Josemaría Escrivá Obras
34

Det har ibland hävdats att Opus Dei är organiserat som ett hemligt sällskap. Hur skall man se på detta påstående? Skulle Ni mot bakgrund av detta vilja ge oss en bild av det budskap Ni ville förmedla till vår tids människor när Ni grundade Verket 1928?



Alltsedan 1928 har jag förkunnat att helighet inte är förbehållen ett fåtal utvalda och att alla jordens stigar kan gudomliggöras. Kärnan i Opus Deis anda är det vardagliga arbetets helgelse. Fördomen att lekmännens uppgift inskränker sig till att hjälpa prästerna i det kyrkliga apostolatet måste avlägsnas ur människors sinne. Vi måste framhålla vikten av att människan får uppleva sin personliga frihet, som Kristus har vunnit åt henne, för att uppnå sitt övernaturliga mål. För att förkunna detta och lära ut hur det kan omsättas i praktik har jag aldrig behövt ta till hemlighetsmakeri. Verkets medlemmar avskyr hemlighetsmakeri, eftersom de är vanliga troende och inte skiljer sig från de andra: när de bli medlemmar i Opus Dei ändras deras ställning i samhället inte. Det skulle bära dem emot att ha en skylt på ryggen med texten: ”Må alla veta att jag vill tjäna Gud.” Det skulle varken vara lekmannamässigt eller sekulärt. Men var och en som känner dem och umgås med dem vet att de tillhör Verket, för även om de inte basunerar ut det, så döljer de heller det inte.


35

Skulle Ni kunna ge en kort beskrivning av Opus Deis världsomfattande struktur och dess kopplingar till Generalrådet i Rom vars ordförande Ni är?



Generalrådet har sitt säte i Rom och är uppdelat i två självständiga sektioner, en manlig och en kvinnlig (Annuario pontificio, 1966, sidorna 885 och 1226). Ett motsvarande råd finns i varje land och dess högsta styrande är Opus Deis consiliarius i det landet.

Men föreställ Er inte en mäktig organisation, ett finmaskigt nätverk som når världens mest avlägsna hörn. Föreställ Er snarare en oorganiserad organisation, i vilken de styrandes främsta uppgift består i att genom lämplig teologisk och apostolisk utbildning till alla medlemmarna förmedla Evangeliets sanna anda: kärlekens, samlevnadens och förståelsens anda, främmande för alla former av fanatism. Utifrån denna grund handlar varje medlem i full frihet. Han eller hon bildar sitt samvete på egen hand och eftersträvar kristen fullkomlighet samt försöker sprida det kristna budskapet i sin omgivning genom att helga sitt arbete, vare sig det är manuellt eller intellektuellt, i livets alla omständigheter och i sitt eget hem.

Vidare sker allt styre inom Verket kollegialt. Vi avskyr tyranni, särskilt när det handlar om det uteslutandet andliga styret av Opus Dei. Vi älskar pluralism. Motsatsen skulle leda till ineffektivitet, till att inte få gjort något själv och inte låta andra göra något heller. Inga framsteg skulle göras.


36

I Er andliga regelsamling Vägen, punkt 484, står följande: ”Din plikt är att vara ett redskap.” Hur skall vi förstå detta påstående i ljuset av de föregående frågorna?



Vägen en regelsamling? Inte alls. Jag skrev en stor del av denna bok år 1934. Där sammanfattade jag mina erfarenheter av pastoralt arbete för alla de människor jag umgicks med — vare sig de tillhörde Opus Dei eller inte. Jag anade inte att boken trettio år senare skulle ha nått en sådan spridning: miljontals exemplar på så många olika språk. Boken riktar sig inte enbart till medlemmar i Opus Dei utan till alla, även icke-kristna. Bland de människor som har översatt boken på eget initiativ finns ortodoxa, protestanter och icke-kristna. Vägen måste läsas med i alla fall ett minimum av övernaturlig anda, inre liv och apostolisk iver. Det är inte en regelsamling för handlingsmänniskor. Syftet med boken är att hjälpa människor att bli Guds vänner, att älska Gud och att älska alla människor. Med andra ord att vara ett redskap, liksom aposteln Paulus ville vara det: det är svaret på er fråga. Ett fritt och ansvarskännande ”redskap”. Den som försöker finna världsliga syften i Vägen tar miste. Glöm inte att det i alla tider har varit vanligt att andliga författare ser själarna som redskap i Guds händer.


37

Intar Spanien en särskilt framskjuten ställning i Verket? Kan landet anses vara utgångspunkt för ett mera ambitiöst program eller utgör det bara ett verksamhetsområde bland så många andra?



Av de sextiofem länder där Opus Dei har medlemmar, är Spanien bara ett av många och vi spanjorer är i minoritet. Geografiskt sett föddes Opus Dei i Spanien. Men från början var målet universellt. Och själv har jag varit bosatt i Rom i snart tjugo år.


38

Har det faktum att en del medlemmar i Verket är aktiva i Spaniens offentliga liv på något sett lett till en politisering av Opus Dei där? Är det inte så att de komprometterar Verket och i förlängningen också Kyrkan?



Nej, det gör de inte, varken i Spanien eller någon annanstans. Jag måste bestämt framhålla att Opus Deis medlemmar utför sitt arbete i full frihet och under eget ansvar. De komprometterar varken Kyrkan eller Verket av den enkla anledningen att de inte stödjer sig på Kyrkan eller Verket i sitt personliga handlande.

De som förstår apostolat och andligt liv med hjälp av militära begrepp kommer alltid att tendera att förstå kristnas frivilliga och självständiga arbete som en kollektiv aktivitet. Men som jag har sagt gång på gång sedan 1928, så kan jag försäkra er att åsikts- och handlingsfrihet i världsliga ting såväl som i öppna teologiska frågor inte utgör något problem för Verket. Tvärtom, den mångfald som finns och alltid kommer att finnas bland Opus Deis medlemmar är ett tecken på god anda, på ett rättframt levnadssätt och på respekt för den enskildes legitima åsiktsfrihet.


39

Tror Ni, med tanke på det iberiska folkets nedärvda tendens att gynna sin egen grupp, att människor i Verket skulle kunna frestas att använda sin makt för att tillgodose särintressen?



Ni formulerar här en hypotes som jag vågar påstå aldrig kan förekomma i Verket, inte bara därför att vi går samman för att förverkliga uteslutande övernaturliga mål, utan också därför att om en medlem av Opus Dei mot all förmodan skulle försöka att direkt eller indirekt tvinga på övriga medlemmar sin åsikt i ett världsligt ämne, eller dra nytta av dem för något mänskligt ändamål, så skulle han genast bli utesluten. De övriga medlemmarna skulle med rätta göra uppror, ett heligt uppror mot ett sådant beteende.


40

I Spanien berömmer sig Opus Dei av att deras medlemmar är människor ur alla samhällsklasser. Gäller detta också den övriga världen eller är det riktigt att Opus Deis medlemmar i andra länder snarare kommer ur de övre samhällsskikten, från toppskikten inom industri, statsförvaltning, politik och de fria yrkesutövarna?



I Spanien, liksom i hela världen, tillhör människor ur alla samhällsgrupper Opus Dei: män och kvinnor, gamla och unga, arbetare, affärsmän, tjänstemän, lantbrukare, företrädare för de fria yrkena osv. Det är Gud som kallar, och han gör ingen skillnad på människor.

Men Opus Dei berömmer sig inte av något. Apostoliska initiativ växer genom den Helige Andes andetag och inte genom mänskliga ansträngningar. I en organisation med världsliga mål vore det självklart att publicera imponerande statistik om antalet medlemmar, deras ställning och kvalifikationer. Organisationer som strävar efter världsligt anseende brukar göra det. Men när man strävar efter att uppnå helighet, skulle ett sådant beteende främja kollektivt högmod. Och Kristus vill att såväl den enskilde kristne som den kristna gemenskapen skall vara ödmjuk.


41

Hur utvecklar sig Verket i Frankrike idag?



Som jag tidigare berättade har Verket en självständig styrelse i varje land. Den mest tillförlitliga informationen om Opus Deis arbete i Frankrike kan Ni få genom Verkets föreståndare i det landet. Bland Opus Deis kooperativa aktiviteter, som alltså Verket i sin helhet ansvarar för, kan jag nämna studenthem som Résidence Internationale de Rouvray i Paris och Résidence Universitaire de l´Île Verte i Grenoble, konferenscentra som Centre de Rencontres Couvrelles i Aisne-departementet osv.

Men jag vill påminna Er om att de kooperativa verken är det minst viktiga. Opus Deis huvudsakliga uppgift är det direkta och personliga vittnesbörd som medlemmarna avlägger genom att utöva sitt vanliga arbete. Och för det behöver man ingen medlemsstatistik. Glöm för all del hemlighetsmakeriets hjärnspöke. Fåglarna som fyller skyn är ingen hemlighet, men ingen kommer på tanke att räkna dem.


42

Vilken ställning har Verket för närvarande i resten av världen och särskilt i den engelskspråkiga världen?



Opus Dei känner sig hemma i England såväl som i Kenya, i Nigeria såväl som i Japan, i USA såväl som i Österrike, i Irland såväl som i Mexico eller Argentina. I varje land har samma teologiska och pastorala fenomen slagit rot i människors hjärtan. Det är inte knutet till någon specifik kultur eller något specifikt historiskt skede.

Tack vare Guds nåd och många personers hjälp bedriver Opus Dei i den engelskspråkiga världen olika slags apostoliska verk: Netherhall House i London arbetar särskilt för afro-asiatiska studenter, Hudson Center i Montréal ägnar sig åt humanistisk och intellektuell utbildning av flickor, Nairana Cultural Center vänder sig till studenter i Sydney. I USA, där Opus Dei påbörjade sitt arbete år 1949, kan jag nämna Midtown, ett centrum för arbetare i hjärtat av Chicago, Stonecrest Community Center i Washington som vill erbjuda yrkesutbildning åt kvinnor som inte tidigare haft möjlighet att skaffa sig den, Trimount House som är ett studenthem i Boston osv.

En sista anmärkning: Verkets inflytande, om ett sådant kommer till stånd, kan aldrig vara något annat än andligt, religiöst — aldrig världsligt.


43

Det finns rykten som säger att de flesta religiösa ordnar, och särskilt jesuiterna, hyser djup fiendskap mot Opus Dei. Har dessa rykten någon grund eller tillhör de myterna som gärna sprids i det offentliga livet när det saknas tillräcklig kunskap om ett visst fenomen?



Vi är inte ordensfolk. Vi liknar inte på något sätt ordensfolk och ingen myndighet i världen skulle kunna kräva att vi blev ordensfolk. Ändå vördar och älskar vi i Opus Dei det vigda ståndet. Varje dag ber jag att det vördnadsvärda ordensfolket skall fortsätta offra frukterna av sina dygder, sitt apostoliska arbete och sin helighet till Kyrkan. De rykten Ni nämner är just det — rykten. Ordensfolk från olika ordnar och kongregationer, särskilt de kontemplativa ordnarna, har alltid skänkt Opus Dei sitt erkännande och sin sympati. De ber för oss, skriver ofta till oss och gör vårt arbete känt på tusen olika sätt, eftersom de uppskattar hur vi försöker leva våra liv som kontemplativa mitt i stadens världsliga bestyr.

Opus Deis generalsekreterare, don Alvaro del Portillo, umgicks med och uppskattade jesuiternas förre general. Med den nuvarande generalen, pater Arrupe, har jag själv mycket goda kontakter och vi hyser ömsesidig respekt för varandra. Om de skulle uppstå missförstånd mellan oss skulle de bero på en brist på kristen anda, för vår tro manar till enhet, inte till rivalitet och söndring.


44

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?



Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.


45

En del som läser ”Vägen” förvånas över vad som står i punkt 28: ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab.” Kan detta uttalande tolkas som nedsättande om äktenskapet, vilket i så fall skulle gå emot Verkets önskan att vara en del av det moderna livets realitet?



Jag råder Er att läsa den föregående punkten i Vägen, där det sägs att äktenskapet är en gudomlig kallelse. Sådana påståenden var inte alls vanliga kring 1935.

Om man drar slutsatser av det slag Ni nämner, då missförstår man mina ord i grunden. Med ovanstående metafor ville jag fånga upp det som Kyrkan alltid har lärt ut om det apostoliska celibatets värdighet och övernaturliga värde. På samma gång ville jag påminna alla kristna om att de, med aposteln Paulus ord, bör känna sig som milites Christi — Kristi meniga. Som Guds folk på jorden för de nämligen en gudomlig kamp för förståelse, helighet och fred. Det finns i hela världen tusentals gifta par som tillhör Opus Dei eller lever dess anda. De vet alla att en menig kan få tapperhetsmedalj i samma strid från vilken en general skamligt tar till flykten.


46

Sedan 1946 bor Ni i Rom. Vad kommer Ni särskilt väl ihåg av de påvar som ni fått möta?



Näst efter den heliga Treenigheten och Jungfru Maria, vår moder, är påven den person som för mig kommer först i kärlekens hierarki. Det är omöjligt för mig att glömma att det var Hans Helighet, påven Pius XII, som gav Opus Dei sitt erkännande när vår anda av en del ansågs vara kättersk. Jag kan inte heller glömma att de första vänliga och tillgivna ord jag fick i Rom 1946 kom från den dåvarande Monsignore Montini.. Jag har också ett mycket starkt minne av Johannes XXIII:s älskvärda och faderliga charm som imponerade på mig varje gång jag besökte honom. En gång sade jag till honom: ”I vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller inte, fått ett varmt välkomnande. Det är inte Ers Helighet som lärt mig vad ekumenik är.” Och den Helige fadern log helt rörd.

Vad kan jag berätta mer? Alla påvarna har alltid hyst förståelse och kärlek för Opus Dei.


47

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?



Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.


Föregående Nästa