8

En klerk (i det konkreta fallet en präst), som genom prästvigningens sakrament är inlemmad i Ordo presbyterorum (prästståndet), är i kraft av gudomlig lag utnämnd att vara biskopskollegiets medarbetare. Stiftsprästens specifika tjänst regleras, i enlighet med kyrkorättslig praxis, dels genom inkardinering, som knyter en präst till tjänst i en lokalkyrka under dess biskops myndighet, och dels genom ett kanoniskt mandat som tilldelar prästen ett specifikt uppdrag i enhet med prästkollegiet, vilkens överhuvud biskopen är. Därför är det tydligt att prästen, i allt som rör hans pastorala uppdrag, lyder under sin biskop i kraft av ett sakramentalt och ett juridiskt band: Det handlar om de läromässiga och disciplinära instruktionerna han får gällande sin tjänsteutövning, den skäliga ekonomiska ersättningen han har rätt till, alla pastorala anvisningar biskopen kan ge för själavården, gudstjänstlivet och för applicerandet av allmän rätt på de skyldigheter och rättigheter som kommer av det prästerliga ståndet.

Alla dessa nödvändiga beroendeförhållanden är ett juridiskt uttryck för den lydnad, enhet och pastoral gemenskap som prästen med takt och finess bör iaktta gentemot sin ordinarie. Men i sekularprästens liv finns också en legitim sfär av personlig självständighet, frihet och ansvar, inom vilken han åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som vem som helst annars i Kyrkan. Hans juridiska status skiljer sig klart från omyndiga (jfr kanon 89 i den kanoniska lagen) och ordensfolk, som i enlighet med sin ställning som ordensfolk avstår från att utöva sina personliga rättigheter helt eller delvis.

Inom ramen för moralen och de plikter som följer det prästerliga ståndet kan en sekularpräst själv, eller tillsammans med andra i en förening, fritt bestämma och förfoga över alla andliga, kulturella och ekonomiska aspekter av sitt privatliv. Det står honom fritt att tillgodose sin kulturella utveckling utifrån intresse och förmåga och han har rätt att fritt odla sociala kontakter och att ordna sitt liv efter eget huvud, förutsatt att han uppfyller de prästerliga plikterna. Han förfogar dessutom fritt över sina privata ägodelar i enlighet med sitt samvete. Och framförallt: han är fri i det andliga och asketiska livet och kan följa den Helige Andes impulser när det gäller att bland alla de fromhetsövningar som Kyrkan förespråkar och tillåter välja dem som bäst passar hans omständigheter.

Både Andra vatikankonciliet och nu senast påven Paulus VI i encyklikan Sacerdotalis Coelibatus har lovordat och förespråkat föreningar som vill främja helighet hos präster i utövandet av sin prästerliga tjänst. Föreningen kan verka på stiftsnivå såväl som nationell och internationell nivå och dess statuter skall vara godkända av behörig kyrklig myndighet. Som jag redan har sagt kan och får dessa föreningar inte på något sätt försvaga det band av samhörighet och beroende som binder samman varje präst med sin biskop, inte försvaga den broderliga enhet som förenar medlemmarna i prästkollegiet och inte heller negativt påverka prästens arbete i sin lokala kyrka.

Denna punkt på ett annat språk