Josemaría Escrivá Obras
24

Kan Ni förklara Opus Deis huvudsakliga uppgift och mål? Vilka föregångare har inspirerat Era idéer om denna förening? Eller är Opus Dei något unikt och helt nytt i Kyrkan och kristenheten? Kan den jämföras med religiösa ordnar eller sekularinstitut, eller med katolska organisationer som Holy Name Society, Columbus riddare eller Christopher Movement m.fl.?

Opus Deis mål är att uppmuntra människor ur alla samhällsgrupper att söka helighet mitt i världen. Med andra ord vill Opus Dei hjälpa människor som lever mitt i världen, mannen på gatan att leva ett fullödigt kristet liv utan att för den skull behöva ändra sina livsomständigheter, sitt arbete, sina jordiska förhoppningar och ambitioner.

Som jag skrev för många år sedan: man skulle kunna säga att Opus Dei är lika gammalt och lika nytt som Evangeliet. Det handlar om att påminna de kristna om de underbara ord som står att läsa i Första Moseboken: Gud skapade människan till att arbeta. Vi vill efterlikna Kristus, som levde nästan hela sitt liv på jorden som hantverkare i en liten by. Arbetet är inte bara ett av de högsta mänskliga värdena med vilket människan bidrar till samhällets utveckling, det är en väg till helighet.

Vilka andra organisationer kan vi jämföra Opus Dei med? Det är inte lätt att svara på. När man jämför organisationer som har andliga mål finns det alltid en risk att fastna vid yttre drag eller juridiska begrepp och därmed glömma bort det viktigaste: den anda som ger liv och mening åt verksamheten.

Jag kan bara säga, med de organisationer ni har nämnt i åtanke, att Opus Dei står mycket långt ifrån religiösa ordnar och sekularinstitut, men närmare institutioner som Holy Name Society.

Opus Dei är en internationell lekmannaorganisation som omfattar också ett visst antal sekularpräster, en liten minoritet. Opus Deis medlemmar lever mitt i världen och har vanliga jobb. De ansluter sig inte till Opus Dei för att ge upp sitt arbete. Tvärtom finner de i Verket den andliga hjälp de behöver för att helga sitt vanliga arbete. Deras arbete blir ett sätt på vilket de kan helga sig själva och hjälpa andra att göra samma sak. Deras civilstånd ändras inte; de fortsätter att vara gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster. Och utifrån sin livssituation försöker de tjäna Gud och sina medmänniskor. Opus Dei är inte intresserade av löften. Medlemmarna förväntas, trots de fel och brister som är ofrånkomliga i en människas liv, anstränga sig att utöva de mänskliga och de kristna dygderna, i vetskap om att de är Guds barn.

Om man vill ha något att jämföra med för att förstå Opus Dei kan man tänka på de första kristna. De tog sin kristna kallelse på allvar och strävade uppriktigt efter att uppnå den helighet som de blivit kallade till genom dopet, denna enkla och samtidigt upphöjda verklighet. Utåt sett var det inget som skilde dem från övriga medborgare. På samma sätt är Opus Deis medlemmar vanliga människor. De arbetar som alla andra och lever mitt i världen precis vem som helst. De är kristna medborgare som helt och fullt vill motsvara trons krav.


25

Låt mig uppehålla mig lite vid frågan om sekularinstituten. Jag har läst en studie av Dr. Julian Herranz, en känd expert i kanonisk rätt. Han skriver att det å ena sidan finns en del sekularinstitut som är hemliga och att det å andra sidan finns en del som knappt går att skilja från religiösa ordnar eftersom medlemmarna bär ordensdräkt och ger upp sin yrkeskarriär för att sträva efter samma mål som ordensfolk. De sistnämnda har ingenting emot att betraktas som ordensfolk. Hur ser ni på detta?



Studien om sekularinstituten som ni refererar till har mycket riktigt väckt stor uppmärksamhet bland specialister. Dr. Herranz uttrycker här under eget ansvar en tes som är väl underbyggd av dokumentation. Jag föredrar dock att inte yttra mig om hans slutsatser.

Jag kan bara säga att detta inte har någonting att göra med Opus Dei. Verket är inte hemligt och dess verksamhet och medlemmarnas livsföring kan inte heller på något sätt jämföras med en religiös orden. Som jag just sa är Opus Deis medlemmar vanliga medborgare som fritt utövar alla slags yrken, och som ägnar sig åt alla slags hederliga verksamheter.


26

Kan Ni beskriva hur Opus Dei har utvecklats och förändrats i uttryck och målsättning, under en period då enorma förändringar har ägt rum i Kyrkan?



Sedan första början har Opus Deis enda mål varit det jag just beskrivit: att medverka till att det mitt i världen finns män och kvinnor av alla folkslag av olika social bakgrund som vill älska och tjäna Gud och medmänniskorna i och genom sitt vanliga arbete. Alltsedan Opus Deis grundades år 1928 har jag predikat att helighet inte är något för några få utvalda, utan att alla jordiska stigar, alla civilstånd, alla yrken och alla hederligt utförda uppgifter kan helgas. Livet i Verket har hjälpt mig att fördjupa och nyansera min förståelse för detta budskaps rika och varierade innebörd. Verket var litet vid födelsen och har växt till sig gradvis som en levande organism som utvecklas under historiens gång.

Men Opus Deis målsättning och syfte har inte förändrats, och kommer inte heller att förändras hur mycket samhället än ändrar sig. Opus Deis budskap är att allt ärligt arbete under alla omständigheter kan helgas.

Idag finns alla yrkeskategorier representerade i Verket. Inte bara läkare, advokater, ingenjörer och konstnärer, utan också murare, gruvarbetare, bönder. Vi har allt från filmregissörer och jetpiloter till fashionabla frisörer. Det är naturligt för Opus Deis medlemmar att hänga med i utvecklingen och att förstå den moderna världen. Tillsammans med sina likar, dvs. övriga medborgare, är de en del av sin samtid och bidrar till dess modernitet.

I ljuset av Opus Deis anda var det sannerligen en stor glädje för oss när Andra vatikankonciliet högtidligt förklarade att Kyrkan inte avvisar den värld som den lever i och inte heller dess framåtskridande utveckling, utan att den förstår och älskar den. Dessutom är Verkets medlemmar väl medvetna om att de på samma gång tillhör Kyrkan och samhället, och att de i full frihet individuellt måste ta sitt ansvar som kristna och som medborgare.


27

Kan Ni beskriva skillnaden mellan hur Opus Dei som förening uppfyller sitt uppdrag och hur Opus Deis medlemmar som individer uppfyller sitt? Vad är det som gör att vissa verksamheter (exempelvis skolor eller kursgårdar) drivs av föreningen och andra (det kan vara bokförlag eller annan kommersiell verksamhet) drivs av enskilda personer?



Opus Deis huvudsakliga verksamhet är att erbjuda medlemmar och andra intresserade de andliga medel de behöver för att leva som goda kristna mitt i världen. Den gör dem förtrogna med Kyrkans lära och förkunnelse och väcker i dem en anda att arbeta bra av kärlek till Gud och för andra människors bästa. Med ett ord: den hjälper dem att leva som sanna kristna, i samförstånd med andra och i respekt för allas frihet och med en önskan att göra världen mer rättvis.

Varje medlem förtjänar sitt uppehälle och tjänar samhället i det yrke han hade innan han anslöt sig till Opus Dei och som han skulle utöva om han inte tillhörde Verket. Därför är några gruvarbetare, andra undervisar i skolor eller universitet, åter andra ägnar sig åt handel, är hemmafruar, sekreterare eller bönder. Det finns inte någon hederlig mänsklig verksamhet som en medlem av Opus Dei inte kan ägna sig åt. Den som t.ex. arbetade i ett bokförlag eller ett kommersiellt företag innan han anslöt sig till Verket, gör det även efteråt. Och om han söker ett nytt jobb eller bestämmer sig för att starta eget tillsammans med arbetskamrater så är det hans fria val och han får ta fullt personligt ansvar för en eventuell framgång eller ett misslyckande.

Alla föreståndare i Opus Dei bemödar sig om att visa största respekt för medlemmarnas personliga frihet, och det är av yttersta vikt. Hela Verkets existens står och faller med detta, och absolut trohet mot denna princip är nödvändig. En medlems yrkesliv påverkas inte av hans medlemskap, varken Verket eller någon av dess medlemmar har något att göra med hans yrkesarbete. Det som Opus Deis medlemmar åtar sig är att anstränga sig för att söka helighet i och genom sitt arbete och att bli allt mera medvetna om att varje kristet livs djupaste mening är att tjäna mänskligheten.

Verkets främsta uppgift är som sagt att ge en kristen utbildning till sina medlemmar och till andra som önskar ta del av den. Men eftersom vi genom vårt kristna ideal har en önskan att bidra till att lösa samhällets problem så främjar Verket kollektivt vissa aktiviteter och projekt. Eftersom Opus Dei endast har andliga mål är kriteriet för dessa kooperativa verksamheter att de måste utgöra ett tydligt och direkt kristet tjänande, ett apostolat. Det vore absurt att tro att Opus Dei som organisation skulle kunna ägna sig åt kolbrytning eller annan kommersiell verksamhet. De kooperativa verken är alla direkt apostoliska. Det kan röra sig om en lantbruksskola, en vårdinrättning i ett underutvecklat land eller område, en skola för att främja kvinnans sociala utveckling osv. Med andra ord handlar det om utbildningsverksamheter och sociala projekt liknande dem som utförs över hela världen av människor av alla trosriktningar.

För att utföra detta arbete räknar Opus Dei framför allt med medlemmarnas egen insats och dessa ägnar sig ibland åt det på heltid. Av stor betydelse är också den frikostiga hjälpen från en mängd andra människor, kristna eller icke-kristna. Några känner sig manade att medverka av religiösa skäl, andra delar kanske inte det apostoliska motivet men förstår att dessa aktiviteter, som står öppna för alla oavsett ras, religion eller ideologi, kommer samhället till godo.


28

Opus Deis medlemmar finns representerade i alla samhällsgrupper och några av dem har höga befattningar i viktiga företag eller institutioner. Kan det vara så att Opus Dei försöker styra deras verksamhet in på en viss politisk eller ekonomisk kurs?



Absolut inte. Opus Dei lägger sig överhuvudtaget inte i politik, utan ställer sig helt utanför varje politisk, ekonomisk, ideologisk eller kulturell gruppering eller inriktning. Jag upprepar: Opus Deis mål är uteslutande av andlig eller apostolisk karaktär. Det enda som krävs av medlemmarna är att de lever som kristna och att de försöker leva upp till Evangeliets ideal. Därför vill man absolut inte lägga sig i världsliga angelägenheter.

Om någon inte förstår detta beror det kanske på att han inte förstår vad personlig frihet innebär eller på att han är oförmögen att skilja mellan de uteslutande andliga mål för vilka Verkets medlemmar sluter sig samman och det enorma område för mänsklig aktivitet (ekonomi, politik, kultur, konst, filosofi etc) inom vilket var och en åtnjuter fullständig frihet och handlar under eget ansvar.

Från allra första början när de börjar lära känna Verket, är alla medlemmar fullt medvetna om sin individuella frihet. Om någon av dem skulle försöka pådyvla de andra sina politiska åsikter, eller försöka utnyttja dem för egna intressen skulle de genast sätta sig emot den personen och utesluta honom.

Respekt för medlemmarnas frihet är ett väsentligt villkor för Opus Deis själva existens. Om vi inte hade den skulle ingen vilja komma till oss. Vad mera är: Opus Dei har aldrig blandat sig i politik och med Guds hjälp kommer vi aldrig göra det. Men om det skulle hända så vore jag den förste att motsätta mig det.


29

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?



Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.


30

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?



Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.


31

Hur förklarar Ni Opus Deis enorma framgång och med vilken måttstock mäter Ni den?

När ett företag är av övernaturlig art är framgång eller misslyckande i ordens vanliga bemärkelse inte särskilt viktigt. Redan den helige Paulus sade till de kristna i Korint att det i fråga om det andliga livet är Guds uppfattning som räknas och inte vad vi själva eller andra tänker om oss.

Det är otvivelaktigt så att Verket idag har spridit sig över hela världen, det omfattar män och kvinnor av 70 olika nationaliteter. Uppriktigt sagt så är det något som förvånar också mig. Jag kan inte finna någon mänsklig förklaring förutom att det är Guds vilja. Anden blåser var den vill och använder sig av vem den vill för att helga människor. Allt detta ger mig anledning att ödmjukt frambära mina tacksägelser till Gud och be om nåden att alltid få tjäna honom.

Ni frågade mig också med vilken måttstock jag mäter denna framgång. Svaret är mycket enkelt: med helgelsens, på helgelsens frukter.

Opus Deis viktigaste apostolat är det vittnesbörd medlemmarna ger genom sina liv, genom samtal med varje människa de möter i det vardagliga livet, med vänner och arbetskamrater. Vem kan mäta den övernaturliga effektiviteten i detta tysta och ödmjuka apostolat? Den hjälp vi får från en lojal och seriös vän eller det inflytande en god mor utövar över sin familj är omöjliga att värdera.

Men kanske gäller Er fråga de apostolat som Opus Dei utför genom de kooperativa verken. Ni kanske menar att man där kan mäta resultaten utifrån en så att säga mänsklig och teknisk synvinkel. Det är ju möjligt att mäta om en yrkesskola verkligen lyckats med uppgiften att främja arbetarnas sociala utveckling, eller om ett universitet ger sina elever lämplig kulturell och yrkesmässig utbildning. Om det är detta arbete Ni avser så vill jag svara att en del av förklaringen till det goda resultatet är att de personer som deltar i detta apostoliska arbete är yrkesmän och -kvinnor som förbereder sig väl för uppgiften att undervisa andra i det som är deras egna yrken. Detta betyder bl. a. att man inte går efter en på förhand given mall utan tar hänsyn till behoven i just det området och anpassar verksamheten till de rådande omständigheterna.

Men jag upprepar att Opus Dei inte primärt är intresserat av arbetets effektivitet ur en rent mänsklig synvinkel. Om arbetet kröns med framgång eller inte beror, förutom på att arbetet är väl utfört, på att det hjälper de inblandade att älska Gud mer. Framgången beror också av att de inblandade får uppleva broderskapet till medmänniskorna och att de manifesterar det i ett oegennyttigt tjänande av mänskligheten.


32

Kan Ni beskriva hur det gick till när Ni grundade Opus Dei, varför det blev till, och vilka händelser utgör milstolparna i Verkets utveckling.



Varför det blev till? Den enda förklaringen till verk som föds ur Guds vilja, är att han vill använda dem för att uttrycka sin vilja att frälsa alla människor. Alltifrån det första ögonblicket har Verket varit universellt, katolskt. Det föddes inte för att erbjuda en lösning för tjugotalets Europa och dess konkreta problem, utan för att tillkännage för män och kvinnor i alla länder, från alla samhällsskikt, folkslag och modersmål, från alla civilstånd — gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster — att de förbehållslöst kan älska och tjäna Gud utan att lämna sitt vanliga arbete, sina familjer och umgänget med vänner och bekanta.

Hur det grundades? Utan något som helst mänskligt medel. Det enda jag hade var mina 26 år, Guds nåd och ett gott humör. Verket föddes litet: det var ju bara ett uttryck för en ung prästs iver att göra det som Gud ville att han skulle göra.

Ni ber mig ange några milstolpar. Varje gång Verket hjälper en själ att komma närmare Gud och därmed växer i kärlek till medmänniskorna är för mig en milstolpe i Opus Deis historia.

Men Ni kanske vill att jag talar om de avgörande stunderna i Verkets historia? Även om de händelser jag nu nämner inte är de viktigaste, skall jag fritt ur minnet påpeka några datum. Redan i början av år 1935 var allt klart för att börja arbetet i Frankrike, närmare bestämt i Paris. Men spanska inbördeskriget kom emellan och sedan andra världskriget och vi blev tvungna att uppskjuta Verkets expansion.

Men eftersom det var nödvändigt att expandera, gjordes uppehållet så kort som möjligt. Redan år 1940 påbörjades arbetet i Portugal. I krigets slutskede började vi arbeta i England, Frankrike, Italien, USA och Mexiko. Sedan växer Verket i allt snabbare takt. Från och med 1949/1950 etablerar vi oss i Tyskland, Holland, Schweiz, Argentina, Kanada, Venezuela och de andra europeiska och amerikanska länderna. På samma gång sprider sig Verket till övriga världsdelar: till Nordafrika, Japan, Kenya och andra länder i Östafrika, Australien, Filippinerna, Nigeria osv.

Några framträdande händelser som jag också tycker om att komma ihåg är de många gånger som påvarna har visat påtaglig kärlek till vårt Verk. Eftersom jag har bott i Rom sedan 1946 har jag haft lyckan att lära känna Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI personligen. De har alla visat mig en sann faderlig kärlek.


33

Ibland menar man att de speciella förhållanden som har rått i Spanien under 30 år har bidragit till Opus Deis utveckling där. Kan Ni hålla med om det?



Det är få länder som har varit mindre tillmötesgående än Spanien. Fastän det smärtar mig att behöva säga det, eftersom jag älskar mitt hemland, så är Spanien det land där det kostat mest arbete och lidanden att få Verket att slå rot. Knappt hade Verket fötts, förrän det stötte på motstånd från dem som var fiender till individuell frihet och från många andra som envist höll fast vid traditionella idéer och därför inte kunde förstå sig på Opus Deis medlemmars sätt att leva som vanliga medborgare som strävar efter att leva sin kristna kallelse fullt ut.

Inte heller de kooperativa apostoliska verken har mött någon större förståelse i Spanien. Regeringar i länder där majoriteten av invånarna inte är katoliker har varit frikostigare än den spanska staten med att stödja vår verksamhet som syftar till utbildning och karitativ hjälp. Det understöd som Opus Deis kooperativa inrättningar liksom andra liknande verksamhet får av olika regeringar är inte ett privilegium utan bara ett erkännande av den samhälleliga funktion man har, och av de besparingar de innebär för statskassan.

Under sin expansion över hela världen har Opus Deis anda vunnit omedelbar genklang och vi har blivit mycket väl mottagna överallt. Om man mött svårigheter så har det varit på grund av de falska rykten som uppkommit just i Spanien, hopdiktade av spanjorer i vissa bestämda sektorer av det spanska samhället. Främst handlar det om den internationella organisation som jag förut nämnde, men det verkar vara ett avslutat kapitel och jag hyser inte agg mot någon. Dessutom finns det några människor som inte förstår sig på pluralism och tycker om att uppträda som en sluten grupp. De har ett trångsynt och totalitärt synsätt och använder sitt anseende som katoliker för politiska syften. En del av dem verkar av någon obegriplig anledning finna ett nöje i att attackera Opus Dei, kanske beror det på falska mänskliga resonemang. Eftersom de har gott om ekonomiska resurser — de spanska skattebetalarnas pengar — lyckas dem med att få stort utrymme i viss press.

Jag är medveten om att Ni vill att jag nämner konkreta personer och institutioner, men jag hoppas att Ni förstår varför jag inte gör det. Varken min eller Verkets uppgift handlar om politik: min uppgift är att be. Jag vill inte säga någonting som skulle kunna tolkas som politisk inblandning. Faktum är att jag helst skulle slippa tala om saken. I fyrtio år har jag hållit tyst, och om jag nu säger något är det för att jag har en plikt att avslöja den falska och förvridna bild som har getts av vår uteslutande andliga verksamhet. Och av den anledningen avser jag att i framtiden tala om saken, med ännu större tydlighet om det skulle krävas, även om jag har hållit tyst fram till nu.

Men för att gå tillbaka till huvudfrågan. Om många personer från olika sociala skikt, i Spanien och övriga världen, beslutar sig för att följa Kristus med hjälp av Verket och genom att leva dess anda, så finns inte förklaringen i den omgivande miljön eller i yttre faktorer. Detta bevisas av att de människor som så tvärsäkert hävdar motsatsen, ser sitt eget medlemsantal minska, trots att de yttre faktorerna är desamma. Ur ett mänskligt perspektiv kanske en del förklaring står att finna i att de har ett grupptänkande, medan vi inte tar ifrån någon den personliga friheten.

Om Opus Dei är väl utvecklat i Spanien (såväl som i flera andra länder) kan det bero på att vårt andliga arbete började där för fyrtio år sedan, och att det spanska inbördeskriget och det andra världskriget tvingade oss att skjuta upp expansionen till andra länder. Hursomhelst vill jag tillägga att vi spanjorer sedan flera år tillbaka är i minoritet i Verket.

Jag vill inte att Ni skall tro att jag inte älskar mitt land och att jag inte är uppriktigt glad över det arbete som Verket utför där. Men det är tråkigt att behöva konstatera att det finns människor som sprider felaktig information om Opus Dei och Spanien.


Föregående Nästa