Det finns kvinnor som redan har många barn och inte vågar berätta för släkt och vänner att de väntar ett till. De är rädda för kritik från dem som, nu när det finns p-piller, anser att en barnrik familj är gammalmodig. Och det är verkligen så att det kan vara svårt att försörja en stor familj nuförtiden. Vad säger Ni om detta?

Jag välsignar de föräldrar som med glädje tar emot det uppdrag som Gud anförtror dem och får många barn. Och jag uppmanar alla äkta par att inte täppa till livets källor och inbjuder dem till att ha ett övernaturligt perspektiv och mod att fostra en stor familj, om Gud ger dem en sådan.

När jag lovordar de barnrika familjerna syftar jag inte på dem som endast är resultatet av fysiska relationer. Jag syftar på familjer som föds ur utövandet av de kristna dygderna, som har en hög aktning för den mänskliga värdigheten och som vet att det inte räcker med att föda barn om man vill göra dem till Guds barn, utan att man också åtar sig en utdragen uppfostran. Det som kommer först är att ge liv, men det är inte allt.

Det kan finnas fall där livets gång visar att det är Guds vilja att en familj skall vara liten. Men de teorier som gör barnbegränsning till ett ideal eller till en allmän plikt är brottsliga, okristliga och omänskliga.

Att försöka stödja sig på en förment efterkonciliär anda för att angripa de barnrika familjerna skulle innebära att förfalska och förvanska den kristna läran. Andra vatikankonciliet förkunnade: Bland de äkta makar som så fyller sin av Gud anförtrodda uppgift måste man särskilt nämna dem som efter ömsesidig överenskommelse och moget övervägande villigt åtar sig att väl uppfostra ett större antal barn. (Pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, nr 50). Paulus VI kommenterade på följande sätt detta ämne i ett tal den 12 februari 1966: Vi önskar att det nyligen avslutade Andra vatikankonciliet hos de kristna äkta makarna sprider den anda av storsinthet som gör det möjligt för Guds nya folk att växa i antal … De bör alltid hålla i minnet att utbredningen av Guds rike och möjligheten för Kyrkan att genomtränga mänskligheten för att förmedla den eviga och jordiska frälsningen också är beroende av deras frikostighet.

Antalet barn är inte i sig själv avgörande. Att ha många eller få barn gör inte av sig själv en familj mer eller mindre kristen. Det avgörande är att man lever det äktenskapliga livet på rätt sätt. En äkta ömsesidig kärlek överskrider makarnas gemenskap och omfattar också denna gemenskaps naturliga frukt, barnen. Själviskhet däremot hotar att förr eller senare reducera kärleken till en simpel tillfredsställelse av drifter och förstör de band som förenar föräldrar och barn. Det barn som misstänker att det kommit till världen mot föräldrarnas vilja, som upplever att det inte fötts som en frukt av föräldrarnas rena kärlek, utan på grund av oförsiktighet eller räknefel, kan knappast känna sig som ett gott barn — ett äkta barn.

Jag sade att antalet barn i och för sig inte är avgörande. Men utan tvivel är det så att angreppen på de barnrika familjerna beror på bristande tro. De är en produkt av en social miljö som är oförmögen att förstå sig på generositet; en miljö som försöker dölja sin egoism och vissa onämnbara handlingar bakom skenbart altruistiska motiv. Paradoxalt nog är det de länder som uppnått högst levnadsstandard som propagerar för barnbegränsning och som försöker påtvinga andra länder detta. Kanske skulle man ta deras argument för barnbegränsning mer på allvar om samma argument ledde dem till att ge bort en del av sitt överflöd till de behövande. Men så länge detta inte sker är det svårt att se att de verkliga motiven bakom argumenten skulle vila på något annat än hedonism, maktpolitik och en demografisk neo-kolonialism.

Jag är inte omedveten om de stora problem som mänskligheten brottas med eller de konkreta svårigheter som den enskilda familjen kan ställas inför. Jag tänker ofta på detta och mitt faderliga hjärta, som jag måste ha som kristen och som präst, känner djupt. Men det är ändå inte legitimt att försöka lösa problemen med sådana medel.