Josemaría Escrivá Obras
73



Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.


74

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.


75

Många studenter känner sig solidariska med alla de människor i dagens värld som lider materiell och andlig nöd eller som lever i fattigdom, och de vill visa sin solidaritet genom att aktivt hjälpa dem. Vilka sociala ideal skulle Ni vilja ge vår tids studenter?



Idealet skall framförallt vara ett väl utfört arbete och att under studietiden skaffa sig en adekvat akademisk utbildning. Om grunden är lagd, finner man sedan tusentals platser på jorden där det behövs hjälp och där man väntar på människor som är beredda att arbeta hårt och offervilligt. Det är inte universitetets uppgift att utbilda människor som egoistiskt förbrukar de förmåner de fått tillgång till genom studier. Istället borde det förbereda studenter för att generöst ställa sig i sin nästas tjänst, på att leva det kristna broderskapet.

Alltför ofta inskränker sig denna solidaritet till muntliga eller skriftliga yttringar, om det inte till och med urartar i ofruktbara och skadliga upplopp. Jag mäter solidaritet i de goda verk som görs och jag känner tusentals fall där studenter från Spanien eller andra länder har avstått från att bygga sig sin egen lilla privata värld för att i en ungdomlig och glad anda ge sig själva till andra. De gör det genom sitt yrkesarbete, som de försöker utföra med mänsklig fullkomlighet i skolor, i biståndsarbete, på sociala inrättningar m.m.


76

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?



För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.


77

Skulle studenter och professorer kunna använda sig av sin frihet för att politisera universitetet om den politiska situationen i ett land skulle bli så tillspetsad att deras samvete säger dem att de måste handla så, eftersom det saknas andra tillåtna medel för att bevara landet från att ta skada?



Om ett land helt och hållet skulle sakna politisk frihet, kunde följden bli att universiteten urartar och upphör att vara en plats för alla och i stället blir till ett slagfält där olika åsiktsriktningar kämpar mot varandra.

Hursomhelst anser jag att det vore bättre att använda studietiden till att skaffa sig en gedigen utbildning och till att forma sitt sociala samvete. På så sätt lär sig de som senare skall styra samhället — studenterna av idag — att inte känna motvilja inför den personliga friheten, vilket verkligen är ett patologiskt förhållningssätt. Om universitetet görs till ett debatt- och beslutsforum för konkreta politiska problem får detta lätt till följd att den akademiska friden går förlorad och studenterna utvecklar ett partiskt tankesätt. Universitetet och landet får sedan svårt att bli av med totalitarismens kroniska sjukdom, av vilket slag det än må vara.

När jag säger att universitetet inte är platsen för politik vill jag klargöra att jag inte utesluter, utan tvärtom önskar, att det skall finnas normala politiska uttrycksmöjligheter för alla medborgare. Även om mina åsikter i denna fråga är mycket konkreta vill jag inte utveckla saken mer eftersom mitt uppdrag är av prästerlig natur, inte politisk. Det jag här sagt till er är något som jag kan tala om, eftersom jag anser mig stå universitetsvärlden nära och eftersom allt som har att göra med universitetet väcker mitt livliga intresse. Jag bedriver inte politik, jag varken vill eller kan göra det, men min juridiska och teologiska bakgrund, och likaså min kristna tro, gör att jag alltid står upp för alla människors legitima rätt till frihet.

Ingen kan tvinga på andra trossatser i världsliga frågor, eftersom det inte existerar några sådana. Inför konkreta problem, vilka de än må vara, gäller det att studera dem väl och sedan handla i enlighet med sitt samvete, med personlig frihet och på eget ansvar.


78

Vilken anser Ni är studentföreningarnas och studentfackförbundens uppgift? Hur skall deras relationer till de akademiska myndigheterna se ut?



Ni ber här om min åsikt i en mycket omfattande fråga. Jag skall därför inte gå in på detaljer, utan bara ge er några allmänna synpunkter. Jag anser att studentorganisationerna skall befatta sig med frågor som specifikt hör till universitetet. Det måste finnas studentrepresentanter som utses av sina kamrater i fria val att företräda dem inför de akademiska myndigheterna, och som inser att alla parter bör arbeta i samförstånd mot ett gemensamt mål. Detta är ytterligare ett tillfälle att utföra en tjänst för andra.

Det måste finnas statuter som reglerar samarbetet så att detta kan bli så effektivt, rättvist och meningsfullt som möjligt. Frågorna som skall behandlas måste noga studeras och utarbetas. När man tänkt igenom och formulerat de föreslagna lösningarna i konstruktiv anda, och inte i avsikt att skapa motsättningar, då vinner dessa förslag en så stark övertygande inre kraft att de går igenom av sig själva.

Allt detta förutsätter att studentrepresentanterna har fått en god fostran, dvs. att de lärt sig att älska först andras frihet och sedan sin egen, med det ansvar som denna medför. De får inte ta uppgifterna som ett tillfälle att få glänsa och de får inte göra anspråk på befogenheter som inte tillkommer dem. De skall arbeta för universitetets och studiekamraternas bästa. Väljarna bör följaktligen utse representanterna med hänsyn till dessa egenskaper och inte utifrån kriterier som inte främjar deras Alma Maters intressen. Bara så kan universitetet bli en fridens boning, till en stilla oas präglad av ett sansat och hederligt engagemang, till en plats som främjar allas studier och utbildning.


79

Vem anser Ni skall ha rätt att grunda skolor och under vilka förutsättningar? Vilka befogenheter måste staten förbehålla sig när det gäller högskolorna? Anser Ni autonomi vara en grundläggande princip när det gäller att organisera universiteten? Kan Ni nämna de viktigaste grundsatserna för högskolornas autonomi?



Rätten att grunda skolor är bara en sida av frihet i allmänhet. Jag anser att den personliga friheten är en absolut nödvändighet för alla människor och måste finnas med i allt som befinner sig inom moralens lagar. Alltså skall alla människor ha rätt att grunda skolor på alla undervisningsnivåer. Detta betyder att varje privatperson och varje förening som är i stånd till det, bör ha rätt att grunda läroanstalter på lika villkor och utan onödiga hinder.

Statens funktion beror på det samhälle den verkar i. Den är olika i Tyskland eller England, i Japan eller USA, för att bara nämna några länder som har mycket olika skolsystem. Staten tillkommer utan tvivel vissa befogenheter för att främja, reglera och övervaka skolväsendet. Detta kräver lika möjligheter för det privata initiativet och för staten: att övervaka betyder inte att lägga hinder i vägen, inte heller att förbjuda eller inskränka verksamheten.

Därför anser jag autonomi vara nödvändig för undervisningsväsendet. Autonomi är ett annat ord för skolväsendets frihet. Universitetet som institution måste åtnjuta den självständighet som tillkommer ett organ som ingår i en levande organism, dvs. frihet att utöva sin specifika verksamhet till förmån för det allmänna bästa.

Tecken på att denna autonomi existerar är t.ex. frihet att välja lärare och administrativ personal, frihet att utarbeta studieplaner, möjlighet att skapa tillgångar och att förvalta dem. Med ett ord, alla de nödvändiga förutsättningarna för att universitetet skall kunna föra ett eget liv. Om universitetet lever sitt eget liv, kommer det att vara i stånd att ge det vidare till hela samhällets bästa.


80

Från studenterna hörs en allt starkare kritik mot att professurer tillsätts på livstid. Anser Ni denna kritik vara berättigad?



Ja, det gör jag. Även om jag erkänner att den spanska professorskåren håller en hög vetenskaplig och mänsklig standard, föredrar jag systemet med förnybara kontrakt. Jag tror inte att ett sådant system skulle innebära ekonomiska nackdelar för professorerna, men att det skulle stimulera dem att inte ge upp sin forskning och istället göra framsteg inom sina specialområden. Dessutom undviker man att människor ser utnämningar som förläningar istället för tillfällen att tjäna sina medmänniskor.

Med detta menar jag inte att systemet med livslånga professurer inte kan ge goda resultat i vissa länder, inte heller att det inom systemet kan finnas väldigt kompetenta professorer som använder sina utnämningar för att verkligen tjäna universitetet. Men jag anser att systemet med förnybara kontrakt ökar denna andel tills man uppnår idealet att den omfattar nästan alla.


81

Tycker Ni att begrepp som ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, ”kyrkliga universitet” etc. efter Andra vatikankonciliet är överspelade? Anser Ni att sådana benämningar komprometterar Kyrkan på ett otillbörligt sätt och att man med dem kommer att tänka på privilegier?



Nej, det tycker jag inte, om man med benämningen ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, etc. betecknar resultatet av att Kyrkans och de religiösa ordnarnas och kongregationerna utnyttjar sin rätt att upprätta läroanstalter. Att grunda en skola eller ett universitet är inte ett privilegium utan en börda om man försöker göra det till en skola för alla, inte bara för de penningstarka.

Det var inte konciliets avsikt att förklara de konfessionella läroanstalterna för föråldrade. Det ville bara peka på att det finns ett annat sätt för de kristna att vara närvarande i utbildningsväsendet, ett sätt som till och med är mer nödvändigt och har större universell räckvidd, och som har tillämpats av Opus Deis medlemmar sedan många år tillbaka. Det handlar om fria initiativ av katolska medborgare som är lärare till yrket och som jobbar både i statliga skolor och i friskolor. Detta är ytterligare ett bevis på att Kyrkan numera har helt klart för sig hur fruktbart lekmannaapostolatet kan vara.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte är så förtjust i benämningar som ”katolska skolor” eller ”kyrkliga skolor”, trots att jag hyser full respekt för dem som tycker motsatsen. Personligen föredrar jag att bedöma saker och ting efter deras frukter, inte efter vilket namn de bär. En skola är sant kristen när den ständigt strävar efter att förbättra sina resultat och ger en helgjuten utbildning där de kristna idealen ingår, och på samma gång respekterar den personliga friheten och främjar den sociala rättvisan. Om man uppnår dessa mål, spelar namnet ingen roll. Själv föredrar jag som sagt att undvika dessa adjektiv.


82

Vi skulle vilja att Ni, i egenskap av Navarras universitets storkansler, skulle säga något om de principer som inspirerade universitetets grundande, och förklara vilken betydelse det har i det spanska universitetsväsendet.



Navarras universitet grundades år 1952 efter många år av bön — jag är lycklig att kunna säga det. Visionen var att ge liv åt ett universitet, som skulle uttrycka de kulturella och apostoliska idealen hos en grupp professorer med en stark känsla för undervisning. Syftet då — liksom idag — var att sida vid sida med andra universitet bidra till att lösa allvarliga problem inom utbildningsväsendet i Spanien och många andra länder, vilka alla behöver välutbildade personer för att kunna bygga ett mer rättvist samhälle.

De som satte igång detta arbete var inga främlingar för det spanska universitetsväsendet. De var professorer som hade utbildats och sedan själva undervisat i Madrid, Barcelona, Sevilla, Santiago di Compostela, Granada och vid många andra spanska universitet. Detta nära samarbete — som jag vågar säga är starkare än till och med samarbetet som andra universitet har med grannuniversitet — har fortsatt och visar sig i talrika utbyten av professorer, nationella kongresser där man arbetar i samförstånd osv. En liknande kontakt har man med de bästa universiteten i andra länder. Detta bekräftas av den nyligen skedda utnämningen av professorer från Sorbonne, Harvard, Coimbra, München och Leuven till hedersdoktorer vid Navarras universitet.

Navarras universitet har kunnat stimulera många människor — som anser att högskolestudier som är öppna för alla som kan kvalificera sig, oavsett ekonomisk situation, utgör en grundval för ett lands framåtskridande — att bidra finansiellt. Tack vare Navarras universitets vänförenings generösa hjälp, har ett stort antal stipendier kunnat delas ut. Antalet stipendier kommer att växa, liksom antalet afroasiatiska och latinamerikanska studenter.


83

Det har sagts att Navarras universitet är till för dem som har det bra ställt och att det trots detta faktum får ta emot rikliga bidrag från den spanska staten. Vi vet att det första påståendet inte är sant eftersom vi själva är studenter och känner våra kamrater, men hur är det med påståendet att man får bidrag från staten?



Alla fakta i detta ärende finns tillgängliga för alla, eftersom de har publicerats i pressen. De visar att avgifterna är ungefär desamma som på andra universitet, men att antalet studenter som får stipendium för att studera vid Navarras universitet är större än vid något annat spanskt universitet. Och jag kan försäkra er att det kommer att fortsätta att stiga. Vårt mål är att få en högre eller åtminstone lika stor andel stipendiater som det utländska universitet som är främst inom detta område.

Det är lätt att förstå att Navarras universitet väcker förvåning och uppmärksamhet eftersom det fungerar så bra, och att detta gör att människor tror att det förfogar över ofantliga ekonomiska resurser. Men när de resonerar så, glömmer de att ekonomiska resurser i sig inte räcker för att få en verksamhet att blomstra. Denna högskolas enorma vitalitet beror framför allt på den hängivelse, den entusiasm och det engagemang med vilken alla — lärare, studenter, anställda och dessa underbara kvinnor från Navarra som vårdar lokalerna — gör sitt arbete. Utan detta skulle universitetet inte kunna bestå.

Universitetet finansieras genom subventioner, och då i första hand från ”Diputación Foral” (Navarras länsfullmäktige) för underhållet. Dessutom har Pamplonas stadsfullmäktige ställt mark till förfogande för uppförande av nya universitetsbyggnader, i enlighet med många kommuners praxis världen över. Ni vet själva av erfarenhet vilka kulturella och ekonomiska fördelar en region som Navarra, och i synnerhet en stad som Pamplona, kan få av ett modernt universitet som ger möjlighet till alla att förvärva en god högre utbildning.

Ni frågar om statliga bidrag. Den spanska staten ger inga bidrag till driften av Navarras universitet. Den har givit visst understöd för att kunna öka antalet studieplatser, vilket underlättar den stora ekonomiska bördan som utvidgandet av universitetet innebär.

En annan inkomstkälla, särskilt för Tekniska högskolan för maskinteknik, är bidrag från olika institutioner i Guipúzcoaprovinsen, särskilt från Guipuzcoas provinssparkassa.

Bistånd från spanska och utländska, statliga och privata, stiftelser har haft särskilt stor betydelse alltsedan starten. Vi har t.ex. fått en stor officiell donation från USA för inköp av naturvetenskapligt material till den tekniska högskolan, hjälp från det tyska biståndsverket Misereor för uppförande av nya byggnader, från stiftelsen Huarte för cancerforskning, donationer från Gulbenkian Foundation osv.

Sedan finns den hjälp för vilken vi är om möjligt ännu mera tacksamma och som kommer från tusentals enskilda personer med olika social bakgrund, inom och utanför Spanien, som trots sina i många fall knappa ekonomiska förhållanden understödjer universitetet.

Slutligen får vi inte glömma de företag som har intresse av att bidra till den forskning som bedrivs på universitetet eller som hjälper till på annat sätt.

Kanske tror ni med allt detta, att det finns pengar i överflöd, men så är det inte. Navarras universitet går alltjämt med underskott. Jag skulle önska att ännu fler människor och stiftelser ville hjälpa oss att fortsätta med och utöka denna verksamhet, som står i samhällets tjänst.


84

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?



Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.


85

I maj detta år lovade Ni vid en sammankomst med studenter vid Navarras universitet att Ni skulle skriva en bok om frågor som rör student- och universitetslivet. Dröjer det innan den kommer?



Tillåt en gammal man på över 60 år att vara lite fåfäng: jag hoppas att boken kommer ut och att den blir till nytta för lärare och studenter. Åtminstone kommer jag att skriva den med all den kärlek som jag hyser för universitetsväsendet, en kärlek som inte har minskat sedan jag för första gången satte min fot i ett universitet för … så många år sedan!

Det kanske dröjer ännu en tid, men boken kommer säkert ut. Vid ett annat tillfälle lovade jag studenterna i Navarra en staty av Jungfru Maria som skulle placeras mitt i campus, så att hon därifrån skulle välsigna er ungdoms sunda och rena kärlek. Det dröjde en tid, men sedan kom statyn som föreställer den heliga Maria, den ljuva kärlekens Moder, som påven har välsignat särskilt för er.

När det gäller boken, så skall ni inte förvänta er att den skall tilltala alla. Jag kommer att uttrycka mina åsikter om saker och ting och hoppas att de vinner respekt hos dem som tycker annorlunda, liksom jag respekterar alla åsikter som skiljer sig från mina egna och respekterar dem som har ett stort och generöst hjärta, även om de inte delar min tro på Kristus. Låt mig berätta om något som händer mig ofta, senaste gången här i Pamplona. En student kom fram till mig och ville hälsa:

”Monsignore, jag är inte kristen, jag är muslim”.

”Du är ett Guds barn, liksom jag”, svarade jag. Och jag omfamnade honom av hela mitt hjärta.


86

Till slut, har Ni något speciellt att säga till oss som arbetar inom universitetspressen?



Journalistik är en viktig sak, också den som bedrivs på universiteten. Ni kan bidra mycket till att bland era kamrater väcka kärleken till nobla ideal, och till att väcka en vilja att övervinna egoismen. Ni kan fostra en känsla för de gemensamma uppgifterna, broderligheten. Och nu, ännu en gång, kan jag inte låta bli att uppmana er att älska sanningen.

Jag kan inte dölja att jag avskyr sensationslystnaden hos vissa journalister som skriver halvsanningar. Att informera allmänheten innebär inte att man lägger sig mittemellan sanning och lögn. Det är inte information och inte heller moral. Personer som blandar några halvsanningar med en mängd felaktig information, eller till och med avsiktligt förtal, kan man inte kalla för journalister. Detta eftersom de endast är mer eller mindre väloljade kugghjul i någon av alla de organisationer som vill sprida felaktigheter, väl medvetna om att lögner som en gång har spridits kommer att upprepas till leda utan onda avsikter av många godtrogna människor som saknar kunskap. Jag måste erkänna att — vad gäller min person — så vinner dessa falska journalister på det hela eftersom det inte går en dag utan att jag uppriktigt ber för dem, att Herren skall upplysa deras samvete.

Därför ber jag er att sprida kärleken till god journalistik, till en journalistik som inte nöjer sig med ogrundade rykten eller med uppslag som är resultatet av en livlig fantasi och som sedan återges till läsarna med ett: ”det sägs att...”. Rapportera med fakta och resultat, utan att försöka bedöma vilka intentioner som ligger bakom, och se till att hävda den legitima åsiktsfriheten på ett lugnt sätt, utan att ta till personangrepp. Det är svårt för människor att leva tillsammans i harmoni när äkta information saknas. Och äkta information räds inte sanningen och låter sig inte styras av en strävan av att komma upp sig, av falsk prestige eller av ekonomiska fördelar.


Föregående Nästa