Josemaría Escrivá Obras
111

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.

Föregående Se kapitel Nästa