Josemaría Escrivá Obras
29

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?



Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.

Föregående Se kapitel Nästa