16

Det är allmänt känt att Ni är särskilt engagerad i prästernas andliga och mänskliga välfärd, detta gäller särskilt stiftprästerna. Så länge Ni hade möjlighet ägnade Ni mycket tid åt att predika reträtter för präster och åt att ge dem andlig vägledning. Ni kom till en punkt då Ni började undersöka möjligheten för en präst, som kände kallelsen, att tillhöra Opus Dei och samtidigt förbli stiftspräst underordnad sin ordinarie. Vilka omständigheter i Kyrkans liv, bortsett från andra skäl, motiverade Er till detta? Kan Ni förklara för oss på vilket sätt denna verksamhet kan hjälpa till att lösa en del problem som stiftsprästerna står inför och en del problem som finns i Kyrkans liv?

De kyrkliga omständigheter som gav upphov till min omsorg och till det idag etablerade arbetet inom Verket var inte några mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Snarare handlar det om grundläggande andliga och mänskliga behov som är intimt förknippade med stiftsprästens liv och arbete. Jag tänker främst på stiftsprästens behov av att få konkret hjälp i sin strävan efter personlig helgelse i utövandet av sin prästerliga tjänst, i en anda som inte på något sätt förändrar hans status som stiftspräst. På så sätt blir det möjligt för prästen att motsvara den nåd han har fått i och med sin gudomliga kallelse med ett ungt sinne och en allt större generositet. Det blir möjligt för honom att klokt och snabbt förekomma de andliga och mänskliga kriser som lätt kan uppkomma av många olika anledningar. Det kan handla om ensamhet, svårigheter med omgivningen, likgiltighet, arbetets skenbara meningslöshet, slentrian, trötthet, slarv med att bevara och fördjupa den intellektuella bildningen och också brist på övernaturligt sinne i relationerna med sin ordinarie och andra prästkollegor. Det sistnämnda är grundorsaken till kriser som har att göra med lydnad och enhet.

Stiftspräster som gör bruk av den legitima föreningsrätten och blir medlemmar av Det heliga Korsets prästsällskap gör så enbart för att de önskar få denna personliga, andliga hjälp. De handlar i full enlighet med sitt stånds plikter. Om det inte var fallet skulle hjälpen inte vara en hjälp utan en komplikation, ett hinder och en oordning.

Ett väsentligt drag i Opus Deis anda är nämligen att den inte tar någon ur sitt sammanhang — unusquisque, in qua vocatione vocatus est, in ea permaneat (1 Kor 7:20). Varje person leds att utifrån sina specifika omständigheter uppfylla de uppgifter och plikter som privatlivet och uppdraget i Kyrkan och samhället för med sig, med största möjliga fulländning. När en präst ansluter sig till Verket förändrar eller överger han inte någon del av sin stiftsprästkallelse. Han förblir underordnad sin egen ordinarie och hängiven tjänsten i det stift där han är inkardinerad. Hans sekulära spiritualitet ändras inte och inte heller hans lojalitet med andra stiftspräster. Tvärtom åtar han sig att leva sin kallelse fullt ut, eftersom han vet att han måste söka fullkomlighet just genom att uppfylla sina plikter som stiftspräst.

I vår förening har denna princip en rad praktiska tillämpningar av juridisk och asketisk art som det skulle ta för lång tid att beskriva. Låt mig bara säga som ett exempel att stiftsprästen som ansluter sig till Opus Dei, till skillnad från andra föreningar där det krävs att man avlägger ett lydnadslöfte till sin interna överordnade, inte underkastar sig en ny jurisdiktion utan snarare en frivillig relation i syfte att få andlig hjälp. De anslutna stiftsprästerna har inga överordnade inom Opus Dei och därför finns det inte heller någon risk för dubbla lydnadsförhållanden.

Vad dessa präster finner i Opus Dei är framförallt den varaktiga och kontinuerliga asketiska hjälp som de önskar ta emot i enlighet med en sekulärprästs spiritualitet, oberoende av de förändringar av omständigheter och personal som kan äga rum i en viss lokalkyrkas styre. Som komplement till den kollektiva andliga ledning som biskopen ger genom predikningar, pastorala brev, samtal och disciplinära instruktioner får de personlig andlig vägledning som fortgår var de än befinner sig. Stiftsprästen respekterar alltid med stor pliktkänsla den rådgivning som den egna biskopen ger. Denna personliga andliga vägledning, som så starkt rekommenderas av Andra vatikankonciliet och av det ordinarie läroämbetet, främjar prästens fromhetsliv, hans pastorala kärlek, hans kontinuerliga vidareutbildning i trosläran, hans iver för stiftets apostoliska verksamheter och hans omsorg om prästkallelser och seminariet etc.

Frukterna av detta arbete tillfaller de lokalkyrkor där prästerna tjänar och det gläder min stiftsprästliga själ. Dessutom har jag upprepade gånger tröstats av att se med vilken tillgivenhet som påven och biskopar välsignar, önskar och uppmuntrar detta arbete.

Skrifthänvisningar
Denna punkt på ett annat språk