Josemaría Escrivá Obras
20

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?



Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.

Föregående Se kapitel Nästa