Ni har just hört den högtidliga läsningen av de två texter ur den Heliga Skrift som hör till Mässan den 21:e söndagen efter Pingst. Efter att ha lyssnat till Guds ord har ni ramen inom vilken jag vill lägga fram det jag har att säga. Det är en prästs ord, förmedlade till en stor familj av Guds barn, i hans heliga Kyrka. Det är ord som vill vara övernaturliga, som vill förkunna Guds storhet och hans barmhärtighetsgärningar mot människorna, ord som vill förbereda er för den överväldigande Eukaristin, som vi idag skall fira på universitets campus.

Tänk ett ögonblick på vad jag just har sagt. Vi firar den heliga Eukaristin, det sakramentala offret av Herrens kropp och blod, detta trons mysterium som sammanbinder kristendomens alla mysterier. Vi firar således den mest heliga och betydelsefulla handling som vi människor, tack vare Guds nåd, kan utföra i detta liv. När vi tar del av Herrens kropp och blod frigör vi oss på sätt och vis från rummets och tidens band och förenar oss med Gud i himlen, där Kristus själv skall torka tårarna ur våra ögon, där varken död, sorg eller klagan skall finnas mer, eftersom den gamla världen skall vara borta (Jfr Upp 21:4).

Denna trösterika och djupa sanning, som av teologerna kallas för Eukaristins eskatologiska betydelse, kan emellertid missförstås. Den har också blivit missförstådd varje gång man försökt framställa det kristna livet som något enbart andligt – spiritualistiskt, menar jag – som ett liv endast avsett för de rena, ett släkte av ovanliga människor som inte befattar sig med denna världens föraktliga ting, eller som på sin höjd tolererar dem eftersom de av nödvändighet är länkade till anden så länge vi lever på jorden

När man ser saker och ting på detta sätt blir kyrkobyggnaden den främsta ramen för det kristna livet. Att vara kristen består då i att besöka kyrkan, att delta i gudstjänster, fastna i en sluten kyrklig miljö, i en avskild värld, som utger sig för att vara himlens försal, medan den vanliga världen går sin egen väg. Den kristna läran och nådens liv skulle följaktligen bara liksom snudda vid mänsklighetens historias jäktiga förlopp utan att någonsin riktigt möta den.

Denna oktobermorgon, när vi nu förbereder oss att fira åminnelsen av Herrens påsk, förkastar vi rätt och slätt denna förvrängda syn på kristendomen. Reflektera en stund över ramen för denna vår Eukaristi, för vår tacksägelse. Vi befinner oss i ett alldeles speciellt tempel: man skulle kunna säga att universitetets campus är skeppet och att universitetets bibliotek är altartavlan; där borta finns maskiner som skall resa nya byggnader och över oss välver sig Navarras himmel …

Bekräftar inte denna bild för er, på ett uttrycksfullt och oförglömligt sätt, att det vanliga livet är den verkliga platsen för ert kristna liv? Mina barn, där era bröder, medmänniskorna finns; där era förhoppningar, ert arbete och era kära finns — där skall ni möta Kristus varje dag. Det är mitt bland jordens mest materiella ting som vi skall helga oss, genom att tjäna Gud och alla människor.