Bländad av ljuset

Guds barn. Bärare av den enda flamma som kan lysa upp människornas jordiska vägar, av den enda strålglans i vilket det aldrig kommer att finnas mörker, dunkel eller skuggor.

Herren använder oss som facklor, för att detta ljus skall lysa upp … Det hänger på oss att se till att många människor inte blir kvar i mörkret, utan går längs stigar som leder till det eviga livet.

Gud är min Fader! Om du begrundar denna trösterika tanke kommer du inte att kunna slita dig från den!

Jesus är min närmaste vän (ännu en underbar upptäckt), som älskar mig med hela sitt hjärtas gudomliga galenskap.

Den helige Ande är min tröstare, som leder mig längs hela den väg jag går. Tänk noga på det. Du tillhör Gud … och Gud tillhör dig.

Fader — säg så till honom, förtröstansfullt — som är i himlen, se på mig med medlidande och kärlek och gör så att jag besvarar din kärlek.

Smält och upptänd mitt hjärta av brons, bränn och rena mitt kött som jag inte har tuktat, fyll mitt förstånd med övernaturligt ljus, gör så att min tunga förkunnar Kristi kärlek och ära.

Kristus, som steg upp på korset med vidöppna armar, som en präst för evigt, vill räkna med oss — som inte är någonting alls! — för att föra sin Återlösnings frukter till alla människor.

Herre, vi trivs bra i din sårade hand. Håll hårt om oss! Krama oss så hårt att vi förlorar allt jordiskt elände, så att vi renas, så att vi flammar upp, så att vi känner oss indränkta i ditt blod!

Och kasta oss sedan långt, långt bort — hungrande efter skörd — i en ständigt fruktbarare sådd, av kärlek till dig.

Var inte rädd, förlora inte modet, bli inte förvånad, låt dig inte gripas av en falsk försiktighet.

Uppmaningen att göra Guds vilja — även kallelsen — kommer plötsligt, som för Apostlarna: att finna Kristus och följa hans kallelse …

Ingen av dem tvekade: att lära känna Kristus och att följa honom blev för dem ett och detsamma.

För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden — vocavi te nomine tuo — jag har kallat dig vid ditt namn.

Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet. Där inne, i själens djup, kallar han och man bör svara: Ecce ego, quia vocasti me — här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår.

Lev tillsammans med Petrus, Johannes, Andreas … för Kristus lever fortfarande: Jesus Christus, heri et hodie, ipse et in saecula! … Jesus Kristus lever, nu som igår: han är densamme, i evigheters evighet!

Herre, gör så att dina barn blir som kraftigt glödande kol, men utan flammor som syns på långt håll. Kol som får den första eldfängda punkten att brinna i varje hjärta som närmar sig dem …

Du kommer att se till att gnistan blir en brand: dina änglar — det vet jag, jag har själv sett det — är mycket duktiga på att blåsa på den glöd som göms i våra hjärtan … och ett hjärta fritt från aska kan inte vara annat än ditt.

Tänk på vad den helige Ande säger, så kommer du att fyllas av häpnad och tacksamhet: Elegit nos ante mundi constitutionem — han har utvalt oss före världens skapelse, ut essemus sancti in conspectu ejus — för att stå heliga inför honom.

Att vara helig är inte lätt, men det är heller inte svårt. Att vara helig är att vara en god kristen: att efterlikna Kristus. Ju mer lik man är Kristus, desto mer kristen är man, ju mer man tillhör Kristus, desto heligare är man.

Och vilka medel har vi? — Samma som de första kristna, som såg Jesus eller som fick se en skymt av honom genom Apostlarnas eller evangelisternas berättelser.

Så mycket du är skyldig Gud, din Fader! Han har gett dig din existens, ditt förnuft, din vilja; han har gett dig nåden: den helige Ande; Jesus i hostian, det gudomliga barnaskapet; den heliga Jungfrun, Guds moder och vår moder; han har gett dig möjligheten att delta i den heliga mässan och han ger dig sin förlåtelse för dina synder, så många gånger sin förlåtelse! Han har gett dig oräkneliga gåvor, vissa utomordentliga …

Säg mig, min son: hur har du besvarat allt detta? Hur besvarar du det?

Jag vet inte om det gör intryck på dig, men jag vill berätta för dig att jag blir mycket rörd av att läsa profeten Jesajas ord: Ego vocavi te nomine tuo, meus es tu! — Jag har kallat dig, jag har fört dig till min Kyrka, du är min! Gud själv säger till mig att jag tillhör honom! Det räcker för att man skall bli tokig av Kärlek!

Tänk efter: det finns många män och kvinnor på vår jord och Mästaren underlåter inte att kalla en enda av dem. Han kallar dem till ett kristet liv, till ett liv i helighet, till ett utvalt liv.

Kristus har lidit för din skull och för dig, för att rycka dig ur syndens och ofullkomlighetens slaveri.

I dessa tider av våld och brutal, rå sexualitet måste vi vara rebeller. Du och jag är rebeller: vi vägrar gå med strömmen och bli som djur.

Vi vill uppföra oss som Guds barn, som män och kvinnor som umgås med sin Fader, som är i himlen och vill vara mycket nära var och en av oss. Ja: i var och en av oss!

Begrunda ofta detta: jag är katolik, ett barn av Kristi Kyrka. Han lät mig födas i ett hem som är "hans", utan att jag gjort något för att förtjäna det.

Min Gud, hur mycket är jag inte skyldig dig!

Påminn alla — särskilt alla de fäder och mödrar som kallar sig kristna — om att "kallelsen", Guds kallelse, är en nåd från Herren, ett val som Gud gjort i sin godhet, ett skäl till att känna helig stolthet över ett kall för att med glädje tjäna alla av kärlek till Jesus Kristus.

För vidare dessa ord: Det är inte ett offer för föräldrar då Gud ber dem om deras barn. Och för dem som Herren kallar är det inte ett offer att följa honom.

Tvärtom, det är en oändlig ära, ett skäl för verklig och helig stolthet, ett tecken på förkärlek, på en mycket speciell tillgivenhet som Gud har givit uttryck för vid en viss tidpunkt, men som har funnits i hans tanke av evighet.

Var tacksam mot dina föräldrar som har gett dig livet och därigenom gjort det möjligt för dig att bli ett Guds barn.

Och var ännu mera tacksam om det var de som i din själ sådde det första fröet till din tro, din fromhet, din kristna väg och din kallelse.

Det finns många människor omkring dig och du har inte någon rätt att vara ett hinder för deras andliga väl, för deras eviga lycka.

Du är skyldig att bli helig. Du får inte svika Gud som har utvalt dig och inte heller de människor som förväntar sig så mycket av ditt liv som kristen.

Budet att älska våra föräldrar hör både till den naturliga lagen och till den gudomliga positiva lagen och jag har alltid kallat det för "det ljuvaste budet". Försumma inte din skyldighet att älska de dina mer och mer för var dag som går, att göra bot för deras skull, att be för dem och att tacka dem för allt det goda som du är skyldig dem.

Mästaren vill att du — som är djupt engagerad i denna värld som vi är satta att leva i och i alla männi­skornas verksamheter — skall vara salt och ljus (jfr Matt 5:13, 14): ljus som lyser upp människornas hjärtan och sinnen, salt som ger smak och skyddar från förruttnelse.

Så, om du saknar apostolisk iver kommer du att bli intetsägande och till ingen nytta¸ du kommer att svika andra människor och ditt liv blir absurt.

En röd-grön våg1 av smuts och förruttnelse försöker att med all kraft översvämma världen och spotta sin orenhet över Frälsarens kors …

Men han vill att en annan våg skall välla fram ur våra själar — vit och kraftfull, som Herrens högra hand — som med sin renhet skall besegra all ruttenhet från varje slag av materialism och motverka det förfall som har översvämmat världen: detta — och mer därtill — är Guds barns uppgift.

Många människor frågar — som om detta skulle rättfärdiga deras beteende — "Varför skulle jag lägga mig i andras liv?"

Därför att det är din plikt som kristen att lägga dig i andras liv för att tjäna dem!

Därför att Kristus har lagt sig i ditt liv, och i mitt!

Om du är en annan Kristus, om du uppför dig som ett Guds barn, så kommer du var du än befinner dig,att tända eldar liksom Kristus, han lämnar inga hjärtan likgiltiga.

Det är sorgligt att se att det efter tvåtusen år finns så få människor på denna jord som kallar sig kristna och att så få bland dem som kallar sig kristna praktiserar Jesu Kristi sanna lära.

Det är mödan värt att sätta hela sitt liv på spel genom att arbeta och lida för Kärleken, för att uppfylla Guds plan och medåterlösa med honom.

Min Jesus, jag ser på ditt kors och gläds åt din nåd, för ditt Golgata har vunnit den helige Ande åt oss … Och du ger dig själv till mig, varje dag, kärleksfull, galen, i den heliga hostian … Och du har gjort mig till en Guds son, och givit mig din Moder.

Jag kan inte nöja mig med att bara tacka. Mina tankar rusar iväg: Herre, Herre, så många männi­skor är så långt borta från dig!

Främja din iver efter apostolat i ditt liv, så att många kan komma att lära känna honom … älska honom … och känna sig älskade av honom!

Du har hört mig säga det mer än en gång: ibland hör man kärleken beskrivas som om den vore en strävan efter egen tillfredsställelse eller bara ett sätt att egoistiskt förverkliga sig själv.

Och jag har alltid sagt till dig att det inte förhåller sig så: den sanna kärleken kräver att man går ut ur sig själv, att man ger sig själv. Äkta kärlek för med sig glädje i sina spår, en glädje vars rötter är formade som ett kors.

Min Gud, hur är det möjligt att jag inte utbrister i rop av smärta och kärlek när jag ser ett krucifix?

Häpna inför Guds storsinthet: han har blivit människa för att återlösa oss, så att du och jag — som är fullständigt värdelösa, medge det! — kan umgås i all förtrolighet med honom.

O Jesus … stärk våra själar, jämna vägen för oss och, framför allt, gör oss berusade av din kärlek. Gör oss till flammande eldar som sätter världen i brand med den himmelska eld som du har fört med dig.

Att komma närmare Gud innebär att vara redo att omvända sig på nytt, att ännu en gång ändra färdriktning, att lyssna uppmärksamt till hans in­givelser — de heliga önskningar han ingjuter i våra själar — och att sätta dem i verket.

Vad har du att vara stolt över? — All din drivkraft är Hans. Agera därefter.

Vilken respekt, vilken vördnad, vilken tillgivenhet bör vi inte känna för varje enskild själ inför det faktum att Gud älskar denna själ som någonting som tillhör honom!

En önskan: att vi må använda de dagar som Herren ger oss enbart till att behaga honom!

Jag har en önskan: att du uppför dig som Petrus och Johannes — att du i din bön talar med Jesus om dina vänners och kollegors behov … och att du sedan med ditt exempel kan säga till dem: Respice in nos! — se på mig!

Den man älskar väldigt mycket vill man veta allt om.

Fundera över det här: Längtar du efter att lära känna Kristus? För… det är måttet på din kärlek till honom.

De som påstår att vi präster är ensamma talar inte sanning, eller har fått allting om bakfoten. Vi har mera sällskap än vem som helst annars, för vi är ständigt i Herrens sällskap, som vi bör umgås med oavbrutet.

Vi är förälskade i Kärleken, i kärlekens källa.

Jag känner mig som en stackars sparv som är van vid att bara flyga korta sträckor från ett träd till ett annat eller, på sin höjd, upp till en balkong på tredje våningen … En dag lyckas den nå upp till taket på ett litet hus som är allt annat än en skyskrapa …

Men plötsligt rycks vår lilla fågel med av en örn som misstog den för en unge av sitt eget släkte. I dess mäktiga klor förs sparven allt högre och högre upp, över jordens berg, över bergens snötäckta toppar, över de vita, blå och rosa molnen, allt högre och högre tills den kan se rakt in i solen … och då släpper örnen vår lilla fågel och säger: Iväg med dig. Flyg! …

Herre, må jag aldrig mer flyga strax över marken. Må jag alltid vara upplyst av den gudomliga solens strålar — Kristus — i eukaristin! Må min färd inte avbrytas förrän jag vilar i ditt hjärta.

Den där vännen till oss brukade avsluta sin bön så här: Jag älskar min Guds vilja och det är därför jag överlämnar mig helt i hans händer och ber att han alltid skall leda mig, som han vill, vart han vill.

Be Fadern, Sonen och den helige Ande, och din Moder, att du skall lära känna dig själv och gråta över all den smuts som gått igenom dig och som — ack! — har lämnat sådana avlagringar efter sig … Och säg samtidigt, utan att vilja sluta tänka på allt detta, så här: Jesus, ge mig en Kärlek som kan vara en renande eld, i vilken mitt stackars kött, mitt stackars hjärta, min stackars själ och min stackars kropp förbränns och renas från allt världsligt elände … Och när jag har tömts på mig själv, så fyll mig med dig. Må jag aldrig bli fäst vid någonting här nere. Må Kärleken alltid stödja mig.

Önska ingenting för egen räkning, vare sig av godo eller av ondo: önska dig bara det som Gud vill.

Oavsett vad det är, i den mån det kommer ur Guds hand, oavsett hur ont det kan verka vara i människors ögon, kommer du att med Guds hjälp tycka att det är bra, mycket bra! Och du kommer att med ständigt större övertygelse säga: Et in tribulatione mea dilatasti me … et calix tuus inebrians, quam preclarus est! — jag har fröjdats i nöden … vad underbar din kalk är, som berusar hela mitt väsen!

Det är nödvändigt att erbjuda Herren Abels offer. Ett offer av ungt och mört kött, det bästa i hjorden: av sunt och heligt kött; av hjärtan som bara har en kärlek: Dig, min Gud; av förstånd som har formats av djupgående studier, som vill underordna sig din Vishet; av barns själar, som inte tänker på annat än att behaga dig.

Herre, ta redan nu emot detta väldoftande offer.

Man bör kunna ge sig själv, brinna inför Gud som en lampa som man sätter på hållaren, så att den upplyser de människor som vandrar i mörker; liksom de lampor som brinner vid altaret och som förbrukas helt och hållet medan de avger sitt ljus.

Herren — kärlekens Mästare — är en svartsjuk älskare som kräver allt av oss, all vår kärlek. Han förväntar sig att vi erbjuder honom det vi har och följer den väg som han har utstakat åt var och en av oss.

Min Gud, jag ser att jag inte kommer att godta dig som min Frälsare, om jag inte samtidigt erkänner dig som föredöme.

Eftersom du ville vara fattig, låt mig älska den heliga fattigdomen. Min föresats är att med din hjälp leva och dö fattig, även om många miljoner skulle stå till mitt förfogande.

Du blev mycket allvarlig när jag anförtrodde dig: allt tycks mig för ringa att erbjuda Herren.

Om man ändå kunde säga att det utmärkande kännetecknet för ditt liv är att du "älskar Guds vilja".

Vilket arbete som helst, även det mest fördolda, även det mest obetydliga, bär inom sig Guds livs styrka, om det uppoffras till Herren.

Känn det ansvar som ditt uppdrag medför: hela himmelen ser på dig!

Gud väntar på dig! — Därför bör du, just på den plats där du nu befinner dig, åta dig att efterlikna honom, att förenas med honom med glädje, kärlek, entusiasm, även om det dyker upp tillfällen — eller en bestående situation — då du känner att du måste kämpa motvilligt.

Gud väntar på dig … och han behöver din trohet.

Du skrev: "Jag hör dig ropa, min Kung, med hög röst som ännu genljuder: Ignem veni mittere in terram, et quid volo nisi ut accendatur? — jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!"

Och sedan tillade du: "Herre jag svarar dig — med hela mitt väsen — med mina sinnen och förmågor: Ecce ego, quia vocasti me! — här är jag, du kallade ju på mig!"

Må detta ditt svar vara en verklighet i vardagen.

Du skall ha den måttfullhet, den själsstyrka och den ansvarskänsla som många förvärvar under årens lopp, på ålderns höst. Du kommer att uppnå allt detta som ung, om du inte förlorar Guds barns övernaturliga sinnelag: han kommer nämligen att ge dig, mer än de äldre, de egenskaper som du behöver för ditt arbete som apostel.

Du njuter av en inre glädje och frid som du inte skulle byta ut mot någonting annat. Gud är här: det finns ingenting bättre än att berätta dina bekymmer för honom, för att de skall upphöra att vara bekymmer.

Kan det verkligen vara möjligt att Kristus har verkat på vår jord så många år — tjugo århundraden — och att världen befinner sig i detta tillstånd, frågade du mig. Kan det verkligen vara möjligt att det finns människor som i denna stund inte känner Herren, fortsatte du.

Jag svarade dig säkert: det är vårt fel! Vi som har kallats att vara medåterlösare och ibland, kanske ofta, inte handlar enligt Guds vilja.

Jesu ödmjukhet: däremot, vilken skam för mig — jag, som är en näve gödsel — som så många gånger har förklätt mitt högmod under en mantel av värdighet, av rättvisa! …

Och hur många tillfällen att följa Mästaren har jag därigenom inte förlorat, eller underlåtit att ta vara på, för att jag inte kunnat göra dem övernaturliga.

Ljuva Moder … för oss till den dårskap som gör att även andra blir dårar för vår Kristus.

Maria, ljuva Fru: må kärleken i oss inte vara en mareld, som även lik stadda i förruttnelse ibland åstadkommer. Må den vara en äkta, förtärande eld, som sätter allt den vidrör i brand.

Detta kapitel på ett annat språk