Josemaría Escrivá Obras
1

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet
. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.


2

Andra vatikankonciliet har i sina dokument ofta använt uttrycket ”Guds folk” som beteckning för Kyrkan. På så sätt har konciliet understrukit de kristnas gemensamma ansvar för Guds folks unika uppdrag. Vad bör, enligt Er, känneteckna ”den nödvändiga allmänna opinionen?” som redan Pius XII talade om? Hur ska den kunna återspegla detta gemensamma ansvar? Hur påverkas ”den allmänna opinionen i Kyrkan” av de särskilda auktoritets- och lydnadsförhållanden som finns i hjärtat av den kyrkliga gemenskapen?



Jag kan inte se en sann kristen lydnad som inte bygger på fri vilja och ansvarstagande. Guds barn är inte stenar eller döda kroppar; de är förnuftiga och fria varelser som har upphöjts till samma övernaturliga ordning som de styrande. Men ingen kan rätt använda sitt förnuft och sin frihet, vare sig det handlar om att lyda eller att bilda sig en egen uppfattning, om han saknar lämplig utbildning i trosläran. Problemet med ”den nödvändiga allmänna opinionen i Kyrkan” är i grunden samma som problemet med de troendes nödvändiga utbildning i trosläran. Visserligen ger den Helige Ande sina rikliga gåvor till medlemmar av Guds folk, som alla är ansvariga för Kyrkans uppdrag, men detta fråntar ingen ansvaret att tillägna sig lämplig utbildning i trosläran — tvärtom.

Med ”troslära” menar jag den kunskap varje person bör ha om Kyrkans uppdrag i dess helhet och om sin egen roll och sina särskilda ansvarsområden i detta uppdrag. Detta, som den helige Fadern så ofta påmint oss om, är den enorma pedagogiska uppgift som Kyrkan måste ta sig an i den post-konciliära perioden. Lösningen på det problem som ni snuddar vid, såväl som på andra förhoppningar som finns i Kyrkans hjärta, är direkt beroende av hur väl denna uppgift utförs. För en sak är säker: det är inte mer eller mindre ”profetiska” inspirationer från i trosläran outbildade ”karismatiker” som kan säkerställa den nödvändiga allmänna opinionen hos Guds folk.

När det gäller uttrycksformerna för denna allmänna opinion, anser jag att det inte i första hand är en fråga om organ eller institutioner. Ett pastoralråd, en spalt i en tidning (även en icke-kyrklig tidning), eller till och med ett personligt brev från en troende till sin biskop kan alla vara lämpliga uttrycksformer. Det finns många legitima sätt och möjligheter för de troende att uttrycka sina åsikter, och man varken kan eller bör förse dem med tvångströja genom att skapa ett nytt organ eller en ny institution. Detta är särskilt viktigt när en ny institution riskerar att monopoliseras av eller bli ett redskap för en grupp eller klick av officiella katoliker, oavsett denna minoritets syften och inriktning. En sådan institution riskerar att äventyra hierarkins trovärdighet och att ses som ett hån av andra medlemmar av Guds folk.


3

Begreppet ”Guds folk”, som vi redan har nämnt, uttrycker Kyrkans historiska karaktär som en verklighet av gudomligt ursprung, men som längs sin väg även tillägnar sig en del kortvariga och föränderliga element. Med tanke på detta: Hur ska det prästerliga sinnet komma till uttryck i prästernas liv idag? Vilket drag av prästens person, såsom den beskrivs i dekretet Presbyterorum Ordinis, skulle Ni vilja framhålla som särskilt viktigt för vår tid?



Jag skulle vilja framhålla ett drag i prästernas liv som just inte tillhör kategorin kortvariga och förgängliga element. Jag syftar på den perfekta enhet som bör råda mellan en prästs vigning och hans uppdrag. Med andra ord: mellan prästens eget fromhetsliv och utövandet av hans prästerliga tjänst, mellan prästens sonliga relation till Gud och hans pastorala och broderliga relationer till människorna. Dekretet Presbyterorum Ordinis påminner oss ett flertal gånger om detta. Jag tror inte att en präst kan utföra sin tjänst på ett verkningsfullt sätt om han inte är en bönens man.


4

Det finns en oro i delar av prästerskapet över att det finns präster som, åberopande konciliet (konstitutionen Lumen Gentium, nr. 31, dekretet Presbyterorum Ordinis, nr. 8), vill verka i samhället som tjänstemän och arbetare i det civila livet – t.ex. så kallade arbetarpräster. Vi skulle vilja veta Er åsikt om detta.



Först och främst vill jag säga att jag respekterar åsikter som är motsatsen till mina, även om jag av många skäl anser dem vara felaktiga. Jag erkänner också den stora apostoliska ivern hos dem som företräder dessa åsikter. De kan räkna med mina böner och min tillgivenhet.

En prästs ämbetsutövning kan ibland hindras av försagdhet eller komplex som vanligtvis är tecken på mänsklig omognad, eller av klerikala fasoner som tyder på bristfälligt övernaturlig mognad. Men när prästämbetet utövas på rätt sätt, utan dessa hinder, så tror jag att det är fullt tillräckligt för att säkerställa en legitim, enkel och äkta närvaro av prästen bland de andra medlemmarna av den mänskliga gemenskapen, bland vilka han verkar. Vanligtvis behövs inget mer för att stå i levande förbindelse med arbetslivet, för att förstå dess problem och delta i dess upp- och nedgångar. Att använda amatörmässigt utförda lekmannauppgifter som medel att få samhällets erkännande är dömt att misslyckas, eftersom äkthet saknas. De lekmän man vill närma sig kan känna sig förolämpade av ett sådant förfarande och det med rätta.

Prästens arbete är dessutom ytterst krävande och lämnar inget utrymme för dubbelarbete. Detta gäller inte minst i dessa tider av prästbrist. Människorna har ett så stort behov av oss, även om de inte alltid inser det, att vi på intet sätt räcker till. Det saknas hjälpande händer, tid och kraft. Därför säger jag ofta till mina söner som är präster, att den dagen de får tid över kan de vara helt säkra på att de inte utfört sin prästtjänst väl.

Och märk väl: när det kommer till prästerna i Opus Dei, rör det sig om män som före prästvigningen i flera år ha varit yrkesverksamma i det civila livet. De är ingenjörer, läkare, arbetare och så vidare som har blivit präster. Ändå har, så vitt jag vet, ingen av dem tyckt det vara nödvändigt att, för att vinna gehör och respekt i det civila samhället, närma sig sina gamla kollegor och vänner med en räknesticka, ett stetoskop eller en tryckborr i handen. Det stämmer att de ibland utövar sitt yrke på ett sätt som är förenligt med de åtaganden som det klerikala ståndet medför. Men de gör det inte för att kunna ”vara närvarande ” i det civila samhället utan på grund av medmänsklighet, tvingande behov eller för att få en apostolisk verksamhet på fötter. Även den helige Paulus gick då och då tillbaka till sitt gamla yrke som tältmakare. Men inte för att Ananias i Damaskus befallde honom att tillverka tält för att bättre kunna förkunna Kristi evangelium bland hedningarna.

Sammanfattningsvis — och låt mig göra klart att jag inte dömer ut legitimiteten i eller den uppriktiga avsikten med något apostoliskt initiativ — så anser jag att en akademiker eller en arbetare som blir präst är mer äkta och mer i överensstämmelse med Andra vatikankonciliets lära än arbetarprästen. Om man bortser från vissa områden där specialiserat pastoralt arbete behövs, så tillhör den ”klassiska” bilden av arbetarprästen redan det förgångna. Och i detta förflutna har lekmannaapostolatets fantastiska potential länge legat gömt.


5

Ibland kritiseras präster som intar tydlig ståndpunkt i världsliga frågor i allmänhet och politiska frågor i synnerhet. Till skillnad från hur det varit under andra perioder, så agerar dessa präster ofta för att främja frihet och social rättvisa. Tveklöst är det så att aktiv inblandning i dessa frågor inte är lämpligt för det prästerliga ståndet, vissa särskilda situationer undantagna. Men anser Ni inte att en präst bör ta avstånd från orättvisor och bristen på frihet, eftersom det strider mot kristendomen? Hur kan dessa mot varandra stående krav förenas?



En präst bör predika alla de kristna dygderna, vad de kräver och hur det skall komma till konkret uttryck i de människors liv som han sörjer för andligen. Det är en nödvändig del av hans munus docendi, hans plikt att undervisa. Han bör också lära människor att respektera och uppskatta den värdighet och den frihet som Gud har skapat människan med, och den övernaturliga värdighet som den kristne tar emot i dopet.

Ingen präst som uppfyller denna skyldighet kan någonsin anklagas för att blanda sig i politik, såvida det inte är fråga om okunskap eller ont uppsåt. Inte heller kan man säga att han med sin undervisning lägger sig i det som är lekmännens särskilda apostoliska uppgift: att på ett kristet sätt ordna de världsliga strukturerna och angelägenheterna.


6

I hela Kyrkan finns en oro för problemen i den så kallade Tredje världen. Det är allmänt känt att en av de största svårigheterna beror på bristen på präster i allmänhet, och infödda präster i synnerhet. Vad anser Ni om detta och vilken är Er egen erfarenhet på området?



Jag anser att det är av avgörande betydelse för Kyrkans överlevnad och utveckling i vissa länder att de infödda prästernas antal ökar. Detta gäller särskilt de länder som just nu präglas av en bitter nationalism.

Jag måste säga att min egen erfarenhet på detta område är för mig ännu en anledning att tacka Gud. Hundratals lekmän i Opus Dei från mer än 60 länder, inklusive sådana där Kyrkan har ett akut behov av ett infött prästerskap, utbildas och vigs till präster som präglas av en sund lära, en universell (katolsk) utblick och en brinnande tjänsteanda.(Jag kan tillägga att de verkligen är bättre än jag.) Några har vigts till biskopar i dessa länder och redan grundat blomstrande seminarier.


7

Präster är inkardinerade i ett stift och lyder under en ordinarie. Vad kan motivera att de tillhör en organisation som är skild från stiftet och därtill är världsvid?



Det finns ett tydligt motiv: det legitima utövandet av den fria organisationsrätten, grundad i naturrätten och erkänd av Kyrkan för såväl prästerskapet som övriga troende. Det finns en månghundraårig tradition av lovvärda sällskap som har stöttat sekularprästerna i deras andliga liv. Den har upprepade gånger bekräftats i de senaste påvarnas undervisning (Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI) och nyligen också i Andra vatikankonciliets högtidliga läroämbete (jfr dekretet Presbyterium Ordinis nr.8).

Det är i detta sammanhang intressant att komma ihåg att den konciliekommission som hade att behandla dylika ärenden avvisade en konciliefaders förslag om att inga andra prästerliga föreningar än de som leds av stiftsbiskoparna skulle tillåtas. Detta avvisande godkändes senare av generalkongregationen. Avvisningen, som motiverades med hänvisning till den i naturrätten grundade fria organisationsrätten, löd:” Det som konciliet har förklarat är passande för lekmän (eftersom det är grundat i naturrätten och är i enlighet med den mänskliga naturens värdighet) kan inte förvägras präster. (Utkast till dekretet Presbyterorum Ordinis, Typis Polygottis Vaticanis 1965, s. 68.)

I kraft av denna grundläggande rättighet, står det präster fritt att grunda eller bli medlem i sällskap så länge verksamheten har goda syften som är förenliga med det prästerliga ståndets värdighet och krav. För att rätt kunna förstå legitimiteten i och omfattningen av sekularprästens organisationsrätt och för att undvika missförstånd, invändningar och fara för anarki, bör man ha i åtanke den nödvändiga distinktionen mellan en prästs tjänsteutövning och hans privatliv, en distinktion som bör respekteras.


8

En klerk (i det konkreta fallet en präst), som genom prästvigningens sakrament är inlemmad i Ordo presbyterorum (prästståndet), är i kraft av gudomlig lag utnämnd att vara biskopskollegiets medarbetare. Stiftsprästens specifika tjänst regleras, i enlighet med kyrkorättslig praxis, dels genom inkardinering, som knyter en präst till tjänst i en lokalkyrka under dess biskops myndighet, och dels genom ett kanoniskt mandat som tilldelar prästen ett specifikt uppdrag i enhet med prästkollegiet, vilkens överhuvud biskopen är. Därför är det tydligt att prästen, i allt som rör hans pastorala uppdrag, lyder under sin biskop i kraft av ett sakramentalt och ett juridiskt band: Det handlar om de läromässiga och disciplinära instruktionerna han får gällande sin tjänsteutövning, den skäliga ekonomiska ersättningen han har rätt till, alla pastorala anvisningar biskopen kan ge för själavården, gudstjänstlivet och för applicerandet av allmän rätt på de skyldigheter och rättigheter som kommer av det prästerliga ståndet.

Alla dessa nödvändiga beroendeförhållanden är ett juridiskt uttryck för den lydnad, enhet och pastoral gemenskap som prästen med takt och finess bör iaktta gentemot sin ordinarie. Men i sekularprästens liv finns också en legitim sfär av personlig självständighet, frihet och ansvar, inom vilken han åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som vem som helst annars i Kyrkan. Hans juridiska status skiljer sig klart från omyndiga (jfr kanon 89 i den kanoniska lagen) och ordensfolk, som i enlighet med sin ställning som ordensfolk avstår från att utöva sina personliga rättigheter helt eller delvis.

Inom ramen för moralen och de plikter som följer det prästerliga ståndet kan en sekularpräst själv, eller tillsammans med andra i en förening, fritt bestämma och förfoga över alla andliga, kulturella och ekonomiska aspekter av sitt privatliv. Det står honom fritt att tillgodose sin kulturella utveckling utifrån intresse och förmåga och han har rätt att fritt odla sociala kontakter och att ordna sitt liv efter eget huvud, förutsatt att han uppfyller de prästerliga plikterna. Han förfogar dessutom fritt över sina privata ägodelar i enlighet med sitt samvete. Och framförallt: han är fri i det andliga och asketiska livet och kan följa den Helige Andes impulser när det gäller att bland alla de fromhetsövningar som Kyrkan förespråkar och tillåter välja dem som bäst passar hans omständigheter.

Både Andra vatikankonciliet och nu senast påven Paulus VI i encyklikan Sacerdotalis Coelibatus har lovordat och förespråkat föreningar som vill främja helighet hos präster i utövandet av sin prästerliga tjänst. Föreningen kan verka på stiftsnivå såväl som nationell och internationell nivå och dess statuter skall vara godkända av behörig kyrklig myndighet. Som jag redan har sagt kan och får dessa föreningar inte på något sätt försvaga det band av samhörighet och beroende som binder samman varje präst med sin biskop, inte försvaga den broderliga enhet som förenar medlemmarna i prästkollegiet och inte heller negativt påverka prästens arbete i sin lokala kyrka.


9

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.


10

Under många år har Ni sagt och skrivit att lekmännens kallelse har tre aspekter: ”Att helga arbetet, att helga sig i arbetet och att helga andra genom arbetet.” Kan Ni exakt förklara vad Ni menar med att helga arbetet?



Det är svårt att förklara med några få ord eftersom uttrycket ”att helga arbetet” inbegriper grundläggande skapelseteologiska begrepp. Det som jag under fyrtio år har lärt ut är att en kristen bör utföra allt hederligt mänskligt arbete, intellektuellt eller manuellt, med största möjliga fulländning. Detta innebär med mänsklig fulländning (yrkeskunnande) och med kristen fulländning (av kärlek till Guds vilja och till människornas tjänst). Mänskligt arbete som utförs på detta sätt, även om det verkar vara den mest enkla och obetydliga syssla, formar världen på ett kristet sätt. Världens gudomliga dimension synliggörs och vårt mänskliga arbete förenas med det underbara skapelse- och frälsningsarbetet. Arbetet lyfts upp till nådens ordning, det helgas och blir Guds verk, operatio Dei, Opus Dei

När vi påminner de kristna om de underbara orden ur Första Moseboken som berättar att Gud skapade människan till att arbeta, har vi Kristi exempel för ögonen — Kristus som tillbringade nästan hela sitt liv på jorden som hantverkare i en liten by. Vi älskar det mänskliga arbetet som Han bejakade, utvecklade och helgade. I arbetet — i människors ädla och kreativa strävan — finner vi inte endast ett av de högsta mänskliga värden, det oumbärliga verktyget för att uppnå sociala framsteg och rättvisa bland människor, utan också ett tecken på den kärlek Gud hyser till sina skapade varelser, och på människors kärlek till varandra och till Gud. I arbetet ser vi en väg till fullkomlighet, en väg till helighet.

Därför har Opus Deis enda syfte alltid varit att se till att det alltid finns män och kvinnor av alla folkslag och med olika social bakgrund som mitt i världen strävar efter att älska och tjäna Gud och människor i och genom sitt vanliga arbete.


11

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?



Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.


12

Ett utmärkande drag för alla former av kristet liv är ”Guds barns värdighet och frihet”. I Er undervisning har Ni alltid ihärdigt försvarat lekmännens frihet. Vad exakt menar Ni med detta begrepp?



Jag syftar på just den personliga frihet som varje lekman har att, i ljuset av de av Kyrkan givna principerna, fatta alla konkreta beslut — praktiska eller teoretiska — utifrån vad han finner lämpligast och mest i överensstämmelse med sina personliga övertygelser och förmågor. Som exempel kan nämnas beslut som rör olika filosofiska eller politiska ståndpunkter, olika konstnärliga eller kulturella trender eller problem inom yrkes- eller samhällslivet.

Det är viktigt att alla vi som utövar prästämbetet i Kyrkan alltid är noga med att respektera den självständighet som en katolsk lekman behöver ha för att kunna utföra sitt apostoliska uppdrag mitt i världen och inte riskera att hamna i underläge gentemot andra i sin omgivning. Om man istället försöker instrumentalisera lekmännen för ändamål som faller utanför hierarkins befogenheter gör man sig skyldig till en beklaglig och otidsenlig klerikalism. Lekmännens möjligheter skulle starkt begränsas, och lekmännen skulle omyndigförklaras för gott. Därmed skulle Kyrkans auktoritet och enhet äventyras, ännu mera i just vår tid. Vi får inte glömma att förekomsten av en sann mångfald av åsikter och principer inom områden som Gud har överlåtit åt människans fria initiativ på intet sätt är ett hot mot den hierarkiska strukturen och Guds folks enhet. Tvärtom stärker denna mångfald hierarkin och enheten och skyddar dem från att bli besudlade.


13

Även om lekmän och ordensfolk delar en gemensam kallelse som kristna, gestaltar de sina specifika kallelser på helt olika sätt. Är det då möjligt för ordensfolk att i sina skolor förbereda eleverna för deras kallelse som lekmän?

Det är möjligt i den mån som ordensfolket, vars förtjänstfulla arbete i Kyrkans tjänst jag uppriktigt beundrar, helt och fullt försöker förstå de kännetecken och krav som utmärker en lekmans kallelse till helighet och apostolat mitt i världen. Ordensfolket måste respektera dem och veta hur de skall förmedla dem till eleverna.


14

Ofta när man talar om lekmännen tenderar kvinnan att lämnas utanför, och därför ges en diffus bild av hennes roll i Kyrkan. När det gäller att främja kvinnans roll i samhället tenderar man på liknande sätt att endast avse hennes deltagande i det offentliga livet. Vad menar Ni är kvinnans uppdrag i Kyrkan och världen?

För det första ser jag ingen anledning att göra åtskillnad på män och kvinnor när det gäller deras apostoliska uppgifter eller deras rättigheter och skyldigheter som lekmän. Alla döpta, kvinnor eller män, har lika del i Guds barns värdighet, frihet och ansvar . I Kyrkan finner vi den grundläggande och radikala enhet som den helige Paulus lärde ut till de första kristna: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Gal 3:27󈟬).

När man bortser från den juridiska möjligheten att motta den heliga prästvigningen, en åtskillnad mellan män och kvinnor son jag av många skäl anser bör upprätthållas, bland annat av skäl som härrör ur den gudomliga positiva lagen, så anser jag att kvinnans och mannens rättigheter och skyldigheter bör vara exakt samma i Kyrkan: i lagstiftningen, i det interna livet och i den apostoliska verksamheten. Det handlar om rätten att utöva apostolat, rätten att grunda och leda föreningar och rätten att ansvarsfullt uttrycka sina åsikter i frågor som rör Kyrkans gemensamma bästa. Jag är medveten om att detta synsätt möter motstånd på en del håll, även om det inte är svårt att i teorin inse att de teologiska argumenten talar för det. Jag minns ännu den förvåning och även kritik Opus Dei mötte när vi uppmuntrade kvinnor som tillhör vår förening att avlägga akademisk examen i teologi. Och nu försöker man ta efter oss i detta såväl som i andra avseenden.

Jag tror hursomhelst att motståndet och farhågorna gradvis kommer att försvinna. I grunden handlar det om att förstå Kyrkan. Det är inte endast präster och ordensfolk som utgör Kyrkan, utan även lekmän, män och kvinnor, tillhör Guds folk och har genom gudomlig lag ett eget uppdrag och ett eget ansvar.

Men som jag ser det kräver den grundläggande jämlikheten mellan man och kvinna att man förstår deras kompletterande roller i byggandet av Kyrkan och i arbetet för samhällets utveckling. Det är inte för inte som Gud skapade dem till man och kvinna. Denna olikhet ska inte förstås i en patriarkal bemärkelse, utan i sitt fulla djup, rikt på nyanser och följdverkningar. Då befrias männen från frestelsen att maskulinisera Kyrkan och samhället och kvinnan från frestelsen att reducera sitt uppdrag i Guds folk och i världen till att visa världen att hon kan utföra de uppgifter som tidigare reserverats mannen lika bra. Min uppfattning är alltså att både mannen och kvinnan med rätta kan se sig som frälsningshistoriens huvudpersoner, båda kompletterande den andres arbete.


15

Det har påpekats att Er bok Vägen, som i sin första version gavs ut redan år 1934, innehåller många idéer som nu har bekräftats av Andra vatikankonciliet men som då av en del personer ansågs ”kätterska”. Kan Ni kommentera detta? Vilka avsnitt syftar man på?



Om Ni tillåter mig, skulle jag gärna diskutera den saken utförligt en annan gång. Som det är nu vill jag bara tacka Herren för att han velat använda Vägen (som har getts ut i många upplagor på många olika språk och vars upplaga uppgår till över två och en halv miljon exemplar) till att upplysa så många människor av olika folkslag och språk om de kristna sanningar som blivit bekräftade av Andra vatikankonciliet, och att Han på så sätt har bringat glädje och frid till miljoner av kristna och ickekristna.


16

Det är allmänt känt att Ni är särskilt engagerad i prästernas andliga och mänskliga välfärd, detta gäller särskilt stiftprästerna. Så länge Ni hade möjlighet ägnade Ni mycket tid åt att predika reträtter för präster och åt att ge dem andlig vägledning. Ni kom till en punkt då Ni började undersöka möjligheten för en präst, som kände kallelsen, att tillhöra Opus Dei och samtidigt förbli stiftspräst underordnad sin ordinarie. Vilka omständigheter i Kyrkans liv, bortsett från andra skäl, motiverade Er till detta? Kan Ni förklara för oss på vilket sätt denna verksamhet kan hjälpa till att lösa en del problem som stiftsprästerna står inför och en del problem som finns i Kyrkans liv?



De kyrkliga omständigheter som gav upphov till min omsorg och till det idag etablerade arbetet inom Verket var inte några mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Snarare handlar det om grundläggande andliga och mänskliga behov som är intimt förknippade med stiftsprästens liv och arbete. Jag tänker främst på stiftsprästens behov av att få konkret hjälp i sin strävan efter personlig helgelse i utövandet av sin prästerliga tjänst, i en anda som inte på något sätt förändrar hans status som stiftspräst. På så sätt blir det möjligt för prästen att motsvara den nåd han har fått i och med sin gudomliga kallelse med ett ungt sinne och en allt större generositet. Det blir möjligt för honom att klokt och snabbt förekomma de andliga och mänskliga kriser som lätt kan uppkomma av många olika anledningar. Det kan handla om ensamhet, svårigheter med omgivningen, likgiltighet, arbetets skenbara meningslöshet, slentrian, trötthet, slarv med att bevara och fördjupa den intellektuella bildningen och också brist på övernaturligt sinne i relationerna med sin ordinarie och andra prästkollegor. Det sistnämnda är grundorsaken till kriser som har att göra med lydnad och enhet.

Stiftspräster som gör bruk av den legitima föreningsrätten och blir medlemmar av Det heliga Korsets prästsällskap gör så enbart för att de önskar få denna personliga, andliga hjälp. De handlar i full enlighet med sitt stånds plikter. Om det inte var fallet skulle hjälpen inte vara en hjälp utan en komplikation, ett hinder och en oordning.

Ett väsentligt drag i Opus Deis anda är nämligen att den inte tar någon ur sitt sammanhang — unusquisque, in qua vocatione vocatus est, in ea permaneat (1 Kor 7:20). Varje person leds att utifrån sina specifika omständigheter uppfylla de uppgifter och plikter som privatlivet och uppdraget i Kyrkan och samhället för med sig, med största möjliga fulländning. När en präst ansluter sig till Verket förändrar eller överger han inte någon del av sin stiftsprästkallelse. Han förblir underordnad sin egen ordinarie och hängiven tjänsten i det stift där han är inkardinerad. Hans sekulära spiritualitet ändras inte och inte heller hans lojalitet med andra stiftspräster. Tvärtom åtar han sig att leva sin kallelse fullt ut, eftersom han vet att han måste söka fullkomlighet just genom att uppfylla sina plikter som stiftspräst.

I vår förening har denna princip en rad praktiska tillämpningar av juridisk och asketisk art som det skulle ta för lång tid att beskriva. Låt mig bara säga som ett exempel att stiftsprästen som ansluter sig till Opus Dei, till skillnad från andra föreningar där det krävs att man avlägger ett lydnadslöfte till sin interna överordnade, inte underkastar sig en ny jurisdiktion utan snarare en frivillig relation i syfte att få andlig hjälp. De anslutna stiftsprästerna har inga överordnade inom Opus Dei och därför finns det inte heller någon risk för dubbla lydnadsförhållanden.

Vad dessa präster finner i Opus Dei är framförallt den varaktiga och kontinuerliga asketiska hjälp som de önskar ta emot i enlighet med en sekulärprästs spiritualitet, oberoende av de förändringar av omständigheter och personal som kan äga rum i en viss lokalkyrkas styre. Som komplement till den kollektiva andliga ledning som biskopen ger genom predikningar, pastorala brev, samtal och disciplinära instruktioner får de personlig andlig vägledning som fortgår var de än befinner sig. Stiftsprästen respekterar alltid med stor pliktkänsla den rådgivning som den egna biskopen ger. Denna personliga andliga vägledning, som så starkt rekommenderas av Andra vatikankonciliet och av det ordinarie läroämbetet, främjar prästens fromhetsliv, hans pastorala kärlek, hans kontinuerliga vidareutbildning i trosläran, hans iver för stiftets apostoliska verksamheter och hans omsorg om prästkallelser och seminariet etc.

Frukterna av detta arbete tillfaller de lokalkyrkor där prästerna tjänar och det gläder min stiftsprästliga själ. Dessutom har jag upprepade gånger tröstats av att se med vilken tillgivenhet som påven och biskopar välsignar, önskar och uppmuntrar detta arbete.


17

Med den första tiden i Opus Dei i åtanke, har Ni sagt att det enda Ni hade var ”ungdom, Guds nåd och gott humör”. På 20-talet hade dessutom inte läran om lekmännen utvecklats till vad den är nu. Idag är dock Opus Dei en faktor att räkna med i Kyrkans liv. Kan Ni förklara hur Ni som ung präst kunde vara tillräckligt förutseende och insiktsfull för att kunna utföra er uppgift?



Mitt enda mål är och har alltid varit att uppfylla Guds vilja. Be mig inte om att gå in på detaljer om hur det Verk började, som Guds kärlek gav mig en föraning om redan 1917. Dessa omständigheter är intimt förknippade med min själs historia och hör till mitt inre liv. Det enda jag kan säga är att jag hela tiden handlade med biskopen av Madrids tillåtelse och tillgivna välsignelse, en man som var en kär vän och i vars stift Opus Deis föddes den andra oktober 1928. Senare handlade jag med den heliga Stolens godkännande och uppmuntran, och i varje individuellt fall av ordinarierna på de platser där vi verkar.


18

Eftersom det finns lekmän tillhörande Opus Dei på viktiga positioner i det spanska samhället, talar en del människor om Opus Deis inflytande över Spanien. Kan ni förklara vad detta inflytande innebär?



Jag avskyr intensivt allt som luktar självhävdelse. Men det skulle inte vara ett tecken på ödmjukhet utan snarare på blindhet och otacksamhet mot Herren som så rikt har välsignat vårt arbete, om vi inte skulle erkänna att Opus Dei har ett verkligt inflytande i Spanien. Det är logiskt att Opus Dei, i takt med att det apostoliska arbetet växer, märkbart påverkar samhället i de länder där vi har arbetat under en längre period, och i Spanien har Verket funnits i 39 år, eftersom det var Guds vilja att vår förening skulle födas till Kyrkans liv där.

Hur märks detta inflytande? Självfallet kan detta inflytande — i Spanien och i de andra länder spridda över fem kontinenter där vi arbetar — endast vara av andlig och apostolisk art, eftersom Opus Dei är en förening med andliga och apostoliska mål. Liksom Kyrkans inflytande i sin helhet är Opus Deis inflytande i det civila samhället inte av världslig natur (social, politisk eller ekonomisk), även om det avspeglas i den etiska aspekten av olika mänskliga aktiviteter. Den tillhör en annan och en högre ordning som mycket exakt kan uttryckas i ordet helgelse.

Och nu till de medlemmar av Opus Dei som ni kallar inflytelserika. I en organisation vars mål är politiska räknas de medlemmar som ingår i parlamentet eller i regeringen, eller som innehar en annan tung politisk post som inflytelserika. I en kulturell förening kan de ”inflytelserika” medlemmarna vara erkända filosofer eller prisade författare. Men i en förening som Opus Dei, som strävar efter att helga människors vanliga arbete, manuellt eller intellektuellt, är det tydligt att alla medlemmar måste räknas som inflytelserika eftersom alla arbetar, och eftersom den allmänna plikten att arbeta i Opus Dei får en särskild disciplinär och asketisk betydelse. Alla försöker utföra sitt arbete, vad det än må vara, på ett heligt sätt, med ett kristet sinnelag och med strävan efter fullkomning. Det vittnesbörd som en av mina söner som är gruvarbetare avlägger inför sina arbetskamrater är därför för mig lika viktigt och nödvändigt, och har samma inflytande, som det som en rektor för ett universitet avlägger inför de övriga professorerna i kollegiet.

Vari ligger då Opus Deis inflytande? Vi finner enkelt svaret på den frågan om vi tar med i beräkning det sociologiska faktum att människor från alla klasser, yrken, åldrar och livsomständigheter tillhör vår förening: Män och kvinnor, präster och lekmän, gamla och unga, ogifta och gifta, akademiker, industri- och jordbruksarbetare, kontorister, egna företagare och tjänstemän. Har Ni tänkt på vilken kraft att sprida kristendomen som detta breda och varierade spektrum av människor representerar? Särskilt med tanke på att de kan räknas i tiotusental och är besjälade med samma apostoliska anda att helga sitt yrkesarbete, i alla samhällets miljöer, och att helga sig själva och andra genom detta arbete.

Till detta personliga apostolat kommer ett växande antal kooperativa apostoliska verksamheter: studenthem, kursgårdar, Navarras universitet, yrkesskolor för arbetare och bönder, tekniska skolor, grundskolor, gymnasier, hushållsskolor etc. Det står utom tvivel att dessa verksamheter utgör en grund för att sprida den kristna andan. Dessa verksamheter drivs på ett professionellt sätt av vanliga medborgare som är sina kollegors likar, och är öppna för människor av alla klasser och från alla omständigheter, och de har fått många delar av samhället att inse behovet av att erbjuda en kristen lösning på de problem som kan uppstå i yrkeslivet.

Det är detta som ger Opus Dei en position och en tyngd i samhället, inte det faktum att några medlemmar innehar mänskligt sätt inflytelserika poster. Det angår oss inte det minsta, och är därför lämnat till varje medlems fria val och ansvar. Vad som angår oss är att alla medlemmar (och tack vare Guds godhet är de många) ägnar sig åt uppgifter, även de allra mest oansenliga, som ger gudomligt inflytande.

Detta är egentligen helt logiskt. Vem skulle säga att Kyrkans inflytande i USA började den dag en katolik, John F. Kennedy, valdes till president?


19

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?



Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.


20

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?



Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.


21

På samma gång finns det andra aspekter på denna ekklesiologiska utvecklingsprocess som innebär ett underbart berikande av läran. Utan tvivel har Gud velat att Opus Dei, tillsammans med andra lika förtjänstfulla apostoliska initiativ, skall ge ett betydande bidrag till denna process med sin anda och sitt liv. Men det kommer antagligen dröja innan dessa teologiska nyvinningar blir inlemmade i alla delar av gudsfolkets liv. Ni har själv i era tidigare frågor berört några av dessa aspekter; utvecklandet av en äkta lekmannaspiritualitet, en korrekt uppfattning om lekmannens helt egna och specifika roll i Kyrkan (en roll som varken är kyrklig eller officiell), klargörandet av de rättigheter och skyldigheter som lekmannen har i egenskap av lekman; relationen mellan hierarkin och lekmännen, den likställdhet och värdighet som råder mellan mäns och kvinnors kompletterande (inte motsatta) uppgifter i Kyrkan, behovet av att uppnå en ordnad allmän opinion hos Guds folk osv.

Allt detta bildar naturligtvis en mycket växlande, ofta paradoxal, scenario. Samma uttalande som chockerade alla eller nästan alla när det gjordes för 40 år sedan förvånar idag nästan ingen människa, men ändå är det bara få personer som helt och fullt förstår det och rättar sina liv efter det.

Det är lättare att förklara detta om jag tar ett exempel. När jag 1932 för mina söner och döttrar i Opus Dei ville förklara några av de konsekvenser som dopets värdighet och ansvar för med sig för den döpte skrev jag: ”Det är nödvändigt att göra sig kvitt fördomen att det enda som vanliga troende kan göra är att blott och bart hjälpa prästerna i kyrkliga angelägenheter. Lekmännens apostolat skall inte alltid begränsas till ett deltagande i hierarkins apostolat. De är skyldiga att verka apostoliskt, inte på grund av ett kyrkligt uppdrag utan därför att de är en del av Kyrkan. De förverkligar denna sändning i sitt yrke, sitt arbete, sin familj, bland arbetskamrater och vänner.”

Idag, när Andra vatikankonciliet högtidligt har formulerat denna lära, är det inte troligt att någon skulle ifrågasätta dess renlärighet. Men hur många har verkligen övergivit sin snäva uppfattning om lekmannaapostolatet som ett pastoralt arbete alltigenom organiserat uppifrån och ner? Hur många har egentligen gått ifrån den gamla, monolitiska uppfattningen om lekmannaapostolatet och förstår att lekmännen kan — och till och med bör — verka apostoliskt utan att behöva stelbenta centraliserade strukturer, kyrkliga uppdrag och hierarkiska mandat? Hur många människor, som betecknar lekmännen som longa manus Ecclesiae, blandar inte ihop begreppet ”Kyrkan som Guds folk” med det mycket mera begränsade begreppet ”hierarki”? Hur många lekmän har å sin sida verkligen förstått att de inte har någon rätt att kräva sin legitima sfär av autonomi i det apostoliska arbetet om de inte är beredda att på ett finkänsligt sätt bevara gemenskapen med hierarkin?

Liknande reflexioner kan göras även om andra problem, för det återstår i själva verket väldigt mycket att göra, såväl i fråga om framläggandet av läran som för att bilda människornas samvete och för att förnya Kyrkans lagstiftning. Jag ber ofta till Herren — bönen har alltid varit mitt bästa vapen — att den Helige Ande må hjälpa sitt folk och särskilt hierarkin med att bemästra dessa uppgifter. Och jag ber honom också att han må fortsätta att använda sig av Opus Dei, så att vi efter förmåga kan ge vårt bidrag till denna svåra men på samma gång underbara utvecklings- och tillväxtprocess som Kyrkans genomgår.


22

Ni ville också veta hur Opus Dei infogas i ekumeniken. I fjol berättade jag för en fransk journalist om ett möte med Johannes XXIII och denna anekdot har — enligt vad jag fått mig berättat — rönt ett visst eko även i publikationer som ges ut av de från oss skilda bröderna. Rörd av den Helige fadern Johannes XXIII:s vänliga och faderliga sätt sade jag till honom: ”Helige fader, i vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller ej, varit välkomna. Det är inte av Ers Helighet som jag lärt mig ekumenik!” Han skrattade för han visste att den heliga Stolen 1950 hade givit Opus Dei tillåtelse att låta icke-katoliker och t.o.m. icke-kristna bli medarbetare.

Det är i själva verket så att många av de från oss skilda bröderna attraheras av Opus Deis anda och deltar i vårt apostolat. Bland dessa finner vi även pastorer och biskopar från olika samfund. Och allteftersom kontakterna ökar får vi ta emot fler och fler tecken på tillgivenhet och hjärtligt samförstånd. Detta beror på att Opus Deis medlemmar har som mål att sätta dopets åtaganden och krav i centrum för sin spiritualitet. En strävan att söka kristen fullkomlighet och att utöva apostolat genom att helga det egna yrkesarbetet. Att leva mitt i världen och respektera dess särart, men med en kontemplativ själs anda och kärlek. Det företräde vi ger individen i vår apostoliska organisation, den Helige Andes verkan i vår själ, frihetens värdighet som är grundad i den kristnes gudomliga barnaskap, försvaret av det legitima fria initiativet inom ramen för respekten för det allmänna bästa (i kontrast till den monolitiska och institutionaliserade uppfattningen av lekmannens apostolat). Dessa och andra aspekter av vårt sätt att vara och handla utgör en kontaktyta med våra skilda bröder. Här finner de många av de teologiska förutsättningar som vi katoliker sätter så mycket välgrundat ekumeniskt hopp till, satta i praktik.


23

För att nu övergå till ett annat ämne: Kan Ni beskriva Kyrkans nuvarande situation? Vilken roll spelar de tendenser som brukar beskrivas som ”progressiva” och ”konservativa” i vår tid?



Som jag ser det, kan Kyrkans nuvarande situation ur den teologiska synvinkeln betecknas som positiv och på samma gång känslig, som i alla tillväxtkriser. Den är positiv eftersom det inte råder någon tvekan om att Andra vatikankonciliets teologiska rikedomar har fört Kyrkan, dvs. hela Guds prästerliga folk, in i ett nytt och mycket hoppingivande skede som innebär förnyad trohet mot den gudomliga frälsningsplan som den fått sig anförtrodd. Det är också ett känsligt ögonblick eftersom de teologiska slutsatser man kommit fram till inte är så att säga av abstrakt eller teoretisk karaktär. Det handlar om en högst levande teologi, dvs. en teologi som leder till omedelbara och direkta tillämpningar på de pastorala, asketiska och kyrkorättsliga områdena och de berör på djupet den kristna gemenskapens inre och yttre liv — liturgin, hierarkins organisation, former för apostolatet, läroämbetet, dialog med världen, ekumenik osv. Därigenom berör denna teologi också mycket djupt de troendes kristna liv och till och med deras samvete.

Båda aspekter berör oss på djupet: dels den kristna optimismen, dvs. den glädjerika vissheten om att den Helige Ande kommer att låta den lära med vilken han har berikat Kristi brudgum bära frukt, och dels klokheten hos dem som studerar och styr, eftersom brist på sans och eftertanke i arbetet med dessa frågor riskerar att orsaka särskilt stor skada i denna tid.

Vilken roll de tendenser som ni kallar för konservativa och progressiva spelar för ögonblicket är det svårt för mig att ha en uppfattning om, eftersom jag alltid har ansett det vara olämpligt, och ifrågasatt om det ens är möjligt, att göra förenklingar eller kategoriseringar av detta slag. Dylika indelningar tycks mig i slutändan härröra från en uppfattning som anser att allt framåtskridande, vare sig det gäller den kristna läran eller Guds folks liv, endast kan vara frukten av en dialektisk spänning. Ibland överdriver man dessa indelningar till oförnuftiga ytterligheter och man försöker upprätthålla dem på ett konstlat sätt som om teologerna — och kristna i allmänheten — vore dömda att alltid samla sig kring motsatta poler. Jag för min del vill hellre tro av hela min själ att framsteget är den Helige Andes verk, han som blåser vart han vill och över vem han vill.


Föregående Nästa