dig att känna dig som en övermänniska, är det dags att utbrista: Nej! Då kommer du att känna glädjen som tillkommer ett snällt Guds barn, som under sitt korta jordeliv begår misstag, men gör vad som är gott.

Sancta Maria, Stella maris — Heliga Maria, havets stjärna, led oss du!

Ropa så, med kraft, för det finns ingen storm som kan få Jungfruns ljuva hjärta att förlisa. När du ser stormen komma och uppsöker den fasta tillflykts­ort som Maria är, finns det ingen risk att du skall lida skeppsbrott eller sjunka.