7

Präster är inkardinerade i ett stift och lyder under en ordinarie. Vad kan motivera att de tillhör en organisation som är skild från stiftet och därtill är världsvid?

Det finns ett tydligt motiv: det legitima utövandet av den fria organisationsrätten, grundad i naturrätten och erkänd av Kyrkan för såväl prästerskapet som övriga troende. Det finns en månghundraårig tradition av lovvärda sällskap som har stöttat sekularprästerna i deras andliga liv. Den har upprepade gånger bekräftats i de senaste påvarnas undervisning (Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI) och nyligen också i Andra vatikankonciliets högtidliga läroämbete (jfr dekretet Presbyterium Ordinis nr.8).

Det är i detta sammanhang intressant att komma ihåg att den konciliekommission som hade att behandla dylika ärenden avvisade en konciliefaders förslag om att inga andra prästerliga föreningar än de som leds av stiftsbiskoparna skulle tillåtas. Detta avvisande godkändes senare av generalkongregationen. Avvisningen, som motiverades med hänvisning till den i naturrätten grundade fria organisationsrätten, löd:” Det som konciliet har förklarat är passande för lekmän (eftersom det är grundat i naturrätten och är i enlighet med den mänskliga naturens värdighet) kan inte förvägras präster. (Utkast till dekretet Presbyterorum Ordinis, Typis Polygottis Vaticanis 1965, s. 68.)

I kraft av denna grundläggande rättighet, står det präster fritt att grunda eller bli medlem i sällskap så länge verksamheten har goda syften som är förenliga med det prästerliga ståndets värdighet och krav. För att rätt kunna förstå legitimiteten i och omfattningen av sekularprästens organisationsrätt och för att undvika missförstånd, invändningar och fara för anarki, bör man ha i åtanke den nödvändiga distinktionen mellan en prästs tjänsteutövning och hans privatliv, en distinktion som bör respekteras.

Denna punkt på ett annat språk