Josemaría Escrivá Obras
 
 
 
 
 
 
  Samtal med Josemaría Escrivá > Spontanitet och pluralism hos Guds folk > Punkt 4
4

Det finns en oro i delar av prästerskapet över att det finns präster som, åberopande konciliet (konstitutionen Lumen Gentium, nr. 31, dekretet Presbyterorum Ordinis, nr. 8), vill verka i samhället som tjänstemän och arbetare i det civila livet – t.ex. så kallade arbetarpräster. Vi skulle vilja veta Er åsikt om detta.



Först och främst vill jag säga att jag respekterar åsikter som är motsatsen till mina, även om jag av många skäl anser dem vara felaktiga. Jag erkänner också den stora apostoliska ivern hos dem som företräder dessa åsikter. De kan räkna med mina böner och min tillgivenhet.

En prästs ämbetsutövning kan ibland hindras av försagdhet eller komplex som vanligtvis är tecken på mänsklig omognad, eller av klerikala fasoner som tyder på bristfälligt övernaturlig mognad. Men när prästämbetet utövas på rätt sätt, utan dessa hinder, så tror jag att det är fullt tillräckligt för att säkerställa en legitim, enkel och äkta närvaro av prästen bland de andra medlemmarna av den mänskliga gemenskapen, bland vilka han verkar. Vanligtvis behövs inget mer för att stå i levande förbindelse med arbetslivet, för att förstå dess problem och delta i dess upp- och nedgångar. Att använda amatörmässigt utförda lekmannauppgifter som medel att få samhällets erkännande är dömt att misslyckas, eftersom äkthet saknas. De lekmän man vill närma sig kan känna sig förolämpade av ett sådant förfarande och det med rätta.

Prästens arbete är dessutom ytterst krävande och lämnar inget utrymme för dubbelarbete. Detta gäller inte minst i dessa tider av prästbrist. Människorna har ett så stort behov av oss, även om de inte alltid inser det, att vi på intet sätt räcker till. Det saknas hjälpande händer, tid och kraft. Därför säger jag ofta till mina söner som är präster, att den dagen de får tid över kan de vara helt säkra på att de inte utfört sin prästtjänst väl.

Och märk väl: när det kommer till prästerna i Opus Dei, rör det sig om män som före prästvigningen i flera år ha varit yrkesverksamma i det civila livet. De är ingenjörer, läkare, arbetare och så vidare som har blivit präster. Ändå har, så vitt jag vet, ingen av dem tyckt det vara nödvändigt att, för att vinna gehör och respekt i det civila samhället, närma sig sina gamla kollegor och vänner med en räknesticka, ett stetoskop eller en tryckborr i handen. Det stämmer att de ibland utövar sitt yrke på ett sätt som är förenligt med de åtaganden som det klerikala ståndet medför. Men de gör det inte för att kunna ”vara närvarande ” i det civila samhället utan på grund av medmänsklighet, tvingande behov eller för att få en apostolisk verksamhet på fötter. Även den helige Paulus gick då och då tillbaka till sitt gamla yrke som tältmakare. Men inte för att Ananias i Damaskus befallde honom att tillverka tält för att bättre kunna förkunna Kristi evangelium bland hedningarna.

Sammanfattningsvis — och låt mig göra klart att jag inte dömer ut legitimiteten i eller den uppriktiga avsikten med något apostoliskt initiativ — så anser jag att en akademiker eller en arbetare som blir präst är mer äkta och mer i överensstämmelse med Andra vatikankonciliets lära än arbetarprästen. Om man bortser från vissa områden där specialiserat pastoralt arbete behövs, så tillhör den ”klassiska” bilden av arbetarprästen redan det förgångna. Och i detta förflutna har lekmannaapostolatets fantastiska potential länge legat gömt.

[Skriv ut]
 
[Sänd]
 
[Palm]
 
[Spara]
 
Översätt punkten till:
Föregående Se kapitel Nästa